Ensam är stark... FAIL!!

Jag vill också veta! :) samma sits bara att min son är 4!

En till som ansluter dig till de undrandes skara. Hur gör man för att alltid ha ork?

 

Har en dotter som snart blir fyra . . .

Vi får slå våra kloka huven ihop ;)

Min dotter är något äldre än era barn, hon är nio...
Det är tufft att vara ensam och jag tycker inte att man ska hymla om det!
Jag kan ibland känna att jag bara inte orkar längre.. men man gör ju det såklart..
Dock får jag ganska snart skuldkänslor om jajg någongång tänker så. Får det om jag tänker på hur skönt det skulkle vara att få göra något bara alldeles själv :(
Jag älskar mitt barn, det gör vi nog alla :) Men jag tror att många ensamstående är rädda för att ta "egen tid" just för att då kommer stämpel; jaha, hon klara inte av det!   Klart jag gör!!!
Men hur ska man göra för att få ny energi???

Idag har vi haft en underbar dag med en massa pepperkasbakande och en super mysig middag ihop.. Sedan satt vi flera timmar och pusslade ( som lär ta ett tag innan vi blir klara med) :)
Jag känner mig glad å såna här dagar då fylls min energi på MASSOR :)   MEN
någon lördag kan det oxå vara kull att komma ut lite utanför hemmets väggar och få vara vuxen...
Inte just en lördag men vilken dag som helst.. Och sedan dagen efter, bara få sova tills man vaknar!! DET är man inte bortskämd med...

Jag tycker vi är bra, och vi gör vårt bästa å det är det inte alla som gör!!

Precis man gör så gott man kan- kan inte göra mer.

Den här helgen är den första helgen sen jag fick min dotter som jag är ensam hemma i två nätter Det har varit väldigt skönt och välbehövligt. - merparten av tiden gick iof åt att försöka röja i röran men jag fick bestämma själv vad jag ville göra och när .. . så lite fri kände jag mig.

Jag vill kunna gå ut och ta en helkväll ibland utan att behöva tänka på att jag ska upp och hämta barn dagen efter. . .

Jag håller nog med om att många ensamstående är rädda för att ta egen tid- personligen är jag rädd för att stämplas som en dålig mamma- precis som du skriver. Att någon ska tycka och tänka att man är lat.

Jag tycker det är starkt att kunna säga.

- jag är trött, jag behöver det här och det här, jag skulle vilja att. . .

Vi är bra

 

 

 

Vi är bättre en bra, Bästa!!

Jag är ensam mamma till en liten tjej på 6månader... 
Hon är underbar, och jag älskar henne mer än allt.
Fast det är svårt att tänka att en sovmorgon kommer att dröja några år,
och en semester med sol och AVKOPPLING inte lär komma de närmsta åren.
Det är ju inte FEL att man skulle vilja ha det också, fast man är mamma.
Var precis och hälsade på vänner i Paris,
en kompis sa då på Franska " har du tänkt på att alla super hjältar heter MAN,
SuperMAN, SpiderMAN, BatMAN och MaMAN"
och visst är det sant ändå, vi är superhjältar vi mammor oxå!!

Har ännu inte haft någon egentid, men det kommer,
hade varit väldigt skönt med ett yoga pass...  

En 6 månaders tjej, underbart :)
nej man måste få tänka på sig själv och vilja göra saker utan sitt barn.. Det är ju naturligt egentligen!
Varför ska man ha dåligt samvete??
nej, en sovmorgon kan nog dröja fast vem vet.. Kanske helt plötsligt sover hon länge en morgon ;)
Det som är när man är ensam är att man får sådan prestationsångest (iaf jag) att liksom visa omvärlden att jag KAN!  Men varför egentligen?? Där man är två går väl folk ut å gör egna saker!!
Bara att nu kanske man får lämna över till morföräldrar eller någon vän..

Det är ju sant!! Vi är superhjältar :)
Och i våra barns ögon är det absolut så tror jag!!
Varje kväll säger jag till min dotter "Jag älskar dig"
Hon säger då " Jag älskar dig mer"
Det är Ljuvligt att få höra från sin 9 åring :)

Jag vet, det där med prestations ångest förstår jag vad du menar,
inte så att jag känner så (än) ,men jag VILL göra allt själv,
någonstans så behöver jag inte att någon "tar över".
Det kanske beror på hur folk säger saker,
"Är du inte trött, vi kan ta hand om henne ett par timmar så du får vara själv"
Änsålänge så är hon ju så liten, så jag har faktiskt inget större behov av att vara ensam,
träffar ju kompisar och så iallafall, och alla vill ju hålla och gosa och busa..
Självklart finns det ju lååååååååååånga dagar, när man är förkyld och Lillan är trött och ledsen,
men man tar sig igenom...
Min bror och hans tjej är redo att vara barnvakter, när jag är redo att lämna bort henne...
(Änsålänge har hon varit ensam hemma med min syster i 2timmar, och då sov hon hela tiden...)
Som tur är har hon inga problem med att vara med andra människor, det lovar gott för framtiden :)

ååååå härligt att få höra "Jag älskar dig"  från sitt barn,
jag väntar och längtar tills första gången hon säger mamma, ger mej en puss...
Så mycket att se framemot.... (Och trotsåldern att rädslas inför..)
 

Hahahha.. ja trotsåldern.. Bara att omfamna den och härda ut och göra sitt bästa och FÖRSÖKA att behålla lugnet ;)

Ja, jag förstår att du kanske inte ännu har det behovet :) Jag tror min dotter var i den åldern då vi lämna bort henne första gången.. Men då var vi fortfarande två.. Vi separera då min dotter var 2½ år...

Ja, det allra tuffaste är nog när man är riktigt sjuk å de är små.. Värst nästan när det är mellan 1-4 då man måste ha koll på dem heeeela tiden för annars kan vad som helst hända!
Min dotter reder sig ganska bra själv nunär hon är 9 men det är ju fortfarande mat å annat som ska fixas..
Men snabbmakaroner å köttbullar FUNKAR :)

Härligt att du har barnvakter redo om du skulle behöva :)
Å det handlar ju inte bara att man behöver en paus utan att man vill vara bara sig själv, vuxen och kunna göra saker på egen hand :)

Men vd jag kan längta tebax till den åldern, 6 månader :)
Då händer det ju hela tiden spännande å nya saker :)

Kanske jag inte ska skriva här, då min dotters pappa fins med i bilden OCH jag har en samboer...
Men anyways, jag har en dotter på 4 år, som jag flyttade hit till Sverige med för snart 1,5 år sedan.
Hennes pappa bort 40 mil härifrån, så det är jag som sköter allt som har med dagis, läkarbesök, bvc osv. Har henne här merparten av tiden. 3-4 veckor här, och så en vecka där. Så visst, jag får "laddat batterierna" i mellanåt, men nu har jag också en liten baby, och nu om dagen känner jag mig bara så jäkla sliten och trött! 
Tycker det är tufft att skulle ha koll på allting, ta ansvar för alla grejer på dagis -Luciafester, föräldramöten osv, alltid gå ensam. Känne presset att om jag inte kan ställa upp, kommer kanske ingen. 
Trött på att alltid ta alla lämningar och hämtningar på dagis, så att säga alla nattningar...
Samboeren min tycker om henne och är bra på många sätt, men han är ju inte hemma så jättemycket då han jobber full tid och har lång resväg till jobbet. Jag tycker väl också att det är svårt att "lämpa över" ansvaret för henne på honom. 

Nu för tiden är jag jättesliten och har lite tålamod. Lättirriterad.  
Det är tufft att ha ansvaret för en 4 åring, samt en baby!
Tänkte på det här om dagen, att även om man får sig en ny man, så är och förblir man ensamstående mamma på många sätt. 

Igen, sorry om jag blandar meg i här i tråden.
Bara känner mig ensam med mycket ansvar och trött om dagen... 

McQueen of Norway - Välkomen :)

Här är alla välkomna!!
Å jag kan säga att jag känner delvis igen mig, har bara ett barn men jag vet hur det är att vara ensam med allt.
Kan ärligt säga att när jag levde ihop med min dotters pappa så kände jag mig meer än ensam då jag drog hela lasset själv.. Hade koll på tider som skulle passas, lagade maten, städade, tvättade plus jobba heltid :/

Jag har levt med en man efter och det fungerade bra men det är som du säger, man är ändå ensam för man har ju sll koll själv.. Jag hade visserligen tur art han hämta och lämna ibland och kunde även vara hemma då min dotter va sjuk (han var egen företagare).

Bara känslan av att känna sig ensam är fruktansvärt jobbig, speciellt när man lever ett sambo liv..

Jag har tre barn, 11åringen som jag blev ensamstående med redan när jag var gravid.
Sen har jag två till 7 och 4, som jag dom senaste 3 åren haft varannan-veckas liv med.
Nu har dock deras pappa meddelat att "dom inte passar i hans nya liv" så han kommer säga upp den delade vårdnaden och låta mig ha ensamvårdnad, plus att han bara vill träffa dom varannan helg.

Jag har väl haft det lite "fuskigt" genom att ha varannan vecka, men det har fan i mig (ursäkta språket) varit tufft att klara av tre och ett heltidsjobb. Man känner verkligen att man inte räcker till eller har orken. Men ändå så har man lyckats.
Nu måste jag tänka om, och tänka nytt då jag nu kommer vara helt ensam med dom på heltid plus ett heltidsjobb, men jag vet att bara man låter sig själv att känna alla sorters känslor, så kommer man att klara det. För man får någon sorts kraft att "leverera" dag ut och dag in. Ungefär som när man ska föda. Hur många timmar man än haft värkar och man é helt utmattad, så kommer en sån känsla att "nuuu jävlar" ger jag allt och så klarar man det!

Vänner é oxå väldigt bra att ha, och deras äldre barn som kan aggera barnvakt.  

Wow, ensam mamma till 3 barn Lady marina, 
KUDOS imponerande, du är en superhjälte i mina ögon!
SYND om barnen med en pappa som "inte har plats för dem i sitt nya liv"
förstår inte hur man kan tänka så?!
 

Vilken pappa!!! Inte plats med sina barn i sitt nya liv??
Hur man ens kan säga ngt sådant gör mig mörkrädd!! men tyvärr har jag förstått att såna saker e vanligare än man tror :(
Fuskigt tycker jag inte att det är att barnen varit hos dej varannan vecka.. Härligt för barnen att de fått en massa tid med er båda :) Men tragiskt att det slutade såhär...
Jag skulle dock vara glad om jag fick varannan helg, inte så mycket för min skull kanske men min dotter som vill ha en relation med sin far men han vägrar inse det :(

Sen är det som du säger, hur trött man än är så levererar man! Är ju förälder även om jag är trött och sliten ibland..
Det är tufft ibland bara att fatta alla beslut och ha koll på allt själv!

Din situation som du hamnat i med 3 barn låter ju hur tufft som helst plus heltids jobb!
Såklart man klarar det :) Men det gör det inte mindre tufft för det...
Men allt vi ändå gör å kämpar för så är det ju för våra barn och man får ju en himla massa kärlek tillbaka :)

Jag sänder en styrkekram till dej!!! :)

Ja du Klarita, jag vet inte heller hur han tänker. Vi har ändå haft det såhär i 3 års tid, vår yngsta känner bara till detta levnadssätt, men men.....jag kan inte tvinga honom att ha barnen. Han kan bara skita i att hämta dom, så står jag där och "måste" hämta dom.

Och nej, jag é ingen superhjälte alls! Långt ifrån...vissa dagar vill jag bara skrika och gråta av utmatthet, men men....så försöker man kämpa ändå!  

Ja du, när jag hörde honom erkänna i telefonen anledningen till varför han inte kunde ha dom, tappade jag andan. För jag kan inte fatta hur man kan välja någon annan (ja, han har gift om sig med en som har barn sen innan) framför sina egna barn. Det gör så ont i mig och jag bävar för den dagen då mina barn förstår att pappa just gjort detta! 

Men, jag kommer finnas där för dom för att hjälpa dom bearbeta dom känslor som än må dyka upp.
Fast vi har inte börjat med det nya än, för jag vill träffa honom hos familjerätten och skriva under alla papper och allt, innan vi påbörjar allt. Så än så länge, vet barnen inget om detta och jag tänker inte säga något innan det är klart heller. Dessutom tycker jag att det é hans uppgift att berätta att dom ej har plats i hans nya liv, men självklart kommer han skylla på något annat, som han gjorde för mig oxå först.

 Men din tös pappa, han vill alltså inte ens träffa henne? Eller vill han inte ha henne en hel helg? 
Jag tycker det är viktigt att barnen träffar bägge sina föräldrar, men oavsett om dom gör det eller inte, så klarar sig barnen bara med mamman med.  
Min 11 åring, träffar sin pappa var tredje helg, då han inte bor i samma stad. Och jag har varit jätteorolig över att han inte har någon manlig förebild, för dom flesta jag umgås med é andra ensamstående mammor. Har väl haft nån relation av och till, men ingen som jag skulle vilja påstå é en manlig förebild.
Men när jag tog upp detta med min sons kurator på skolan (jag "tvingade" min son att gå dit och prata lite, då jag märkt att han var ledsen av och till) så berättade hon att hon inte märkt på honom att han saknar någon manlig förebild, för jag hade ordnat upp det med ett såpass bra umgängesomkrets så han kände sig väldigt nöjd och tillgodosedd.
Så oroa dig inte om hon inte träffar sin pappa, du räcker för henne gott och väl!

Var i vårt långa land bor ni? 

TS

"Ensam är stark"... spyr på det själv snart också! ;)

Min dotter är strax över 4 år och hennes pappa finns inte med i bilden längre. Bär på en sorg efter honom sedan april 2008. Sedan dess är jag, juridiskt sett, ensam förälder.

Dock är det lite fuskigt här eftersom jag har en ny kille och vi lever samboliv.

Jag vet hur det är att vara ensam förälder, var själv med henne i 8 månader tills jag träffade min nya. Jag lovar, jag föll pladask för honom första gången jag såg honom.

Jag har skrivit en kort berättelse om kärlek i livets slutskede, hur bra en del män är.. The good ones go first... är det inte så det heter....

www.familjeliv.se/Forum-4-304/m51714085.html

VISA de ni älskar hur mycket de betyder för er varje dag. Jag är ett levande bevis på att allt en dag kan vara borta.

Sovmorgon när man är ensamstående är jättelätt.
Gå och lägg dig tidigare =)

Enda riktiga tipset jag kan ge,