Ni som lever med en bonde...

Hej! Jag är din "man" fast i kvinligt format. Min sambo har precis samma ståndpunkt och önskan som du, fast han är då man. Det är som att det är någon slags ärekränkning att inte äga sitt hem. Han är inte gammaldags eller nåt inte jag heller. Men jag förstår er fast jag hade nog kunnat med att "bara bo" där. Det är som nån osäkerhet för att ni inte äger det, som inte vi känner. Vi delar gärna med oss och vill erat bästa. Jag tror att jag kunnat med att "bara bo" där för att jag vet min egen ståndpunkt är jag nu är motparten. Men det gör ju inte du och min sambo. Vi tycker om varandra och han bidrar med så mycket ändå. Däremot vill ock ska han få köpa in sig i boendet, men inte företaget och övriga fastigheten. 

Min mamma är kanske en bättre liknelse. Hon äger inte ett öre i gården efter 25 år, men är delaktig i driften eftersom det är deras vilja/intresse. Huset är pappas så sett att det inte är införskaffet för gemensamtboende efter de träffades utan var hans innan. Men hon har tyckt det varit en frihet att bara kunna dra om det skule vara så. Men det har det aldrig varit heller. Men hon är inte fastkedjad vid egendomen istället. Allt inne i huset och privata konto skulle ju däremot splittas rätt av vid isärgående. Eller om allt i huset skulle bl ihennes kanske. Minns inte helt hundra. Men det var mest känslan hon värdesatt jag ville påpeka.

Allt är så stort när det innefattar familj, företag och fastighet att ta in känslomässigt och förnuftigt. Det bästa ni kan göra är att diskutera tillsammans och vara öppna men inte anklagande. Han vill säkert bara ta hand om dig

PS! SLutsatsen blir att du målar en hemsk bild. Vid ett eventuellt äktenskap kan ni skriva mer detaljerade papper som säkrar bådas leverne/trygghet och inte tar ifrån din kille vad han har heller. Det är ett jätte steg att släppa in någon så som han är beredd att göra. Så du ska veta att han måste älska dig eller vara bra dum ;) och det tror jag inte han är.

Vad "kul" att höra från någon i samma sits, fast ändå på andra sidan.

Jag vill börja med att säga att jag respekterar och förstår min kille. det kanske inte verkar så av mitt inlägg. Jag är ingen "golddigger" som stirrat mig blind på taxeringsvärdet och vill åt hans "förmögenhet". Så detta handlar inte om pengar.

Min extrema längtan till ägande grundar sig i min uppväxt. Jag är själv bonn-barn. med en konstig far, som kört sitt eget race. Han har helt kört över min mor och heller aldrig skyddat henne från in-avlade idioter till grannar. Jag vill aldrig någonsin hamna i sitsen där någon kommer och säger till mig att "du äger inte gården så du har inget att säga till om". För ska jag bo där (förhoppningsvis) i största delen i mitt liv, så ska jag ta mig tusan få säga vad jag vill och bestämma över mitt hem!

Nu är jag medveten om att min uppväxt är annolunda och extrem på sitt sätt, jag har förstått att de flesta inte är som min far (tack gode gud). men ändå så är min uppväxt den verklighet som jag känner till.

Min kille säger: "det spelar inge roll vem som äger".
Och egentligen gör det kanske inte det.
det är ju så svårt, för som du säger, allt är ju så stort! Det handlar ju inte om bara han och mig, utan också hans företag. i "normala" förhållanden så är det ju lättare att skilja på privat och arbete. Nästan omöjligt för en bonde. :)

Hur menar du med att köpa in sig i bostaden?
Bor ni ihop idag? Isf hur löser ni det ekonomiska?

Hej! Jag är inne från mobilen nu men jag kanske svarar från datorn ikväll, men mest troligt till morgonen. Hoppas det är ok. Krånfligt att skriva fr mobilen hehe. Förstod på din text att du inte är en golddigger :)

Hejsan TS,
jag har varit i en sits liknande som din.
Skillnaden var att det inte var en släktgård. Jag jobbade dessutom i företaget. För vår del kändes det som det mest naturliga att jag var anställd och inte delägare. Hade vi fortsatt tillsammans hade vi förmodligen gift oss med ett äktenskapsförord som gav mig rätt till en procentandel i företaget.

Faktum är att jag är på andra sidan också. Jag har en stor släktgård som jag kommer ärva tillsammans med mina syskon. I det läget har far skrivit i sitt testamente att gården ska räknas som enskild egendom. Vi har även ett avtal syskonen emellan att ingen av oss får gifta sig utan ett tydligt äktenskapsförord där gården inte får delas vid skilsmässa.

När det kommer till släktgårdar kan det vara himla känsligt. Oftast är det inte bara den egna familjen som påverkas och vill ha åsikter utan även kusiner och liknande.

När jag bröt upp från mitt ex var vi överens om allt. Han betalade ut bonus för att kompensera mig.
Något jag kan rekommendera är att skriva ett tydligt samboavtal innan ni flyttar ihop.

Finns det något som kan göra att du känner dig mer trygg med att flytta in hos honom?

Samboavtal låter vettigt. Bra om man kan gå igenom allt innan jag flyttar in, för det kan ju bli svårt efter.

Det är ju omöjligt att veta innan hur det blir. Antagligen tar jag en fjäder och gör en jättehöna av den just nu.
Det finns inga garantier för att vårat, eller något förhållande överhuvudtaget, håller.

Det känns jobbigt att det är hans hem. Hans hem som han bestämmer över och jag är bara inneboende. (OBS detta är mina ord, inte hans!)  Ja, du ser ju. Hur lätt är det när man har en sådan inställning?
Jag vill ju inte bara var inneboende i vårt hem. Jag vill vara delaktig i vårt hem...

det är så svårt att förklara, jag känner mig girig och orättvis som känner så här. Jag vill inte ta något från honom, jag vill inte lura honom, jag vill bara vara delaktig i det som ska vara vårt.
Jag vill också kunna göra som jag vill, jag vill vara fri och försörja mig på det sätt jag gör. Vilket kräver utrymme på gården.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer... Å ena sidan känns det så himla fel att jag ska klampa in på hans gård med mitt stora bagage. Men å andra sida så måste jag ju få bestämma över mitt liv själv. Och han vet ju vad han får, det är jag tydlig med. Och ändå vill han ha mig på gården.

Detta känns helt virrigt. Hoppas ni förstår.

Jag kommer med en annan vinkling på ditt problem. Min sambo och jag är bägge med rötterna i lantbruket, men har av olika anledningar hamnat tillsammans i lägenhet i stan innan vi träffades. Drömmen och planen är att hitta en gård som blir vår släktgård, den som våra barn förhoppningsvis vill ta över senare. Min sambo bryr sig inte jättemycket om ägande, men det gör jag. Har sett tillräckligt av girighet, dolda agendor och annat otyg för att vilja leva utan papper. Han kommer kunna lägga mindre kontanter än jag. Men han kommer sannolikt driva själva lantbruket, medan jag äger och bor och jobbar mer utanför gården.

Mitt råd är som övrigas - samboavtal/äktenskapsförord och livförsäkring. Gå till en familjejurist. Det kostar mellan 3000-7000 att skriva avtalen men det är värt det med de förutsättningar du skriver.

Samboavtal går ju att skriva som man vill. Du kan ju äga halva gården med förbehållet att om ni separerar så ska han köpa ut dig; dvs du får inte sälja till någon annan.

Sen är det väl viktigt att du, oavsett ägande, får vara med och sätta din prägel på ERT hem. Att ni fattar beslut om hur det ska se ut, möbleras, målas lador, köpas traktorer osv tillsammans.

Jag lever med en bonde!

Sambon jobbar med sin pappa men dom har två olika företag.
Sambon äger huset vi bor i.
Det blir ibland lite konflikter med att det är just HANS hus.

men för det mesta så rullar det på.
Det som blivit lite jobbigt nu är sedan vi fick barn.
Då sambon jobbar sju dagar i veckan tar han sällan något större ansvar eller jobb hemma tyvärr...

Jag är TS, har bytt nick, därav är jag anonym nu.

Jag har lugnat ner mig mycket sedan jag startade tråden, dels tack vare tråden men också pga att min kille har ändrat attityd mot mig när det kommer till gården. Innan berättade han nästan inget om gården, det var liksom hans och hans familj (vilket det också var) och det känndes som att jag var sist med att få veta "allt".

Men så bara ändra han sig, nu berättar han allt för mig och det känns bra. Jag får känna mig delaktig, på mitt eget lilla sätt.

Sen har jag funderat mycket på vad Bonda;) skrev om sin mor. Och kom fram till att det passar nog mig bättre.
Jag är fri att gå. Den dagen jag känner att "nä, nu räcker det" så tar jag mitt och går.
Gården är ingen speciell gård, enda anledningen att jag kommer bo där är pga min kille. Jag hade aldrig valt att bo där annars.     

När det blir konflikter, vad är det som ligger till grund för dem? Har din sambo en attityd "mitt hus, mina regler"?

Jag har funderat mycket över barn och hur det blir. Jag vill ha barn, han vill ha barn. Och inom något år passar det perfekt. Men så blir jag orolig pga att han jobbar mycket och kommer antagligen jobba ännu mer inom det närmsta åren.
Jag är medveten om att jag kommer få ta det största (eller nästan allt) ansvar själv.

Hade ni pratat om hur det skulle bli innan ni fick barn eller blev det en chock?