Jag blir deprimerad av vårt förhållande..
Kära FL, jag behöver era råd och tankar. Känns som jag fastnat i ett ekorhjul som jag inte kommer ut. Jag lider av depression, och har gjort ett par år. Och jag börjar mer och mer komma till insikt att det är vårt förhållande som är "boven" till att jag är deprimerad.
Min sambo är på intet sätt en elak eller "hemsk" människa i grund och botten, och har många goda sidor, men sättet han GÖR saker och ting på, lämnar alltid mig i mest utsatt situation, eller alltid sämre lottad.. Just nu går vi också igenom en tuff ekonomisk situation, eftersom han är arbetslös och har bara tim inhopp då och då. Men jag gnetar på så gott jag kan, och försöker att hålla humöret uppe. Men det är inte så lätt. Allting han säger och gör, är så dubbel moralistiskt, och det där "tär" på mig.
Tex är vi nu båda förkylda, och jag har vart i flera veckor. Förra veckan hade jag feber och frossa och tappat rösten och funderade på att stanna hemma ett par dagar. Min sambo kom och tittade på mig med sträng blick, och ifrågasatte hur sjuk jag verkligen VAR, och påminder mig om att "har vi verkligen RÅD att vara hemma sjuka", och nej, det har vi egentligen inte.. Så trots att jag verkligen var dålig, tog jag alvedon och gick till jobbet dom 2 kvarvarande dagarna för att inte få karrens. På jobbet satt jag och hosta, nös, frossa, kunde inte svara i telefonen pga ingen röst. Och min chef var verkligen INTE nöjd med att jag var där... Men jag slapp karrens.
Min sambo har nu fått ganska långa timvick både juldagen och annandagen. Idag kom han hem och konstaterade att han börjar få ont i halsen, och kommer säkerligen bli förkyld. Då har han bokat BORT sitt pass imorgon, för det är ingen idé att gå till jobbet när man är förkyld... Så då har vi helt plötsligt blivit av med 11,5 timmes lös. Och utan att så mkt som ens fundera över vår ekonomi. Han är ju sjuk...
Och det här går igenom område på område på område. Och det tar mycket mycket mer på mig, än vad jag trodde. Jag blir så ledsen. Känner mig så otroligt nedvärderad. Jag duger till skiten och grovgörat, men ingenting annat.
Han går hemma hela dagarna, men gör i princip ingenting. Låter allting vara, så jag får ta det pö om pö när jag kommer hem efter jobbet. Och det kan jag väll leva med iofs, om det inte hade vart föar att jag är smärtinvalid, och för varje sak som jag ska göra måste jag "bedöva" mig med starka tabletter. Och ju fler tabletter jag äter, desto sämre hjälper dom i framtiden. Så behöver vara lite sparsam med dom. Men ÄNDÅ, hjälper han inte till... Och när jag säger åt honom, får jag till svar att "smutsar ned gör vi allihopa". Som om det var det frågan gällde...
Just nu känner jag ingenting annat än uppgivenhet och en stor sorg i livet. Det känns som om jag är "fast" här nu. Som att jag är "praktiskt" men ingen som man behöver ta ens vanlig social hänsyn till. Jag gör ju sakerna ändå, om man bara väntar. Visar inte hur jag mår, men jag vill bara gråta. Längtar så starkt efter kärlek, nån som håller om mig, pussar på mig, tittar på mig med varma ögon. Inte nån som ringer med likgilig röst och ger mig "order" om vad jag ska göra hemma eller inte... Vad ska jag göra??
