Kan man lära en vuxen människa att bli mer empatisk?

Jag tror inte man kan lära en människa att känna empati om han inte gör det, men om han själv vill och är någorlunda smart kan han lära sig att handla på ett sätt som inte andra reagerar på som hårt eller känslokallt.

"Psykopat" säger man bara om de av oss som är dåliga på att fejka.

 I början trodde jag att han var psykopat faktiskt. Men vad jag förstått så är det inte så vanligt att de blir deprimerade och har låg självkänsla mm. Och han verkar ha det. Han döljer det väl men ibland bryter han ihop och pratar om hur misslyckad han är pga vissa saker. Sen att han själv orsakat de misslyckandena genom att såra andra har han svårt att förstå. Han är en väldigt jobbig människa att ha att göra med så fort han känner sig avslappnad med en, då han är sig själv. Men samtidigt har han något som gör att man dras till honom som en magnet!

Borderline? De brukar vara charmiga, hitta svaga punkter och trycka där -  som av en händelse, gör sig av med folk enkelt, svänger mellan egenrättfärdighet och känslor av misslyckande. Mycket vanligare hos kvinnor än hos män, men borderlinemännen finns! De känner sig ofta missförstådda och inget är någonsin deras fel. Det är svårt att veta hur medvetna deras manipulationer är, det varierar nog från person till person och från situation till situation så i många fall fattar de nog inte hur det gick till när de gjorde sig omöjliga på ett eller annat sätt. 
  Hamnar ofta i situationer där de och någon de avskyr ömsesidigt anklagar varandra för att vara galen och lögnaktig. Borderlinepatienten har bättre utsikter att få världen på sin sida, kan jag tilägga.

Jag tror att man kan hitta en del bra på nätet. Det finns en katalog över diagnoser som kallas DSM IV. (alltså 4 med romerska siffror) Den ges ut i USA så den är på engelska, men annars finns nog en hel del även på svenska.  

Detta problem skall aldrig behandlas med vanlig psykoterapi, då lär de sig bara mer om hur andra tänker och kan manipulera än bättre. De skall ha kognitiv terapi och lära sig ändra sitt beteende.

Jag kan tillägga att jag har sett det i släkten och att jag aldrig skulle seriösdejta någon med detta problem, fast de är så charmiga att det är svårt att låta bli. Gick på blinddate med en en gång, men insåg problemet och flydde.     

Så är det kanske. Men folk säger alltid att det finns någon för alla. Det måste finnas någon som klarar av en sådan person. Jag är förmodligen inte den personen men det känns tragiskt att tänka att han kommer vara ensam för all framtid. Skulle man ens nämna terapi till honom så hade han gått i taket. Han är väldigt känslig när man drar paralleller mellan hans beteende och psykiska sjukdomar/personlighetsstörningar. Förståeligt visserligen. Men ska man bota honom så måste man nog göra det i smyg. Undercover-psykolog!

jag tycker att det mer låter som att han har narcesisstiska drag. Lever själv tillsammans med en man med denna sjukdommen, inget han dock någonsin skulle erkänna, men jag har läst sååå otroligt mycket om denna sjukdommen nu, så därför vet jag. Började kolla runt på internet, då jag inte visste vad jag annars skulle göra, orkade inte ha det på det viset. Idag är jag helt insatt i det och har därför lärt mig att hantera vardagen med honom, för att undvika bråk och konflikter. Men jag ska lämna honom såsmåningom, drar bara på det pga dottern, som han förövrigt behandlar underbart, vilket gör att jag valt att för tillfället sätta mina egna känslor åt sidan för att tänka på vad hon mår bäst av. Ska börja leta annat boende inom snar framtid, har även lagt undan pengar, då det kostar en hel del att flytta, och en hel del nya saker och möbler behövs inhandlas då vi köpt allt tillsammans.

Så mitt rådär att göra detsamma, alltså sätt dig in i din egen situation, lär dig så mycket som möjligt om hans psykiska tillstånd, och sen är det upp tilldig hur du tar dig vidare efter det. Om du väljer att stanna eller lämna är ju bara du som vet och bestämme, men gör det som du själv mår bäst av.

Det är lätt för andra människor som inte varit i samma sits att döma, eller slänga av sig kommentarer som lämna svinet, du förtjänar bättre osv  men vi som lever med det eller levt med det vet att det inte alltid är så lätt.

Hoppas jag hjälpt dig en bit på vägen i dina funderingar. Kram på dig 

 

Tack för ditt svar.

Om du hade vetat om hans störning tidigare och då vetat hur du skulle bemöta det tidigare, tror du att er relation hade kunnat hålla i längden då? Du behöver inte svara om du inte vill, kan ju finnas fler anledningar till att du vill sticka såklart... Synd att det är det är kvinnan (i våra fall) som måste anpassa sig medan mannen lever vidare med sin störning. Visserligen den lättaste lösningen och kanske enda möjliga, men orättvist är det.

Min erfarenhet är att du ska gå ifrån en sådan människa innan du känner dig för involverad.
Nu tror jag inte du kommer att ta det rådet, men nu har du fått det i alla fall.

Du kan alltid googla antisocial personlighetsstörning och narcissistisk personlighetsstörning för att se om det stämmer.

Jag känner igen det där väldigt bra o jag vill råda dig att tänka på egna psykiska hälsan och ta avstånd.

Jag har haft ihop det med en sån kille, jag trodde jag var stark och kunde hantera hans problem men det slutade med att jag drabbades av panikångest o depression o blev tvungen att sjukskrivas o gå hos psykolog.
Han hade en såndär obehaglig slicka uppåt/sparka neråt-filosofi mot mig o alla i sin vänskapskrets, man kunde inte va på samma nivå som honom, utan antingen var man överst o då va han snäll o rar eller så var han överst o då var han en förtryckare/mobbare o mansgris som sade mycket olämpliga saker.
Han ville också gärna driva med andra, gjorde sig rolig på andras bekostnad på ett klumpigt sätt, men om någon drev med honom då va denna elak, han var väldigt mycket för det här med dubbelmoral. Han gav mig också gärna skuldkänslor för sådant som var hans eget ansvar. Han var också alkoholist vilket gjorde det extra jobbigt att ha med honom att göra.
Idag har vi ingen kontakt alls och jag har börjat må mycket bättre.

Tänk efter om du verkligen orkar med en såndär empatistörd typ, de ser ju inte människor som vi andra, vet inte vad respekt är för de kan inte tänka sig in i någon annans liv, och ser det som ok att manipulera efter tycke o smak.

Det är inte är din uppgift här i livet att göra om honom/rädda honom med nåt slags hobbypsykologi. Vill du hjälpa honom, be han på ett snällt sätt att söka professionell hjälp.

När jag läser detta så inser jag att du nog har rätt. Efter att jag skrev inlägget igår så tänkte jag mycket och insåg att jag faktiskt är lite rädd för honom. Inte rädd för att han ska fysiskt skada mig, men pga hans manipulerande sidor. Jag insåg att jag var rädd för att ha honom runt familj och vänner för att jag aldrig vet vad han kommer att säga. Om han kanske berättar saker som jag berättat i förtroende, om han rent av hittar på saker bara för att trycka ner mig framför dom mm.

I början trodde jag ju att han var som alla andra. Jag visste inte alls vad som hände när han började visa de sidorna. Nu är saker annorlunda. Visst ger det mig ett övertag att jag vet hur han är, men samtidigt så är det jobbigt att hela tiden känna att jag inte kan tro på något han säger. Varje gång som han är snäll och normal så tar jag det han säger med en nypa salt. För jag ser det som manipulationssymptomen. Allt snällt är manipulation och allt elakt är hans riktiga jag. Fast samtidigt är det elaka förmodligen också något som sker i manipulerande syfte. Gud vad konstigt det känns att skriva detta. Om jag ser alla hans sidor som falska, vad är äkta hos honom? Det är som att det inte finns något där. Som att han bara är ett tomt skal för hans riktiga jag finns inte där. Men jag vet också att det är så jag känner nu. Jag svänger också i mina känslor och tankar.

I början blev jag också deprimerad och fick panikångest med honom. Då hade han börjat med sina fula knep på ett diskret sätt så jag såg det inte. Förstod inte varför jag hade ångest. Vi tog en paus och nu träffas vi ju igen. Jag tror inte att han kan knäcka mig igen eftersom jag inte tar åt mig av hans skitsnack, men olustkänslan finns uppenbarligen kvar. Det som ställer till det för mig, som gör att jag inte bara sticker,det är just att jag inte riktigt tror att han är medvetet elak utan bara fruktansvärt inkompetent i sociala sammanhang.

Mitt ex saknade helt empati, han bara inte kunde känna det. Men han älskade mig och allt han brydde sig om vad mig men eftersom han brydde sig om mig försökte han bry sig om de jag brydde mig om, om ni förstår vad jag menar.

Men han kunde aldrig förstå hur tex skämt kunde göra mig illa, typ som TS berättar att hennes kille skämtar. Jag levde med honom i 16 år . Och det jag var med om dessa 16 åren kallas för psykiskt misshandel. Jag fick hjälp av vänner att ta mig ur det äktenskapet.

Om jag träffade en man med samma problem i dag skulle jag springa åt andra hållet, för risken är mycket större att det är jag som ändras inte han.
Och känner man ingenting för andra människor så gör man inte, det är inget som helt plötsligt dyker upp. Och den personen ser alltid till sig själv i första, andra osv hand, för den förstår och känner inget annat..       

Hej igen ts!

Du skriver att det måste finnas någon för alla. Så är det. Så nu måste du hitta den som verkligen är helhjärtat för DIG, som vill dig väl och som får dig att känna glädje och stolthet, inte rädsla, när ni träffar vänner och familj. 

Men dåliga relationer är de svåraste att lämna, det vet jag av erfarenhet. Så jag kan bara sända en stor styrkekram till dig och hoppas innerligt att du förmår göra det som är bra för dig!   

Bryt nu. Han är inte ditt ansvar och det du beskriver låter som inledningen på en destruktiv relation. DU kan aldrig ändra på någon människa, det måste de göra själva. Hade ni varit ihop i några år och haft barn hade mitt råd varit annorlunda, men nu ska du spara dig en helvetes massa trubbel och överge denna nya relation. Tycker jag.