Gränssättning!

Vad händer om du hindrar istället för att varna? Om hon springer runt och skriker, fånga in henne sök ögonkontakt och tala om att det inte är Ok (utan att bli arg) och märker du att hon inte lyssnar och/eller tänker fortsätta var tillsammans med henne i ett rum T.ex hennes rum eller ett lekrum eller jag var som helst som är lämpligast i det läget). Vill hon skrika där tillsammans med dig så varsegod men markera genom att hindra henne från att just springa runt att det inte är ok att springa runt och skrika. 

Har en snart 4-åring och en 2½-åring här hemma jag med och vet hur snabbt de lär av varandra så att säga. Jag tror generellt på konsekvenser kopplade till handling = vill jag inte att de springer runt och skriker så hindrar jag dem från att springa runt och skrika. Däremot har jag ingen erfarenhet av egna barn som ligger i npf-spektrat och det innebär ju svårigheter på ett helt annat plan. Ett tips är att inboxa zelia, klok mamma med erfarenhet av barn med autism. Där tror jag du kan få goda tips och råd:

http://www.familjeliv.se/hem/zelia/presentation.php
  

Varför skriker hon? Vad är det uttryck för? Vad kan du göra för att hjälpa henne ge uttryck för det på ett annat sätt? Vad har hänt innan hon skriker och springer som hon gör, hur tror du att hon känner sig? Arg? Ledsen? Rädd? Frustrerad? Oavsett vad det är så är det inget man kan bör bli bestraffad för. Försök att förstå henne och hjälpa henne istället för att motarbeta henne. Ofta vill föräldrar ändra på sina barns beteenden, men ofta måste man kanske ändra på sig själv så löser sig det andra av sig själv.

Välkommen till autismtråden om du vill : www.familjeliv.se/Forum-3-60/m50563666.html. Här finns det t.om familjer som har två-tre barn med autim eller ADHD diagnoser. Hur de överlever vet jag inte, men de har en massa att lära ut om fixeringar, utbrott och syskonbråk.

Min femåring har autism och jag förstår att det är tufft för dig. Vi har tampats med liknande svårigheter här hemma: skrik, planlöst springande, slagsmål, kissande på golvet, småsyskon som kopierar. Det som hjälper oss är struktur och tydlighet. Vår pojke har ganska många schemalagda aktiviteter, då för mycket "fri tid" inte riktigt fungerar. varje dag brukar vi också träna autismsonen enskilt eller tillsammans med tvillingbrodern. Det krävs då att båda föräldrarna är hemma så att en kan ta hand om lillebror som är två år. Det vi gör när vi tränar är princip att lära vår pojke att leka så att han ska kunna välja att göra andra saker än att bara springa runt och skrika (tex pyssla, leka doktor, affär, spela spel, lägga pärlplattor, etc. Vi brukar också rita upp och förtydliga olika sociala situationer där det oftast blir bråk och skrik och så visar vi vår pojke hur man kan lösa konflikten istället, både med hjälp av bilder (streckgubbar) och samtal. Den här en-till-en träningen är en stor hjälp för vår pojke för att lära sig nya sätt att leka och kommunicera, men utöver själva träningspassen är det viktigt att man förankrar allting i vardagen. Vi får hela tiden aktivt hjälpa till att få in vår son aktiviteter och lek, annars blir det mycket bråk eller repetitivt beteende osm inte leder till utveckling.

När det gäller skrikande så har vår son just nu skrikande och väldigt högt sjungande som en fixering. Det är helt enkelt någonting han måste göra. Därför så har vi bestämt att det är OK att han skriker eller sjunger högt på sitt rum, men inte i resten av lägenheten. Om han börjar skrika och springa runt i vardagsrummet säger jag åt honom att han gärna får gå in på sitt rum och skrika men att han inte får skrika i vardagsrummet. Sedan leder jag in honom på sitt rum ifall han inte går dit själv. Detta är alltså inget straff utan endast en överenskommelse mellan oss i familjen som sonen också är med på. Han har ett ställe som han vet att han får skrika på. Det är en enkel och tydlig regel som han kan förstå.

Vår pojke brukar kissa på golvet som en protest ibland när han inte får sin vilja igenom. Vi brukar inte kommentera att han kissar på golvet utan bara torka upp. Ofta säger han till oss "Jag är arg på dig nu tänker jag kissa på golvet". Jag svarar då att jag förstår att han är arg, men att det ändå blir som jag har bestämt. Sedan släpper jag diskussionen. 

Periodvis har vår son varit utåtagerande och även haft självskadebeteende. Då har vi fått hjälp via landstinget/Banyan center att göra en riktig beteendeanalys då man registrera beteendet , frekvens, när, var, hur, med vilka, vad som är utlösande faktorn, konsekvensen etc. Först då kan man börja åtgärda. Handlar det om färdighetsbrister så tränar man in nya färdigheter och förstärker upp dessa beteenden. Man lär sig också att läsa av barnet och att jobba med förebyggande åtgärder (tydlighet, struktur, kommunikation, förberedelser etc). Ett tag var vår pojke hela tiden på sin lillebror och slog honom. Det blev också en "grej" eller en fixering och vi blev tvungen att bara sätt stopp för den fixeringen genom att inte låta det hända mer ivardagen. Då såg vi till att vi var i närheten av barnen hela tiden så att vi kunde uppmuntra vår son när han lekte fint med sin bror och ta bort honom om situationen urartade. Den här fixa idén att slå sin lillebror så fort han fick syn på honom gav med sig efter någon månad.

Två böcker som hjälpt mig är Ross Greenes "Explosiva barn" och Bo Heilskovs bok "Problemskapande beteende". Läser man dessa böcker så förstår man verkligen att barn som min son hela tiden kämpar för att göra sitt bästa trots att det i andra människors ögon ser ut som det handlar om ett barn som aldrig fått lära sig gränser eller "hur man beter sig". Jag brukar framförallt tänka på detta i stunder då jag egentligen är flyförbannad och trött  på min son och bitter över att "livet är så jobbigt med npf barn". Det gäller att komma ihåg att om livet är jobbigt för mig så är det garanterat ännu jobbigare för mitt barn och att jag faktiskt har möjlighet att kunna hjälpa mitt barn. Man får också vara snäll mot sig själv och inte "hata" sig själv om man misslyckas med att vara pedgogisk ibland.

Sen så är det så att man måste lämna bort sina barn till barnvakt /kortidsboende/mormor etc då och då för att få hämta andan. Har man en diagnos på ett papper så har man rätt till LSS och där ingår bla avlösareservice som är toppen. Tyvärr får man inte samma hjälp om barnet inte har en diagnos. å andra sidan är det ju bra att autism/ADD symptomen inte är så grava. Kommer din dotter att utredas innan skolstart tror du?