• Anonym (ont i hjärtat)

    Hur fan kunde jag låta mitt liv passera så?!

    Jag är så arg inombord, det gör ont, jag skriker. Känner en sådan smärta och tomhet som jag aldrig kännt förut, kommer det någonsin slutra?. Träffade min exman när jag var 19 gifte mig med han när jag 21 allt gick snabbt. Jag frågade inte mig själv om jag var lycklig utan tutade och körde på, åren gick snabbt, jag fick inte gå ut efter en viss tid, han var väldigt svartsjuk instabil man. Med många åsikter om allt och alla, Han hatade människor och jag satt vid han sida och sveptes in i hans värld samtidigt ett hopp om att saker skullle bli bättre. Dagarna gick ut på att kämpa med hans psykiska problem allt ifrån medecin han tog eller människor hatade. Jag slutade leva, jag börja se en värld där det bara fanns jag och han, ingen annan. Den stor världen utanför oss var farlig och alla ville oss ont, för det var det han intalade mig. Jag tappade mina vänner efter 2 år, jag gav upp mig själv. Åren fortsatte så i 8 år, ett liv som bestod av att kolla på väggar och drömma bort mig, Frågan är varför jag lät mig manipuleras och slänga bort 8 år av mitt liv av ingen ting. 

    Frågar man mig vad har du gjort från 19-27 år ingenting blir svaret, jag vet inte ens var man äter, vad människor gör  i staden vi bor, vilka aktiviter det finns,. Jag vet ingenting för jag har levt ett isolerat liv där mina dagar gick ut på att gå och jobb sen hem. Inte träffa nån förutom min ex och hans vänner.

    Fyfan vad det gör ont i mig idag. Va fan har jag gjort med mitt liv VARFÖR?? Hur kunde jag hata mig själv så mycket att jahg utsatte mig för denna plågan  i så många år???

    Hur ska jag gå vidare härifrån? är 27 idag och känner att mitt jag är fortfarande där jag var när jag var 19! Naiv och dum, vet inget, sett inget.

    Ja, när det kommer till min ex han valde att lämna mig!  I mellan åt vill jag bara lägga mig ner och inte vakna upp, Sen andra gånger känner jag nu står världen framför mig, men jag har gått mista om så mycket!!! 

  • Svar på tråden Hur fan kunde jag låta mitt liv passera så?!
  • la dolce vita

    Var glad att du kom ur skiten och att du nu kan ändra din situation! Du är fortfarande ung och har hela livet framför dig! Sätt dig själv i centrum nu.

  • bellsii

    Älta inte de som varit, ta tag i ditt liv gör det du alltid velat nu du är fortfarande ung och har mer än 8 år framför dej.. lev nu och uppfyll allt du någonsin velat gjort .

  • Anonym (ont i hjärtat)

    Tack för er kloka ord, men det gör bara så ont!!!:///

  • isadora81

    Du är fortfarande ung. :) Lev livet några år och sen ska du se att du träffar en underbar kille som du vill leva resten av livet med. När jag genomgick en livskris och upptäckte att jag inte hade så många vänner och inte trivdes med mitt liv (efter en separation) så flyttade jag till en ny stad. Där såg jag till att engagera mig i massa saker, började på en matlagningskurs, startade en vinprovningsgrupp med några kollegor, ordnade after works med ytliga bekanta som så småningom blev ett gäng, Gick på en buggkurs och gick på de festerna som dansklubben ordnade där jag lärde känna ett gäng härliga människor osv osv. När jag riktigt trivdes med mitt singelliv började jag nätdejta och efter ett stort antal dejter träffade jag rätt kille som idag är min underbara sambo och som är så rätt för just mig. (Jag var 29 när vi träffades och nu har vi varit tillsammans i ett och ett halvt år och bor ihop samt försöker skaffa barn). Så det kan gå fort när man väl hittar den rätte.

  • Fru Sveden

    Jag blev ihop med mitt ex precis innan jag fyllde 18år. han behandlade mig som skit. Jag fick inte umgås med vem jag ville, jag fick inte göra vad jag ville och hela mitt liv kretsade allt mer kring mitt ex. Det var jag och han mot världen och alla var emot oss och inget gick som vi ville. Vi levde för att det skulle bli den 25 varje månad och den 26 varje månad var pengarna slut (mer eller mindre). Det är det mest psykiskt påfrestande jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det hela slutade för min del efter lite mindre än 2år med att jag flyttade 50 mil från min hemstad för att bo med mitt ex där klarade jag av att bo i ca 3 veckor då jag under förhållandet blivit deprimerad, utvecklade dödsångest och tillslut blev det för mycket och jag klarade inte av med. (detta var när jag gråtit mig till söms varje kväll under en längre period för att jag var livrädd för att somna och sedan aldrig vakna upp igen. 

    Jag såg ingen framtid, jag mådde skit och trodde att jag skulle "slava" för mitt ex resten av livet (det var bara jag som drog in pengar han var arbetslös under hela vårt förhållande medan jag gick på gymnasiet och även hade ett extra jobb och var beredd att ta ett jobb till för att mitt ex skulle kunna dricka mer och röka mer och gå ut och festa mer). Han var svartsjuk och jag fick inte träffa de personer som jag ville umgås med.

    Den 21 okt 2005 var den dagen jag vaknade upp ur min bubbla jag levt i under nästan 2år. Det var ett annat ex som frågade mig om jag verkligen ville leva som jag gjorde resten av livet vilket jag kom fram till att jag inte vill och gjorde slut samma dag.
    För mig var en av orsakerna till att det tog "lite" tid att komma fram till rätt beslut var för att jag alltid varit rädd för att vara ensam.

    Även om det känns tungt nu så finns det en ljusning i allt mörker. Du har tagit dig ur skiten och det är nu livet börjar på riktigt. Njut av att vara fri och du är inte jätte gammal än så NJUT!

    (slutet på min historia är att jag den 2 dec 2005 blev tillsammans med en kille som jag känt under flera år och som jag varit kär i jätte länge, men som jag inte trodde var intresserad av mig alls. Nu är snart 2011 slut och vi har bott tillsammans sedan sommaren 2006, vi fick vårt första barn i juni 2008, vi gifte oss i aug 2008 och vi fick vårt andra barn i juli 2010) Jag har gått från att må skit av att leva och ha noll framtidsutsikter till att tycka det är skoj att leva, har en underbar man att dela vardagen med även om vardagen ibland bli grå och tråkig och nu har jag hur mycket framtidsplaner som helst som jag delar med min man. 

    Så livet är inte slut för att man varit i ett dåligt förhållande under en längre tid. Det är nu ditt liv börjar på riktigt! 

  • Anonym (Mrs)

    Du har hela livet framför dig! Se framåt! Även om det känns svart nu så kommer det att ordna sig! Var glad att du blev av med honom! Tänk om ni hade varit ihop i 40 år?!

  • Anonym
    Anonym (ont i hjärtat) skrev 2011-12-28 09:52:19 följande:
    Tack för er kloka ord, men det gör bara så ont!!!:///

    Det gör ont, MEN: Du är fortfarande ung. Lev livet! Håll dig undan från män dock, tills du verkligen mår bra. Annars är det stor risk att du hamnar i samma sits igen. Såna där män kan vittra sig till brustna hjärtan. Jag har levt ungefär som du. Problemet var att jag gick ur askan i elden. Inte bara ett dödfött förhållande, utan två. Jag har slösat bort nästan 15 år. Men om man blir bitter förlorar man ännu mer tid.
  • Fiamedbarn

    Hej!

    Vad fantastiskt ändå att du ändå har fått en möjlighet att lämna detta och att du i efterhand orkar se att det varit destruktivt för dig! Jag tror att det är en fas du behöver gå igenom för att bearbeta det som varit, att vara arg, besviken och sörja och gå igenom alla möjliga olika slags känslor och tankar.

    Kanske kan du också få hjälp av en psykolog eller samtalsterapeut att gå igenom hur det blev så här, vad som hände och hur du nu ska försöka gå vidare?  Vänd dig till vårdcentral eller en öppenvårdsmottagning inom psykiatrin för att göra en egenremiss (ring och säg att du behöver prata med någon) om du vill ha en samtalskontakt.

    Det låter som en otroligt svår tid i ditt liv. Men du har överlevt! Och du är fortfarande ung och har ett helt liv framför dig. Jag önskar dig all lycka till i framtiden! Ta hand om dig och glöm inte att du är värd att må bra! 

    Kram, Fia 


    Luck is what happens when preparation meets opportunity.
  • SamsonS

    Du är inte ensam ts!!

    4 år av mitt liv slängde jag bort på ingenting! Jag förlorade all kontakt med mina vänner, hade ingen förutom mitt ex som fick mig att tro att allt som hände i vårt förhållande var mitt fel, mitt fel att han mådde dåligt osv. Han sa att jag inte såg tillräckligt bra ut så jag började träna mer och mer, åt allt mindre och drabbades av ätstörningar. Relationen till min familj, framför allt till min pappa och min ena bror blev katastrof. De såg ju hur dåligt jag mådde och hur illa han behandlade mig, men kunde inte göra något eftersom jag inte lyssnade. För att göra historian kort så hjälpte min mamma och en kompis mig att ta mig ur detta helvete- vilket jag nu i i efterhand insett att det faktiskt var.

    Det är svårt, men res dig upp och gå vidare. Ta kontakt med folk, träffa nya människor, hitta på saker! Du är fortfarande ung :)

    Kramar till dig!

  • minst

    Tänk positivt! Vad mycket härligt du har att se fram emot att upptäcka och utforska!

    Var rädd om dig och ta vara på dina dagar!

    Kram!

  • Anonym (ont i hjärtat)
    Anonym (ont i hjärtat) skrev 2011-12-28 09:34:51 följande:
    Jag är så arg inombord, det gör ont, jag skriker. Känner en sådan smärta och tomhet som jag aldrig kännt förut, kommer det någonsin slutra?. Träffade min exman när jag var 19 gifte mig med han när jag 21 allt gick snabbt. Jag frågade inte mig själv om jag var lycklig utan tutade och körde på, åren gick snabbt, jag fick inte gå ut efter en viss tid, han var väldigt svartsjuk instabil man. Med många åsikter om allt och alla, Han hatade människor och jag satt vid han sida och sveptes in i hans värld samtidigt ett hopp om att saker skullle bli bättre. Dagarna gick ut på att kämpa med hans psykiska problem allt ifrån medecin han tog eller människor hatade. Jag slutade leva, jag börja se en värld där det bara fanns jag och han, ingen annan. Den stor världen utanför oss var farlig och alla ville oss ont, för det var det han intalade mig. Jag tappade mina vänner efter 2 år, jag gav upp mig själv. Åren fortsatte så i 8 år, ett liv som bestod av att kolla på väggar och drömma bort mig, Frågan är varför jag lät mig manipuleras och slänga bort 8 år av mitt liv av ingen ting. 

    Frågar man mig vad har du gjort från 19-27 år ingenting blir svaret, jag vet inte ens var man äter, vad människor gör  i staden vi bor, vilka aktiviter det finns,. Jag vet ingenting för jag har levt ett isolerat liv där mina dagar gick ut på att gå och jobb sen hem. Inte träffa nån förutom min ex och hans vänner.

    Fyfan vad det gör ont i mig idag. Va fan har jag gjort med mitt liv VARFÖR?? Hur kunde jag hata mig själv så mycket att jahg utsatte mig för denna plågan  i så många år???

    Hur ska jag gå vidare härifrån? är 27 idag och känner att mitt jag är fortfarande där jag var när jag var 19! Naiv och dum, vet inget, sett inget.

    Ja, när det kommer till min ex han valde att lämna mig!  I mellan åt vill jag bara lägga mig ner och inte vakna upp, Sen andra gånger känner jag nu står världen framför mig, men jag har gått mista om så mycket!!! 
    Tack alla underbara människor därute som tar sig an sin dyrbara tid och skriver så otroliga peppande ord!! Tusen tack! och tack för att ni delar med eran historia, 
    Det gör mig starkare och viljan att gå vidare lättare!!

    Under så många år har jag verken haft en själ att prata med förutom min ex, I mitt huvud har jag trott att hela världen är emot oss, för det är så han har intalat mig.
    Han har även intalat mig att vi är det perfekta paret , det är så man ska leva osv.. 
    I mellan åt kan jag få panik av att känna mig lycklig (tror jag ) för jag har inte haft dessa känslor på över 8 år, Jag väntar hela tiden på att något dåligt skall hända, För det har bara varit problem och kamp i så många år. 
    Tack återigen för er respons och stryka ni sprider!! 
    Kramar
  • Fru Sveden

    ts det finns böcker av Rhonda Byrne som heter kraften och hemligheten. Dessa böcker handlar mer eller mindre om att om man tänker positivt och ger kärlek får vi mer tillbaka. Dom har hjälpt mig massor. Om du läser dom så läs kraften först då får du ut mer av dom då hemligheten är lite flummig.


Svar på tråden Hur fan kunde jag låta mitt liv passera så?!