Lämna någon för att man inte känner sig älskad

han låter som min sambo, världs bästa och jag VET att han älskar mig, men att visa det för mig.. det finns typ inte och vi jobbar på det men han har svårt att visa "svaga" känslor...

Jag har lite samma problem. Min sambo säger att han älskar mig och jag vet att han gör det men har har svårt att visa/uttrycka sina känslor. Han tar mig och vårat liv för givet och har blivit slentrian. Det är mycket bråk om ständigt samma saker, och mycket ligger i att han faktiskt tar mig för givet och inte vill prata igenom problemen. Så trött på att inte känna mig uppskattad eller tagen på allvar.

Precis så var mitt ex. Just därför är han ett ex! Jag gav honom fem år, vi bråkade konstant om sex, närhet och känslor. Han var som en stenmur! Jag behöver höra de tre små orden, jag behöver kramar och pussar. Han tyckte att en puss på morgonen och en på kvällen var precis lagom(!) och satt jämt i andra änden av soffan. Mina känslor försvann såklart till slut, eftersom i mina ögon levde vi mer som vänner än ett par.

Varje gång vi bråkade, hotade jag med att göra slut. Så jag förstår att han inte tog mig på allvar och att han tog mig för givet.

Nu har jag en sambo som är precis som jag, har aldrig varit så lycklig!

Men jag kunde tyvärr inte lämna exet förrän känslorna var borta..

Oj, det var flera som har/har haft det lika som jag lever nu.
Min man har alltid fått klara sig själv, sedan barnsben. Hans mamma fanns sällan i bilden. Han har levt rövare och pysslat med bryt och därmed också spenderat många år på kåken. Han är långt ifrån känslokall. Visar gärna SIN kärlek bland andra människor. Men på HANS villkor. Att prata känslor existerar inte och att hantera tårar går rakt inte, då stänger han av helt ett tag och efter en stund när HAN är redo, då vill han kramas och mysa men inte beröra ämnet helst.
Jag VET att han älskar mig. Han har levt singel i över 4 år och har valt MIG, trots de motgångar hans impulsivitet och känsloliv åstadkommit mellan oss. Men det är jobbigt! Jag är en känslomänniska. Jag behöver få visa att jag älskar, få prata om de känslor som finns i kroppen och det går inte.
Men jag lämnar inte min man. Han är MIN och även om jag är den som backar mest just nu, så försöker gubben iaf så gott han kan :) Och mer kan jag inte begära.

Jag känner som så. Har man ens tankarna att lämna sin partner, gör det. Förhållandet är inte bra, enligt mig, om man får de tankarna i huvudet och faktiskt överväger att gå.  

Kan det inte vara så att ni har olika sätt att visa kärlek?

Jag har själv en man som är totalt oromatisk - enligt mitt sätt att se . Men har insett att romantik är olika för oss. Han tycker att han är romantisk när han sotar pannan.... Eller gör andra praktiska saker...

Egentligen är väl kärlek känslan av att man hör ihop. Känna intimitet och trygghet... Och glädje när man ser den andra.
Jag är också känslomänniska medan min man är mer förnuftig och rationell... men det utesluter ju inte att jag pratar känslor för jag måste ju också få vara den jag är. Och jag tycker faktiskt att det blir bättre och bättre. Min man öppnar sig mer och mer... Är man inte van att prata känslor så tar det tid innan man är bekväm med det. Och har din man haft en jobbig uppväxt kan det blockera honom också. Har han fått någon hjälp att bearbeta sin uppväxt?

På vilket sätt visar har INTE det ?

Låter jävligt egoistiskt..

Har en likadan man. Många tankar som far omkring i huvudet när man inte får så mycket tillbaka.

Min sambo är kanske inte den typiskt romantiske mannen, men jag vet att han älskar mig för att han sätter mina behov före sina. Jag tror faktiskt inte man kan älska en person om man är egoistiskt. 

Din kille låter som en egoistisk man, en sån man skulle jag inte kunna leva med.  

Sen måste jag fråga, hur vet ni att era män älskar er om de kan inte visa det? För älskar man en person så är det faktiskt personens beteende som är visar vad denne känner och inte tomma ord. 

En människa kan säga "jag älskar dig", men sen bryr sig inte ett dugg om dina behov. Är det kärlek?

Min man hade också en tuff uppväxt vilket lett till instängda/avstängda känslor. Periodvis när frustration och ilska tog överhand kunde han inte visa vad han kände för mig. Det gick några år av vårt förhållande innan murarna rasade. Nu söker han hjälp hos terapeut och visar äntligen vem han innerst inne är!!