Någon som lever nära en Borderline?

Jag tror knappast att anledningen till att du har en kille som är utåtagerande skulle bero på att han har diagnosen Borderline. Vi, i vissa trådar som denna diagnos framstår som elaka människor. visst finns dom som har problem med humöret, men det kan bero på andra orsaker också. Jag har diagnosen EPS, men har ett jäkla humör ibland, men att slå eller verbalt kränka någon har jag inga problem med..... inte maken heller. Äter han någon form av medicin för sina båda diagnoser? om inte borde han söka hjälp, det har hjälpt mig att gå i grupper som har DBTinriktning..Sen har det mycket att göra vad man har för personlighetsläggning.Min största hjälp var när jag fick insatt Seroquel depå, då började det att hända saker, till det bättre. Jag har gått i genom hela arsenalen av mediciner, men denna har jag ätit i 1 år och börjar bli mer och mer stabil.vill du ha fler frågor, så delar jag gärna med mig

Alla är såklart olika, jag har beskrivit min sambo. Menar inte alls att personer med borderline är elaka personer heller. Men det går inte att sticka under stolen med att en borderline är speciell. Speciellt om han/hon inte fått hjälp på något vis. Man kan sitta och läsa om borderline för att försöka förstå hur personen fungerar, men jag fattade iaf inte förrän vi bodde ihop och allt hade gått för långt. Alla säger att man ska vara bestämd, ett nej är ett nej. Jag var för snäll och sa aldrig emot bara för att slippa bråk men det hjälpte såklart inte. Om min sambo ville bråka så gjorde han de, fast jag hade gjort allt för honom. Han har medicin för sin adhd men mår dåligt av den och får extremt jobbiga biverkningar. En biverkning är att han inte kan få stånd eller ett stånd som håller och det är såklart frustrerande när lusten finns. Så vi ska försöka tala med en läkare och se om det finns några andra alternativ till medicinering. Och mot borderline finns ju inga piller. Han har provat olika läkemedel från de han var 15 år, men ingen har passat. Inte så konstigt när dom försökte behandla ångesten bara. Jag ville starta denna tråd för att personer som har frågot eller funderingar om hur det är att leva med en borderline. Jag hade velat kunna prata med någon i samma situation och önskar att någon hare förklarat hur jag skulle "bete" mig i vissa situationer som kan komma, som tex onödiga utbrott, självskadebeteende mm, mm.

Min sambo står på väntelista för DBT i annan kommun då våran hemkommun inte kan erbjuda DBT.

ASD, hej! Min mor har borderline vilket indirekt lett till att båda mina föräldrar brutit kontakten med mig. Anledningen var att jag berättade för dom att mamma måste ha proffshjälp för att få ett drägligt liv och få tillbaka vänner och relationer med barnbarnen osv. Borderline är hemskt för anhöriga men ändå värre för den sjuke såklart. Min mor mår fruktansvärt dåligt och har gjort det i ca 40 år. Det du beskriver om din sambos symptom liknar min mors agerande under hela min uppväxt.

Måste vara svårt att ha en mamma som har en borderline hon inte kan kontrollera. Känns skönt att veta att min sambo inte är sen enda som "varit på de viset". Alla är ju olika och har olika grader av borderline. Har hon aldrig fått hjälp? Det jag är rädd för är att han kommer gå tillbaka till sitt gamla jag. Han krossade mig i tusen bitar psykiskt och nu försöker jag laga mig själv, men det är svårt. Han kan vara ganska hård i orden och kräva en totalt. Jag försöker pussla ihop mig själv igen men det är svårt. Kag ändrade hela mitt liv för att slippa bråk. Nu vet jag att det inte hjälper och att jag måste vara otroligt bestämd och sätta gränser. Som när vi bråkade för någon vecka sen... Vi bråkade över en sak och han puttade in mig i väggen. Om det hade varit för 6 månades sen hade jag låst in mig på toaletten och satt mig apatisk i duschen. Istället förklarade jag för honom att där går gränsen, skärper han sig inte drar jag. Han lugnade sig eftersom han vet att om han rör mig igen får han leva ett liv utan mig. Har du några tips om hur man ska bemöta onödig bråk får du gärna dela med dig. Tack för ditt inlägg!

Jag hade borderline, men efter DBT har jag numera det inte. Har fått tillbaka mitt liv igen .
Glöm inte att borderline är ett tillstånd, ingen psykisk sjukdom.
Så kämpa för att era anhöriga ska få rätt terapi!

Men borderline är en personlighetsstörning och man kan inte "bota" borderline. MEN man kan efter behandling med DBT bli fullt "normal" (ursäkta uttrycket) och leva som vem som helst...

Känner igen mig i det du skriver. Vet ganska mycket om behandlingar. Vart bor ni ?

Jag är tillsammans me en som jag tror har borderline. I början trodde jag mest att han hade ångest men när jag lärt känna han, har denna sida kommit fram. I början tror jag att han gjorde allt för att dölja när han blev arg och trodde saker om mig. Jag känner igen mig angående aggressionsutbrott, han kan bli jätte arg och skrika, nedvärdera, och helt stänga av en. Oftast anklagad jag för saker. I början blev jag ganska chockad, det dumma är att man vänjer sig. I början brukade jag sitta i timmar och försöka reda ut allt. Det kan vända från att han säger att han älskar mig till att nästa dag, va jätte arg och visa hat och bli kylig. Det är inte hållbart. Vill att han ska få en diagnos men psyk är så sega. Han mår ju jätte dåligt efteråt och ber om ursäkt men tyvärr minns man vad som hänt. Vi har varit ihop 2 år och han är förövrigt en fin person.

Fick min borderline diagnos förra veckan och känner att det är ganska laddat att få det på papper....Jag är 42 år, fick diagnosen ADHD för 10 år sedan och tyckte det räckte med det. Men: vid varje separation så händer något med mej - jag blir känslomässigt helt ur balans, och nu ligger jag i skilsmässa och mår skit igen. Gjorde ett test på nätet om  borderline, därför att jag alltid tyckt att jag reagerat mer än andra känslomässigt på allt. Jag uppfyllde 7 av nio kriterier och ringde min psykolog för utredning av just borderline. Och det var klockrent.

Jag är ingen farlig person. Men läser man om oss på nätet så borde vi spärras in. Jag äter Strattera för min ADHD och nu ska jag gå DBT.