• Anonym

    hur leva med panikångest?

    Jag är 30 år och har alltid varit frisk och mått bra.Har alltid jobbat,förutom när jag varit föräldrarledig.Har alltid levt ett socialt liv,många vänner och gillar att träna,gå ut,umgås.


    Jag har tyvärr en stor förmåga att känna inre stress och oro.Oro för framtiden,ekonomin,jobb,och allt runt omkring...jag är en tänkare tyvärr,tänker för mycket.Har alltid varit stark dock,Har alltid fått höra hur stark jag är.


    För en månad sen fick jag panikångest första gången.Allt gick så fort.Plötsligt började jag känna rastlöshet,svettet rinna,ångesten var hemsk,hjärtklappning,svårt att andas,irriterad och jag började se konstig.Den dagen mådde jag hemskt hela dagen och nästa dag var jag helt slut och vilade.Har aldrig varit så trött.


    Sen dess har jag haft hjärtklappning flera gånger varje dag,illamående ibland eller kräks,varje gång jag känner att det är på gång försöker jag ta djupa andetag eller sätta på lugnande musik eller vila,och de flesta gånger har det gått bra.Igår mådde jag bra,och åkte med min syster in till stan på eftermiddagen.Vi skulle äta middag.Men allt blev så fel,i bilen började jag känna mig konstig,men droppen var när vi fastnade i trafiken,jag fick panikkänslor fort.Hjärtklappning,oro,ångest,illamående,svårt att andas...det var så hemskt och det pågick till och från hela kvällen.Jag klarade inte av något.Kände mig instängd i bilen.


    Hur lever man med panikångest?Vad kan man göra åt det?Finns det mediciner som verkligen hjälper?


    Jag jobbar som vanligt men låser in mig på toa så fort jag börjar känna något...vilket jag gör flera gånger varje dag.Det är så hemskt för jag är en social människa som älskar mina vänner och barn,som älskar träningen och gå ut.Men nu klarar jag inte ens barnen helt eller träning.Jag får hjärtklappning trots att jag tränar lugnt.


    Ni som har haft eller har panikångest,berätta er historia?Mår ni bra nu?


    Jag blir även mycket irriterad vid attackerna,klarar inte av tjat,barnen,telefonen mm.Jag har svårare att klara av sociala situationer som stora fester,mycket folk i affären,fast i trafiken eller något annat.

  • Svar på tråden hur leva med panikångest?
  • Anonym

    Jag hade precis som dig, fick Sirtralin utskrivet och nu är livet normalt igen Så visst finns det hjälp! Ring din vårdcentral.

  • Anonym

    KBT är jättebra. Så ta kontakt med VC på måndag och se till att du får tid. Piller är ingen utväg utan bara lindrade för stunden och det löser inte grundporblemet.

  • Anonym (Vet hur det känn)

    Fick panikångest första gången som 14-15 åring . Då började det precis som du beskrev det. Hade även en djup depression till råga på det. Gick i terapi och tids nog blev det bättre, och panikångesten försvann  helt. Detta året (2011) började det igen, på grund av mycket traumatiska upplevelser. Under flera månaders tid hade jag hjärtklappning, panik, och extrema overklighetskänslor. Jag har haft panikångest tidigare i mitt liv men denna gången var det 1000 gånger värre. trodde på fullaste allvar att jag skulle bli galen o att jag tappat greppet om verkligheten fullständigt. så här var det i princip dygnet runt i flera månader. (dessa känslorna började jag känna i feb-mars nån gång) Fick även social förbi och tvångstankar. hade sv¨årt att vara bland mycket folk och så. Men jag kämpade emot och tänkte "vad är det värsta som kan hända?" Det var fruktansvärt. Var även rädd att folk skulle uppfatta mig som "knäpp" eller konstig, vilket jag egentligen inte var, ingen uppfattade mig så alls, men man känner sig riktigt olustig när man helt plötsligt får vågor i hela kroppen, panik, o allt ser tecknat ut, eller som i en film, o jag kunde ofta inte känna min kropp, eller delar av den,. det var hemskt!!!!

    Kan säga att jag började hos psykolog och nu mår jag avsevärt mycket bättre, det går absolut framåt men jag har fortfarande lite av detta kvar men inte på långa vägar lika starkt. overklighetskänslorna har blivit mycket bättre med. I början när jag fick panikångest trodde jag att det var nåt "fel" på mig, att jag var psykiskt sjuk (då menar jag att jag fått nån störning, psykos eller liknande) men hon lärde mig att det är INTE farligt, och du har INTE nån psykiskt störning, du har panikångest. Hon lärde mig allt om varför det hände, vad det är för något och allt det där. Jag mår fortfarande inte helt bra men det går framåt som sagt, och en panikångestattack har jag inte haft på flera veckor nu! Detta året har varit det värsta i mitt liv, utan tvekan , och jag har varit med om mycket fruktansvärda och traumatiska saker i mitt liv.

    Jag kämpar varje dag och det kommer antagligen ta ett tag innan jag känner mig "normal" igen men jag kämpar på, allt jag vill är att må bra.

  • Anonym (Vet hur det känn)

    glömde säga att jag är 20 år nu.

  • Anonym

    Tack ni som delade med er,.Allt ni skriver är intressant,stöttande och en stor hjälp för mig.
    Jag ska ringa vårdcentralen nästa vecka,och sen fortsätta jobba med mig själv.
    Om fler vill skriva om sig själv här om just panikångest så läser jag gärna.

  • Tess1990

    Jag har panikångest

    får det i samband med sociala situationer när all fokus är på mig (därför hatade jag redovisningar i skolan!)
    får det hos läkaren också, och om jag tvingas prata om jobbiga grejer (men även ibland när det är helt vanliga saker)
    har haft det sen jag var... 17?
    svårt att veta exakt då jag haft ångest och depressioner sen jag var 11år men då visste jag inte var det var.

    tar Atarax mot när jag får panikångestattack eller håller på att få en (börjar att klia i fingrarna, jag suckar ofta och får en känsla att vilja gå därifrån)
    och för att kunna sova då jag har jätte svårt att somna och sen vaknar 2-10gånger om natten annars för jag tänker för mycket och kan inte slappna av (för att hålla mig vaken när jag tar Atarax på dagen tar jag en energidryck.)

    har blivit erbjuden och tänkt på att börja med antidepressiva, men samtalsterapi har hjälp mig oerhört mycket under pressade perioder att jag känt att det varit onödigt för min del
    kanske dumt? men jag vill iaf inte.

    jag har också en grej som gör det 100ggr värre!

    jag (kommer inte ihåg vad det heter) kan inte bli arg, eller har väldigt svårt för det
    jag börjar gråta så fort jag blir arg eller upprörd och vill säga ifrån, men jag kan inte för jag bara börjar böla, vilket gör mig mer frustrerad!
    (jag fick inte vara arg eller visa att jag var arg när jag var liten, asså menar inte slåss och så! utan bara säga att jag var arg och uttrycka det genom att höja rösten, säga ifrån eller inte göra det någon sa åt mig,jag fick ofta stryk när jag var arg..)

    som tex.
    min nya läkare sa i onsdags, utan att ha läst min journal, utan att veta något om mig, baserat på 10min snabb genomgång och 15 frågor (som jag dessutom missuppfattade) att han ville sätta mig på antidepressiva!?

    Jag sa nej, och att det inte var något för mig
    men då började han tjata om hur bra det är och hur handikappad jag var i min vardag då jag inte jobbade och kunde tjäna ihop till pensionen!

    blev sjukt förolämpad då han inte vet något om min sociala situation, min vardag eller orsaken till min ångest!
    sen blev han lättad av att jag inte planerade barn och typ sur när jag sa att min sambo försörjer mig just nu!?

    ville bara be honom dra åt helvetet, men istället satt jag där och nickade och försökte hålla tillbaka gråten..

    vill så gärna ha tillbaka underbara förstående Lena och Anna! två av dom bästa läkarna som någonsin funnits! tyvärr pluggar en fortfarande och den andra jobbar långt bort nu.

    Jag har problem visst, men jag fungerar samtidigt otroligt bra med tanke på allt
    ska försöka leta rätt på en ny psykolog nu iaf, har varit utan en i 1,5år nu och det har gått bra!
    yay för mig liksom!
    men alla fokuserar på nu så får väl hitta en som kan hjälpa mig reda ut lite mer.
    (jag har alltså inte problem med samma sak som först utan det gäller annat nu)

    och TS jag förstår verkligen din frustration av att du inte är "normal" när du får ångest!
    jag älskar att vara social och vill träna, men tyvärr så hindrar piss ångesten mig rejält :(
    men var stark!
    det finns en massa olika hjälp att få, du behöver bara hitta det som funkar för dig så du kan fortsätta göra allt du vill och älskar!

  • Anonym

    Tess1990

    Tack för allt du skrev.Och vad ledsamt det är att du haft det så länge och att det möjligtvis spelar med från i så ung ålder.Angående läkaren så gjorde han fel,det finns några fåtal sånna,har själv träffat en likadan som behandla mig dåligt och det är inte ok.

    Fortsätt att kämpa för det är du värd.

  • Anonym (Lottie)

    Hej!

    Jag har haft panikångest sedan jag var sju år. Jobbiga omständigheter utlöste det och tyvärr har jag fått dras med det sedan dess, idag är jag 27.
    Idag är dock panikångesten hanterbar. Dels har den till viss del ändrat form till en generaliserad ångest, men jag har också funnit verktyg för att hantera de svåraste stunderna.
    medicinering kan man ju komma långt med, men de har bieffekter och det kan vara svårt att hitta en medicin som fungerar bra. Börja med att kontakta VC som kan remittera dig till psykiatrin.
    Andra sätt - som jag tycker är bättre i längden - är att ha rätt "inställning". Lär känna din ångest. Även om ni aldrig kan bli vänner så kan du lära dig att acceptera den. Acceptera vad som händer i din kropp, titta på det lite utifrån (vet att det är svårt, men blir lättare med tiden) och bara konstatera: "Jaha, nu börjar hjärtat slå, jag mår illa, svetten tränger på" osv. Det viktigaste är att INTE kämpa emot det! Låt det ske och var medveten om att det kommer att gå över. Ångesten har en förmåga att öka om du blir "rädd" för den. Ganska logiskt egentligen.
    Pröva mindfullnes och meditation. Öva på att "centrera" dig själv dagligen, då blir det lättare att få fokus när paniken kommer (det har varit det viktigaste verktyget för mig).
    Börja motionera, ta långa promenader 3-4 gånger i veckan. Det hjälper hjärnan att frigöra bra hormoner och signalsubstanser som sedan påverkar ditt välmående i överlag.
    Jag är övertygad om att man som orolig person behöver öva på avslappning i alla dess former, gör allt det som får dig att slappna av - lyssna på bra musik, kroppskontakt, sova, meditera... vad som funkar för dig.
    Förhoppningsvis får du bra hjälp av sjukvården, kanske behöver du prata med någon så du kan finna "roten" till din ångest. Det finns mycket man kan göra utan kemikalier för att lära sig att leva med och minska ångesten.
    Lycka till.

  • Anonym

    Jag har aldrig vetat att man kan få panikångest när man är barn.
    Måste ha varit fruktansvärt.

    Jag tänker när jag har känningar,att försöka slappna av.Möta den istället för att kämpa emot.Försöker att inte bli rädd.Oftast tar jag och blundar och tar djupa andetag.Är jag hemma sätter jag på klassisk musik och hoppas det hjälper,och det gör det ibland.
    Hela helgen har jag haft illamående,lite kräkningar,hjärtklappning..lite tungt med andningen..men jag har lyckats få det att stanna där...fast det är bara jobbigt nog,men det har inte brutit ut helt.

    Jag skulle behöva handla,men vågar inte idag.Hoppas jag klarar det imorgon efter jobbet.

  • Anonym (Jag med)

    Jag har samma problem som du och har sedan ca 1 månad påbörjat behandling. Efter första läkarbesöket fick jag medicin, Atarax som åtminstone hjälper mig att sova lite bättre. Läkaren pratade om att jag skulle behöva psykologhjälp, så jag hoppas det blir nästa steg och att det bestäms nu när jag ska på återbesök om någon vecka.
    Har lidit av det här i många år,men inte vågat ta tag i det tidigare. Mina problem har förvärrats under de senaste åren. Lider av pnikångest, tvångstankar, social fobi och allmän ångest och oro.

        

Svar på tråden hur leva med panikångest?