Vad kan läkaren se med fosterdiagnistik? OROLIG!

Man kan se det mesta med fosterdiagnostiken idag. Man kan räkna tår, fingrar.. titta på överläppen, mäta buken och se om det ser normalt ut i förhålande till storleken på huvudet osv. Hittar man någonting som avviker, oavsett om det är hjärtat, bukens omfång på bebisen eller om huvudet är litet/stort, om fötterna ser ovanliga ut eller ett ben eller arm så vet man kanske inte alltid vad orsaken beror på... 

Skador i hjärnan kan man dessvärre inte upptäcka.  

Tack för svaret
Ja, egentligen är hjärnskador kanske värst. En missbildning behöver nog inte vara hela världen. Jag är nyfiken vad läkaren säger. De bör ju veta hur stora riskerna är iaf...

Ja, men de flesta mediciner idag som det finns risker med under en graviditet måste övervägas. Det betyder alltså också att det inte är jättestor risk.. vad är bäst för fostret och mammans tillstånd med eller utan medicin etc?


Vad det nu än är för medicin så vet nog läkarn bäst =) 

Det var därför de ville sätta ut medicinerna så snabbt som möjligt. Och jag blev riktigt sjuk av denna snabba utsättning men det är övergående. Jag klarar det. Hade såklart önskat att jag inte hade de i kroppen från början.

Jag gjorde det man kanske inte ska göra: läste på fass och på resultat av forskning. Fick fram att medicinerna visat missbildningar på möss etc. Hu. Det känns nästan helt osannolikt att det kan gå bra.

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Förra hösten behandlades jag med methotrexate (cellgift) där viktig information om väntetid etc föll bort. Inblandade parter skyllde på varandra och i mitten stod vi kvar efter att äntligen blivit gravida genom IVF men nu med en förhöjd risk för fosterskador. Läkarna tyckte inte att risken var så stor att vi skulle avbryta, men det finns inte heller så mkt studier på just denna medicin och graviditet heller.

Se till att få den information som du behöver för att kunna känna dig något lugnare. Min läkare skrev bl.a en förfrågan till Läkemedelsinformationscentralen. Alla landsting ska ha ett sådant för läkare att vända sig till. Där sitter kunniga läkare och andra utbildade och slår i litteratur/fakta om olika läkemedel. Vi fick ett långt bra svar från dem där sökt fram den forskning som fanns och risker etc.

Vi valde att fortsätta med graviditeten och jag fick gå på flera extra tillväxtultraljud då en av de förhöjda riskerna vi hade var tillväxthämning. Vi fick även göra ett utvidgat ultraljud i vecka 20 där de kontrollerade bebisen extra noga och länge. De kollar särskilt hjärtat extra noga då. En annan förhöjd risk vi hade var neurospiralåkommor (tror jag det hette) som ryggmärgsbråck underutvecklad storhjärna etc. Var livrädd hela graviditeten och kunde inte glädjas alls. Även att det som kunde kollas såg bra ut så var jag livrädd för att det skulle vara andra "fel" som inte går att se som skador på/i hjärnan. När sonen föddes var jag glad och lycklig en kort tid, men sedan satte oron in igen och jag kommer på mig själv att leta avvikande saker. Han är nu 8 veckor och minsta lilla gör fortfarande att jag oroar mig. Som ex så skelar han mkt med båda ögonen, men mest höger. Skelningen i sig gör mig inget, men direkt tänker jag ju att det ska vara något allvarligt "fel" bakom i hjärnan som orsakar detta. han var/är sen med att "skratta" och samma tankar där.

Just en screening för att se bebisen noga sade dem till mig att man inte kan göra innan runt vecka 20 för att bebisens organ måste hinna utvecklas och bli tillräckligt stora för att kunna granskas ordentligt. Vissa saker kan man ju absolut se tidigare om de är avvikande större saker. Var lång väntan till denna screening/utvidgade UL kan jag lova. jag gogglade och läste FASS och allt sådant också och det borde man ju helt klart inte göra, men svårt låta bli. Nu verkar ju allt ok än så länge för oss och jag hoppas med allt vad jag har att det ser fint ut för er med. Men förstår verkligen vad du går igenom nu. Men som sagt se till att få svar på det du undrar och be om att få tala med flera läkare om du inte blir nöjd. För mig var det skönt att höra från flera olika vad de rekomenderade och hur de tyckte riskerna låg. När flera läkare tyckte samma sak kändes det lite tryggare ändå.      

Får jag fråga i vilken vecka i grav slutade du med dessa farliga med??

Allt var ute en vecka efter att jag tog testet. Jag tror att allt var ute före början av v. 7 om jag räknat rätt.

Vickan I - Tusen tack för ditt långa fina svar! Jag förväntade mig påhopp för min dumhet som råkat hamna i den här sitsen och så får jag läsa ditt fina svar och se att det finns fler som jag. Jag känner sån skuld så jag förväntar mig att andra ska döma mig lika hårt som jag själv gör. Full med gravidhormoner och blandade känslor sitter jag nu på morgonkvisten och grinar av ditt svar. Jag är så glad att ditt barn verkar vara friskt! Du skriver att ni fått barn genom IVF, var det ert första barn? Jag förstår att det måste vara jättehemskt att känna känslan att kanske ha skadat sitt barn när man väntat så länge på att bli gravid!

I början var det absolut hemskast eftersom jag var helt säker på att tvingas till abort, något jag inte vill. Jag har en god vän som har den oturen att inte kunna få barn. Inte än i alla fall. Hon är troende och kan därför inte ta hjälp på traven. Till råga på det drabbades hon av MS som gjort situationen ännu besvärligare. Hur som helst så har hon lärt mig att man ska vara tacksam för de barn man får och förlita sig på att det går bra. Eller att det kan gå hur som helst oavsett om man gjort allt "rätt" eller inte. Hennes väninna födde nyligt ett barn som drabbades av en stor hjärnblödning 6 dagar efter födseln trots att hon gjort allt "rätt". Det jag tror att min härliga vän menar är att livet inte har några garantier oavsett vad man gör. Jag försöker tänka på det men samtidigt tänker jag varje dag på vad som kan gå fel. Det jobbigaste är nog att jag alltid kommer att ha skuld om något går fel. Om mitt barn drabbas av problem så kommer jag säkert alltid att koppla det till medicinerna. Jag är också rädd att inte kunna slappna av utan hela tiden leta efter avvikelser.

Hur ska man komma över det känslan av skuld? Och hur ska man kunna glädjas över graviditeten när man samtidigt väntar sig att något stort ska gå fel?

Tycker du att läkarna tog din oro på allvar och att du fick de undersökningar och svar du behövde? Jag vet inte alls vad jag har att vänta mig eller vad de kan göra för undersökningar men jag är glad att jag direkt fick tid till specmödravården där de säkert har större kompetens än vid vanliga. Om en vecka är det dags för det första läkarbesöket. Jag är helt nervös redan nu.

Tack igen för ditt långa svar! Kramar/ Cesso

Jag kan ha fel, men är det inte så att gulkroppen eller vad det heter försörjer barnet med näring till v 12 då moderkakan tar över. Alltså är det oftast ingen fara om man får sig "dåligheter" innan den veckan eftersom mamman inte delar blod och näring med foster.

Det stämmer nog inte riktigt utan näringsämnen utbyts direkt moderkakan inplanterar sig i livmodern. Det sker inte ett utbyte av blod men näringsämnen och annat passerar mellan mamma och barn. Vissa mediciner fastnar i moderkakans filter och andra passerar. De jag har ätit passerar. Det är likadant med ex alkohol och nikotin som inte heller filtreras av moderkakan.
Enligt läkarna är de första tre månaderna viktigast då allt anläggs och störningar då kan ge stora skador sedan.