Hatar MA...
Missed abortion, utdraget misfall, kalla det vad du vill.
Förra veckan bokade jag en tid på kvinnokliniken för att jag var orolig över mina brunaflytningar och en lite skätt med blod på morgonen. BM lugnade mig med att jag nog bara hade stänkblödningar och att de kunde vara väldigt små..Ville ändå kolla med VUL på kvinnokliniken för jag var orolig, min förra grav slutade i missfall och det gjorde inte att jag var mindre orolig denna gången precis.
Kom dit efter att ha fått tag på en tid som någon avbokat och fick konstaterat av läkare att min lilla groda som jag sett med VUL för ett par veckor sedan inte levde mer. Där på skärmen såg jag en liten liten antydan till bebis med små armar och ben men inga rörelser. Jag ville ju se min bebis frisk och kry i vecka 12 och spralla för fullt med sin lilla kropp men det jag fick se va en guppande liten..Inga hjärtslag, det såg jag tydligt själv på skärmen och läkaren förklarade för mig att jag antagligen burit på fostret i 3 veckor utan något liv. MA va fan är det sa jag, jag kände mig grundlurad och så förkrossad. Tårarna sprutade och jag visste inte vad jag skulle ta vägen mitt i bland alla läkare och personer som också var på KK. En sköterska visade mig till ett rum , jag ringde min man, och han löste allt med dagishämtning ,barnvakt osv. Vår dotter som är 3 år fick sova borta den natten för på morgnen där på blev vi inlagda för ofrivillig abort.
Det var det värsta jag varit med om, dit kom jag vid 7 på morgonen svullen i hela ansiktet efter all gråt och skakig i kroppen. Det kändes som att jag skulle bli tvingad att göra mig av med min lilla groda som var sååå efterlängtad ! Den dagen var overkligt hemsk och därifrån gick jag utan någon liten i magen.
Varför förstod inte min kropp att det var över?! Varför växte min mage och varför kände jag mig gravid?!
Nu har det gått en vecka sen vi var där och jag är så ARG ARG ARG..På mig själv, på min man,på mina vänner på allt och alla.
Jag hatar sitsen jag är i och vet inte hur jag ska ta mig ur sorgen?!
Vågar jag bli gravid igen, och vill jag det nu..
Jag vill olika varje dag och känner olika varje dag. När kommer man ur den tyngsta sorgen?
Jag kände att jag behövde skriva av mig och gärna få råd utav någon som varit i samma sits som oss?
