Jag pratar med mig själv..

Du går alltså hemma och har fiktiva konversationer högt?

Jag vet inte hur vanligt det är. Personligen pratar jag inte högt med mig själv men har ett flertal "fantasier" som jag roar mig med när jag åker buss eller går och lägger mig. Då har jag konversationer och fantiserar ihop diverse fantasifulla händelser (jag är alltid mycket framgångsrik och snygg! ).

Men jag har aldrig funderar över om det är ett sjukdomstecken. Jag är både intelligent och hyfsat framgångsrik, kanske tack vare mina fantasier.

Ja jag går och pratar högt med mig själv och fantiserar ihop saker och fantiserar om människor. Det har jag gjort ända sen jag var liten och jag ser inte mig själv som en sjuk person, men skulle man gå och berätta det för någon hade dom säkert ringt psyket..jag vet inte varför jag gör det..

Jag fantiserar ofta ihop händelser o sånt (kanske för att jag har tråkigt), men håller nog allt inne i mitt huvud. Sen pratar jag ofta med andra trafikanter när jag kör bil, typ "sätt av helljusen tack!". Men det räknas väl inte riktigt som att "snacka med sej själv".

Glömde skriva: Så länge du gör det endast när du e ensam tycker jag inte det är något att bry sej om.

Ja det är ju inget som påverkar omgivningen direkt, men när man stannar upp och tänker "vad gör jag egentligen? varför pratar jag högt med mig själv" undrar man ju om man är knäpp..

Du är absolut inte sjuk, inte på grund av detta. Du har ju själv kontroll över ditt beteende. Tror du att man måste uppföra sig på ett visst sätt för att vara frisk? Du sysslar ju med en slags lek. Det är ju inget problem om du bara gör det när du är själv, du behöver ju inte berätta det bara. Många har konstigare hemligheter än så. Om det roar dig så är det bra tycker jag. Vem har sagt att man måste vara så himla "vettig"?

Egentligen är det väl inte värre att prata för sig själv än att sjunga för sig själv eller dansa för sig själv.

Och förresten - ingen behöver ju veta om du inte gör det i andras sällskap.

Den dagen du tror att du pratar med riktiga människor och inte inser att du pratar med dig själv är det antagligen dags att söka hjälp men frågan är om du är medveten om det då...

äh, jag pratar jämt med mig själv, hemma, på jobbet (arbetskamraterna bara skrattar).
Kan hitta på konversationer också, bli intervjuad av Skvalan eller hålla Oskars-tal, leka mat-Tina när jag lagar mat ect. hahaha riktigt kul, men bara hemma då ;) Syrran gör lika dant hemma hos henne.

Jag mår alldeles utmärkt och som någon sa, är man medveten om att man gör det och inte TROR att det finns faktiska folk, figurer, tomtar, mars-människor i rummet när man gör det, då ser jag det inte som att du är "sjuk". Så länge du inte själv lider av det då förstås.

Att bete sig på "ditten eller datten" som anses bryta normer behöver inte betyda att man har en störning. I bland är det befriande att kunna ta fram det lekfulla i sig....

kram

Jag har pratat med mig själv sen jag var liten. Hon är min låtsaskompis och heter "StorSara". Jag valde det namnet när jag var liten.
Jag pratar fortfarande med mig själv. Har långa diskussioner precis som jag pratar med mina kompisar. 

Känns skönt o veta jag inte är ensam om det!! =)