Hej alla ensamma föräldrar. Jag är gravid i vecka 15 och har varit ensam om detta från början. Det var oplanerat och pappan vill absolut inte ha med det att göra. Nu blir det så att jag får köra hela racet själv och jag är lite nyfiken på vad som varit absolut jobbigast med att vara ensam? Skriv gärna också om ni varit ensamma från början eller blev det på vägen. Tack!
jag var oxå ensam hela vägen. Det enda jag tyckte var jobbigast att inte ha en enda minut själv (jobbiga nätter, toabesök, duscha mm). på förlossningen var min mamma med och stöttade mig, gick utmärkt. Hon gick även då och då på promenad med han så jag kunde vila, duscha, städa ...
Jag trivdes kanon. Jag bestämde själv, ingen la sig i, det fanns bara barnet och mig, härligt och lugnt.
Ja jag tycker det är skönt nu under graviditeten att rå om mig själv bara och ser rätt mkt fördelar med det även när bebisen kommit. Hur gammal är din son nu?
han är 5 år nu, sedan haft ha ett förhållande där jag fick barn med denna man, men när barnet var 3 månader gick förhållandet åt skogen, nu bor jag med båda själv och det funkar toppen, till och med ekonomiskt är jag mycket bättre ställd nu, ingen som slöser bort mina pengar hela tiden, underbart
Kan tänka mig det är jobbigast första tiden med vaknätter ensam och som sagt det där med att duscha osv.. men när barnet blir lite äldre så går det ju att göra såna saker utan problem. Intressant att höra din åsikt. =) Fler som har erfarenheter?
Hejsan!
Fick min son i ett förhållande, ett väl planerat barn, men när han väl föddes så visade det sig att pappan tyckte att allt kring sonen var mitt ansvar + allt annat i hemmet. Vi separerade när grabben var ett år och efter det har allt flutit på mkt smidigare... det är bättre att vara helt själv än att vara själv i ett förhållande! Nu ska vi snart börja ha sonen varannan vecka och faktiskt har grabbens pappa verkligen börjat bli en aktiv och duktig pappa.
Det kommer gå alldeles utmärkt för dig! Kramar
Jag är ensamstående till två barn efter insemination. Själva föräldraskapet tycker jag egentligen inte är särskilt jobbigt. Värre är det väl med att man måste ordna allt med boendet själv, byta däck på bilen (alltså köra den till bilfirman med två små i släptåg), klippa häck etc, dvs allt praktiskt runt omkring. Men det mesta klarar man bra själv, och klarar man bara att be om hjälp när man behöver det så är det inga bekymmer.
Jag har med varit ensam ända sedan dag ett på graviditeten med mitt senaste barn då han inte är önskad av sin pappa , tyvärr får jag nog säga då han verkligen är världens underbaraste unge.
Det som jag upplever som jobbigast är nog faktiskt vetskapen om hur hatad min älskade lilla son är av sin far , vak nätter , blöjbyten allt det praktiska omkring tycker jag inte är någon fara , fast är lite ledsen över hur hans pappa beter sig , det är ju inte mig han sårar utan faktiskt sitt eget barn kött och blod .
Men jag ångrar inte för en enda liten sekund att jag valde att föda mitt barn .. 
Var ensam graviditeten samt ca 1,5 år efter det.
Det jobbigaste var nog smågrejorna, att inte kunna duscha när man ville utan det kunde gå 2 dagar extra när det ville sig illa samt ingen avlastning tex att ta sig till tvättstugan med bebis istället för att någon kunde sitta hemma och hålla koll och såna saker.
Försöka dra en lång historia kort , det är rätt stor ålderskillnad mellan mig och min sons pappa . vi hade inget direkt förhållande heller för den delen sex lite här och där ibland fast vi var vänner , tja KK kan man väl säga fast ändå inte . Han levde i ett förhållande tidigare men dom höll på att göra slut , hon var med andra och han med andra.
blev gravid mitt i deras uppbrott men när min graviditet kom upp på tal valde dom att fortsätta med varandra. Första veckan han visst om min graviditet gick det att prata med honom på ett bra sätt men sen tvärvände han på allt , han hatade mig och det väntade barnet ville inte veta av någon av oss alls och jag valde att bara vara tyst . Blev hotad via sms att jag skulle dödas av hans ex tjej för jag förstörde hennes familj och hennes barn , inte hans barn skulle tvingas växa upp utan sin älskade plast pappa. Och han bad gemensamma vänner blanda i några piller i mitt kaffe som skulle orsaka att jag fick missfall för barnet fick inte på några vis födas. Dock berättade mina vänner detta för mig fast när jag gjorde polisanmälan vägrade de såklart att vittna , så man kunde aldrig bevisa att han gett dom piller och han verkligen ville ta död på fostret.
Men jag var livrädd under hela min graviditet och höll mig så långt ifrån dom jag kunde , Hans ex tjej som numera är hans sambo åkte dock dit på hoten emot mig och har blivit dömd för kränkning och olaga hot emot mig i tingsrätten och ska betala mig 5000 kr i skadestånd.
Så han lever med henne och hennes barn och vill inte på några sätt eller vis varken veta av eller ens se kort på vår fina underbara son , han uttrycker bara hur hatad och oönskad ungen är och han aldrig kommer låta
" Saken " få någon del i hans familj alls .. Han älskar hennes barn och mitt barn är enbart ett vidrigt stycke han inte vill kännas vid.
Allt har varit mer än kaos kan man säga men idag är sonen 4 månader och tack och lov är det lugnt nu för stunden då Familjerätten fick gå in och säga till honom på skarpen att låta mig vara för barnets skull för dom observerade hur omogen han är hur icke lämpad att ens få vistas i vår sons närhet..
det har varit min drömtillvaro det , fast jag tror kanske att min historia tyvärr hör till något av de extremaste fallen tyvärr.