Ni med diskbråck

Jag har i ländryggen. Opererad en gång när det blev akut, men då fixade de bara ett av dem. Vid diskbråck har man enligt socialstyrelsen bara rätt till att vara sjukskriven i tre veckor, så jag är det inte. Man får pallra sig iväg till KBT och smärthanteringskurser och träna varje dag, helt enkelt.

Av läkare får man remisser till nämnda kurser, och smärtstillande. Jag käkar tramadol varje dag, och har gjort i ett par år. Annars är det rullstol en del dagar, och taxi till jobbet som gäller när det inte funkar på annat sätt. Men som sagt, så mycket smärtstillande att man kan träna, och olika avslappningstekniker, mindfulness, etc är det enda man kan göra själv. Och lära sig leva med det, för det måste man. Diskbråck läker ofta av sig själv om man ger de rätt förutsättningar.

Tack för ditt svar Nussan!

Det låter ju som ett helvete att behöva ta sig till jobbet i rullstol vissa dagar. Min släkting äter också tramadol men hennes husläkare sa till henne för några dagar sedan att han inte får skriva ut det längre (förstår inte varför). Hon har ätit Tramadol i flera år.

Har man ett väldigt fysiskt arbete så är det ju svårare att klara sitt jobb. Då tycker man att gränsen vid 3 veckors sjukskrivning låter väldigt skev. Hon har, trots den gränsen, varit sjukskriven i flera år.

Hon upplever också att sjukvården är oförstående och inte riktigt tar henne på allvar. Men, som sagt, hon röntgades och fick svaret (8 diskbråck i nacken) för bara några dagar sedan, så nu kanske det blir andra bullar. När hon har bevis på pappret.

Vad har du fått för bemötande av sjukvården?

De (försäkringskassan, arbetsförmedlingen) anser helt enkelt att man ska byta jobb om man inte klarar av det. Det är ingen grund för sjukskrivning. Jag lyckades inte vara kvar på mitt förra och har bara haft praktik och arbetsträning sedan jag var tvungen att sluta där. Har faktiskt inte fått sjukpenning en enda dag, förutom efter operationen. 

Det där med diskbråck och röntgen är lite dumt, faktiskt. En del har väldigt ont, men det syns inget på röntgen, och andra känner ingenting men har stora diskbråck. Det är också en av anledningarna till att alla inte blir hjälpta av operation. Men som du säger, det är ju bra att ha något att utgå ifrån!

Jag tror också att eftersom det i de flesta fall bara handlar om träning, och att lära sig leva med smärta, så är det många som fuskar med det. Många gör inte allt som krävs varje dag för att ha mindre ont. Många förlitar sig på att de kan bli fixade, men man måste liksom redan från början utgå ifrån att lösa problemet själv.

Sjukvården kan i många fall heller inte göra så mycket, förutom att ge smärtlindring och förmedla till smärthanteringskurser och sjukgymnaster. Jag har fått blandat bemötande, allt från "Ja, det finns folk som har cancer också, du har bara diskbråck", till "självklart ska vi prova allt som går"! Man blir bitter och sur, och det tar lång tid att acceptera läget. Det gäller bara att anpassa hemmet och vardagen så att det ska fungera så bra som möjligt, och tyvärr sluta med sånt som bara gör ont...

Angående Tramadol, om inte läkaren erbjuder något alternativ som funkar lika bra, så tycker jag att hon ska byta läkare. Det finns många alternativ som fungerar för en del, till exempel Cymbalta och andra mediciner som fungerar neuropatiskt i stället. Och det är aldrig fel att be om ett andra utlåtande!

Ja, det handlar säkert mycket om vad man har för inställning. Hon provade sjukgymnastik för många år sedan men tyckte inte att det hjälpte henne.

Hon ska iallfall få komma till Smärtkliniken snart (remiss är skickad).

Cymbalta har hon testat, men hon mådde inte bra av den. Hon har provat Voxra men slutade med den också.

Läkaren erbjöd inget alternativ till Tramadolen. Ska säga till henne att hon frågar läkaren om andra alternativ.