Vilka är era erfarenheter av planerat kejsarsnitt?

Hej!
Min första son fick jag med AKUT kejsarsnitt. Det var kaos men efteråt var jag och är jag fortfarande nöjd med att vi bägge mådde bra och klarade oss.
Min andra son fick jag med planerat kejsarsnitt och det var fantastiskt. Anledningen till detta var att ett av mina bäckenmått var under det normala och det var det som orsakade mitt akuta kejsarsnitt. Huvudet fastnade i bäckenet. Nu visste jag vilken dag det skulle ske och vilken tid jag skulle till sjukhuset. Jag fick en helt annan kontakt med personalen och hade ett helt annat lugn. Visst, det är mycket som kan gå fel som ingen kan förutse, men förutsättningarna är optimala. Jag är supernöjd med allt och vi väntar nu vårt tredje barn och det kommer också att förlösas med planerat snitt. Har inget negativt att säga. Många tycker kanske att de inte känner sig som kvinnor om de inte fött normalt mm, men det viktigaste för mig är att barnet mår bra och att jag mår bra..

jag gjorde planerad kejsarsnitt pga av förlossningsrädsla..... jag födde mitt första barn vaginalt och andra snitt..

Och jag personligen tyckte kejsarsnitt var bäst, aldrig att jag föder vaginalt.
Jag fick beviljad snitt i juli och jag fick datum 7 nov, jag tycker att det är det bästa jag har gjort.
allt gick super bra, jag hann förbereda mej med allt..

en dum grej jag gjorde var att jag läste i Fm allt om snitt mest det negativa hahaha så jag skrämde upp mig.

Jag är supernöjd med mitt snitt.. jag fick morfin i 2 dagar så jag kände inte smärta som jag trodde man skulle göra.

good luck

Tack så mycket för era svar än så länge! Och grattis till era positiva erfarenheter! Precis så hoppas jag att min erfarenhet blir, ifall jag nu väljer planerat snitt. Lugnt, planerat, organiserat, tryggt.. Så härligt det låter!

MadRos1976: Ja, många snittade mammor känner sig "snuvade" på upplevelsen med en vaginal födsel, och även om jag absolut förstår dem i denna känsla (hade säkert känt så själv, om det vore fallet för mig), så har jag ju dock redan en vaginal förlossning "i bagaget" och delar numera din inställning: Det viktigaste för mig är att barnet och jag mår bra, inte får några men osv. Så länge det blir så, så är jag jättenöjd och glad! HUR det sker, är av mindre betydelse för mig. Är dock glad över att jag även fått uppleva en vaginal förlossning, det var onekligen en speciell upplevelse, men jag hade överlevt även utan den.. Det gjorde ont som tusan..

Nikki87: Grattis till ditt lyckade snitt och din bebbe! Skrattade igenkännande när jag såg att även du läst alldeles för mycket om allt negativt som rör förlossningar och kejsarsnitt..jag gör samma sak. (Även om jag inte borde..svårt att låta bli!) Antar att det är driften att vara förberedd på allt som gör att man agerar på det sättet...? Man vill liksom veta vad som kan hända, så man är mentalt förberedd, eller något sådant.

En fråga till er båda (och alla andra): Tycker ni att det kändes konstigt att lägga sig ner på en säng, få mediciner, och sen ett, tu, tre, så hade ni en bebis..? Jag tyckte nästan det kändes lite skumt..hade lite svårare att knyta an rent känslomässigt till det barn som föddes via snitt, än det som föddes vaginalt. Givetvis kom känslorna ganska snabbt ändå, men jag vill minnas att det kändes lite annorlunda. "Var kom hon ifrån??", typ. "Är hon verkligen min? Kan man vara säker på det..? Tänk om ni tagit fel..?" Låter säkert löjligt, men lite åt det hållet gick tankarna i början. Men när sonen kom ut ur mig (vaginalt alltså), och jag kände och såg allt, så fanns det ju liksom inget tvivel.. Kanske var det allt kaos kring mitt akuta snitt som gav upphov till dessa känslor. Kanske känns det inte alls så när man gör ett planerat snitt?

Puffar tråden lite... Det måste finnas fler som har erfarenheter att dela med sig av..? Hade tacksamt tagit emot dem..

Nu har jag bara fått ett barn med planerat snitt (pga fotbjudning) så jag har ingen förlossning att jämföra med, men känner igen mycket av det du skriver.
Jag kände mig väldigt besviken på att inte få pröva, och även sedan: var kom du ifrån liksom? precis som du upplevde det. Den gemensamma ansträngningen i en förlossning fyller säkert en viktig funktion som man missar vid snitt. 
Eftersom det inte är ditt första barn så skulle jag nog överväga kejsarsnitt. Samtidigt är återhämtningen så olika och kan vara jättetuff om man redan har barn och har ont osv.
Men man kan ju tänka så här: Om man har ett planerat snitt är risken att det går snett väldigt liten, eftersom snitt är det man tar till när något går snett om du förstår hur jag menar! 

Jag tror att jag hade uppskattat planerat snitt mer idag när jag redan har barn, bla blir allt så mycket lättare med barnvakt, att slippa gå över tiden osv. Svårt val för dig..Som sagt är det viktigaste att barnet mår bra iaf.     

Fick första vaginalt. Jag tyckte att det gick bra, bättre och lättare än vad jag trott. Ändå tog inte bedövningen och jag blev utan. Barnet sjönk inte ned som hon skulle. Höll på att sluta med akut snitt. Men jag tyckte ändå att det gick bra!

Andra förlossningen blev planerat snitt pga tvillingar som båda låg på tvären. Måste erkänna att det var en lättnad att inte behöva föda fram två, även om jag var nervös pga allt negativt jag hört om snitt. Jag mådde super! Till skillnad från första förlossningen kommer jag ihåg vad som hände. Jag var med och inte vara koncentrerad på smärtan. Behövde aldrig ens ta smärtstillande efter och var som vanligt några dagar efteråt. Har aldrig känt mig snuvad på något, tvärtom!

Om jag skulle ha fler barn skulle jag vilja föda med planerat snitt, helt klart!!!

Jag födde vaginalt 2005 väldigt nära akutsnitt då förlossningen var långdragen.
Det blev komplikationer på slutet innan hon skulle komma ut det var för att när jag kom in var jag öppen 4 cm och hade kraftiga värkar ville börja krysta likom.
Allt lugnade ner sig vid 23 tiden och då stoppade värkarna av likom.
Jag fick dropp men dom gav ordenligt med dropp som gjorde att jag tappade kontrollet och svimmade under förlossningsarbetet.
Meningen var att man skulle få ut henne då hennes hjärta började gå ner och man sa att nu skulle det bli akutsnitt om man inte fick henne ut.
Barnmorskan stoppade in hennes arm i mig och försökte dra ner dottern då hon hade åkt upp igen då jag svimmade.
När man tog fram sugklockan 01.40 så var det bara att försöka få henne ut.
När hon sen väl kom ut kl 01.47 så gick hennes axel urled och jag sprack riält.
Hon slutade andas men fick hjälp och allt gick bra och 2 varv runt halsen och helt blå.
Men vi båda mådde bra sen.

2008 Var det prat om en yttligare vaginal förlossning jag ville såklart men var sammtidigt JÄTTE rädd över det som hände mig sist.
Men nu var det TUL som räddade mig ifrån att inte troligtviss få föda vaginalt TUL var v 41 och man såg att han var stor redan.
Uppsakttades till 4,885g och jag fick prata med en överläkare direk på förlossningen som gjorde vaginal undersökning och satte på CTG på och skulle se värkarna som jag inte hade.
Var öppen 2½cm men omogen tapp som gjorde att jag tillslut inte gick föda vaginalt då läkaren insåg att det skulle bli allvarligt så.
Och att han skulle nog vara större.
Han frågade om det fanns tid till planeradsnitt samma dag men jag och mannen ville inte då vi inte var berädda på detta likom.
2 dagar efter fick jag planeradsnitt kl 09.00 skulle vi vara inne på förslossningen.
kl 13.20 tittade sonen ut och det var ju skönt jag hade passa funderingar och jag såg verkligen fram imot att få slippa magen och smärtan osv.
När han tittade ut var han större mkt större.
Han var 5810g och 62cm huvud 40 cm
Jag är ju liten 166cm enligt papprena 160cm och väger 62cm
Så man tittade på honom och mig längre stunder och kunde verkligen inte förstå att han blev så stor.
På natten blev det allvarliga kompliaktioner mitt liv stod i spel ingen visste om jag skulle överleva dom 2 dagarna (nätterna) jag var så rädd !!
Men jag lever idag och är så glad över det.

2010 fick jag prata med en överläkare efter ett TUL v 35+5 denna pojken var också stor än förväntat.
Han var 3890g och man konstaterade att han skulle bli över 5000g men under 6000g på BF dagen.
Enligt barnmorskan innan skulle han vara 4000g på BF dagen men det stämmde inte med hennes små gissningar
8 dagar efter fick jag planeradsnitt det var meningen att jag skulle föda vaginalt nu med men nu vågade jag verkligen inte då jag hade 2 komplikationer innan med 2005 och 2008 och båda dom var stora.
Jag frågade överläkaren om jag fick föda vaginalt om jag skulle få igångsättning men här i danmark som jag nu bodde gjorde man inte igågsättning alls innan BF alls för mamman och barnets bästa men man gjorde snitt 2 veckor innan det kunde man visst göra.
Så han tittade ut 2 veckor innan BF-15 och var 4150g och 51cm
Allt gick jätte jätte bra .
Jag fick 2 tabletter innan operationen för att stoppa blödningarna och jag fick 2 tabletter efter operationen och kom till operatinssalen och där var det ryggbedövning (Spinal bedövning) sen kateern och sen var det dags att få honom ut.
Det var magist och jag fick en fin upplevelse denna gången och åkte hem redan dagen efter
                             

Jag rekomenterar planeradsnitt om man MÅSTE om man inte måste så säger jag Vaginalt .             

Det är väldigt intressant att läsa era berättelser, tack för att ni delar med er.
Jag velar hit och dit precis heeela tiden, mellan de olika förlossningssätten, och precis när jag tror mig ha närmat mig ett beslut åt endera hållen, får jag en tanke som drar iväg mig åt andra hållet igen...skitjobbigt! *grr*

Vad jag minns från mitt akuta snitt, som jag dock faktiskt har bra minnen ifrån (själva operationen alltså, inte timmarna precis innan) är att läkningsperioden efteråt var så himla jobbig. Det tog lång tid, tror jag hade ont i typ 1-2 månader efteråt, minns att jag gick framåtböjd ett bra tag, och "bar på min mage" med händerna, dvs. korsade armarna runt magen för att "lyfta upp" den. Jag är något överviktig (mer nu än tidigare, tyvärr), och nu när jag är gravid är min mage rejält stor (ser ut att vara i v.40..). Och sen hänger den lite också (bär barnet långt ner + har en degig "limpa" längst ner på magen som jag inte blivit av med). Jag undrar hur det kommer att bli att få ett långt, ömmande sår tvärs över magen, med så mycket vikt som hänger över såret...? Det lär slita och dra i såret hela tiden; hur ska jag kunna fungera normalt med mina barn, då TRE stycken, hur går man upp på natten och byter blöja, ammar osv?? Lär behöva lyftkran för att ta mig ur sängen första tiden...
Någon annan som varit överviktig, med "häng", och gjort kejsarsnitt? Hur blev resultatet? 

Jag har varit överviktig alla tre graviditeterna som resulterat i barn.
Efter första fick jag ett rejält häng, men är snittad två gånger sedan dess med mindre än 2 års mellanrum och båda gångerna har det läkt fint.
Alla mina tre är födda inom 3,5 år så jag har haft små barn hemma vid varje snitt.
Jag har periodvis varit ensam med barnen på dagtid och man får ta till lite knep för att de ska funka.
Barnen fick själva klättra in i bilen, upp på skötbordet om jag inte bytte i soffan/på sängen. Jag satt i soffan och de lekte, jag läste. Vi hade en skön fåtölj i stora barnens rum så jag kunde sitta där när de ville leka.
Jag liggammade med bebisen i sängen och bytte sällan blöja. Behövdes det fick mannen göra det den första tiden.

Du skulle kunna prova en sån där gravidgördel kanske om "hänget" gör att det drar mycket i såret.
för mig var första, akutsnittet, värst. Men så fort jag lärt mig hur jag kunde röra mig gick det bra.
Tänk också på att om du tar smärtstillande så ta dem regelbundet så du slipper smärttopparna.
Be om hjälp på BB, att de visar dig hur du tar dig upp i sittande position utan att använda magmusklerna.
Jag använde hävertgrejen de har på BB och när jag kom hem höll jag i sänggaveln när jag skulle upp.
Det ågr utan också, då får man liksom rulla ur sängen.

Du kan nog vara hjälpt av att ha såret tejpat länge också för att minska risken att det drar i såret.

Så nu ska jag svara på frågorna i TS också.

Jag är akutsnittad första gången och det gick bra. Fin läkning av såret trots övervikt med häng.
Jag blev igångsatt, mot min vilja, pga överburenhet och jag upplevde det som en stor kränkning. Jag öppnade mig inte mer än 4cm trots nära 1,5 dygns process med värkstimulerande dropp m.m. Täta-täta värkar utan någon effekt. Sovdosen de gav mig inför natten gav inget resultat så jag vandrade hela natten som en osalig ande med täta värkar.
Framåt eftermiddagen, efter en hel dag med värkstimulerande dropp och täta värkar frågade överläkaren hur jag ställde mig till snitt.
Själva snittet var det enda jag kände att jag fick vara med att bestämma om.Efter det kunde jag inte se att jag skulle kunna föda naturligt.

Andra blev planerat snitt eftersom jag var livrädd för att bli överkörd igen. Jag/vi gick på Aurorasamtal, men jag kunde inte komma förbi den där känslan att det skulle sluta med snitt ändå. Blev erbjuden snittberedskap, men det ville jag inte.
För mig gav det planerade snittet en känsla av kontroll, att ingen kunde köra över mig, att jag visste vad som skulle hända.
Det snittet gick också mycket bra, både själva operationen och läkningen efteråt.

Tredje snittet behövde jag inte kämpa för och även det gick mycket bra. Fin läkning, men på op-bordet när de skulle sy ihop mig släppte bedövningen så de fick söva mig lite snabbt.
På det stora hela var det ändå en fin upplevelse.

I vår ska jag snittas för fjärde gången och det känns bra!
Jag har på något sätt kommit fram till att det är såhär jag föder barn och det är lika bra som att föda vaginalt.