Anonym

Äldre 30 Dec 20:26

10 svar

Har fan inget liv.

Har ett bra jobb, bra ekonomi och ser bra ut, hjärtat på rätt ställe o.s.v. Men jag har fan inget liv. Dagar då jag inte jobbar, tränar eller handlar mat, så gör jag fan ingenting, stirrar in i datorskärmen på samma hemsidor som inte ger mig ett skit. Runkar, ibland surfar jag även på samma porrsidor, fast inte med syftet att dra en till runk, utan av intressets skull. Typ vad heter den där skådisen, vad gör hon för filmer, vad är hennes riktiga namn o.s.v. Helt hjärndött.

Har även svårt att istället finna motivation till att göra nyttiga saker. Man skulle kunna säga att jag har gott om tid för att läsa böcker, exempelvis. Men detta, eller liknande, löser inte problemet.

Aldrig haft ett seriöst förhållande.
Aldrig haft någon större umgängeskrets (idag har jag praktiskt taget INGEN).
Aldrig haft den "där" familjen.

Jag är 27år...

Blev nyligen dumpad av en tjej jag trodde skulle vara "den", så nu är jag också ensam igen. Saken är den att jag börja misstänka att jag är asocial, manodepressiv och kroniskt depressiv, eller åtminstone att allt ovanför har lett mig till att bli det.

Saknar även vardagliga referenser. D.v.s. i sociala sammanhang, så är jag sällan uppdaterad om saker som gemene man (tydligen) har gemensamt. Sitter där över fikabordet som ett frågetecken, flackar eller blir stirrig med blicken.

Gah. Har ni sett filmen The Reader? Som huvudkaraktären där börjar jag känna igen mig som, en olycklig ensamstående man som har ett halvt framgångsrikt liv som inväntar på döden och lever på klyschan att hoppet dör sist (kanske känns allt bra en vacker dag?).

På utsidan, om man bara passerar mig på stan, så ser jag troligtvis ut som en hyvens kille med inga problem, vilket jag samtidigt håller med om. Andra har ju värre problem? Motsätt allt det jag nämnde att jag har: inget jobb, dålig ekonomi och ful, addera dessa egenskaper med mina nuvarande problem och jag skulle nog faktiskt våga ta det där klivet över brokanten som idag bara är en önskvärd tanke jag saknar mod för att göra.

Alltså jag mår så dåligt. Och en del av mig säger att jag inte borde ha skrivit detta då det på något vis bekräftar och realiserar allt detta som jag annars bara hade kunnat vifta bort som "äh, tänk inte på det där, blir bättre väder imorgon". Vet inte varför jag delar med detta med er.

Kanske har ni något tips?
Egna erfarenheter?

Anonym (jobbigt!)

Äldre 30 Dec 21:16

#1

Det här låter svårt! Jag blir väldigt villrådig, vet inte riktigt vad jag skall säga, skickar bara en kram.

Jag känner igen det där att när man börjat göra ingenting/stirra på dumma hemsidor så blir ännu mindre gjort. Haft en sådan period nu pga sjukskrivning. Det är inte bra att vara ensam, är min erfarenhet, och samtidigt så ser jag ju att du är/känner dig ensam. Du har inga nördiga intressen att ägna dig åt? Välja ett som många tjejer har?  Även om du inte hittar Henne på tex danskurs så får du iallafall träffa folk och lite uppskattning för att du är man, ung och snygg! Att folk orkar med sina liv,( som ju oftast inte är så mycket mer spännande än jobba, äta, träna, städa, ) är inte sällan för att de söker sig till sammanhang där de får uppskattning och kontakt.

Jag försöker disciplinera mig, hålla på minst en halv till en timme per dag med en hobby jag har och skriva artiklar om den för de specialintresserades tidning/hemsida. De dagar jag lyckas så mår jag såå mycket bättre. Och så se till att komma iväg på aktiviteter där man träffar folk och helst gör något som inte bara är att äta/mingla.

Men om du verkligen misstänker att du har en diagnos så ska du genast gå igång med att bli utredd!

Och det där med vardagsreferenser saknar jag också, har tex ingen tv. Men vad 17, kolla tv-tablån, ställ en äggklocka och tvångstitta x antal minuter per vecka på de grejer folk talar om i fikarummet. Eller googla på andra saker de pratar om.

Och till sist, bra att du inte törs göra det där med bron, tycker jag! Som en vän till mrfar sade: Bättre feg en sekund än död hela livet!

Anonym Trådstartaren

Äldre 30 Dec 21:33

#2

Anonym (jobbigt!) skrev 2011-12-30 21:16:50 följande:

Det här låter svårt! Jag blir väldigt villrådig, vet inte riktigt vad jag skall säga, skickar bara en kram.

Jag känner igen det där att när man börjat göra ingenting/stirra på dumma hemsidor så blir ännu mindre gjort. Haft en sådan period nu pga sjukskrivning. Det är inte bra att vara ensam, är min erfarenhet, och samtidigt så ser jag ju att du är/känner dig ensam. Du har inga nördiga intressen att ägna dig åt? Välja ett som många tjejer har?

Även om du inte hittar Henne på tex danskurs så får du iallafall träffa folk och lite uppskattning för att du är man, ung och snygg! Att folk orkar med sina liv,( som ju oftast inte är så mycket mer spännande än jobba, äta, träna, städa, ) är inte sällan för att de söker sig till sammanhang där de får uppskattning och kontakt.

Jag försöker disciplinera mig, hålla på minst en halv till en timme per dag med en hobby jag har och skriva artiklar om den för de specialintresserades tidning/hemsida. De dagar jag lyckas så mår jag såå mycket bättre. Och så se till att komma iväg på aktiviteter där man träffar folk och helst gör något som inte bara är att äta/mingla.

Men om du verkligen misstänker att du har en diagnos så ska du genast gå igång med att bli utredd!

Och det där med vardagsreferenser saknar jag också, har tex ingen tv. Men vad 17, kolla tv-tablån, ställ en äggklocka och tvångstitta x antal minuter per vecka på de grejer folk talar om i fikarummet. Eller googla på andra saker de pratar om.

Och till sist, bra att du inte törs göra det där med bron, tycker jag! Som en vän till mrfar sade: Bättre feg en sekund än död hela livet!

Tack för ditt svar.

Kul att du inte har någon tv, det har inte jag heller och trodde att jag var ensam om detta, haha.

Allt du säger instämmer jag med och har delvis tänkt på det själv. Problemet med en diagnos är att det kanske leder till medicinering och av det jag känner till så är bieffekterna, för den typen av medicin, knappast önskvärd. Min syn på medicinering av detta slag är heller inte en lösning, sorgligt nog tror jag inte heller att samtal med psykolog är en lösning. Kanske låter pretentiös men det är sällan någon säger någonting nytt om problemet och som löser något.

Sedan nej, jag kommer nog inte begå självmord, det liv jag lever just nu är redan ett dött liv. Sedan har även jag blivit påverkad av visdomsord om självmord av en vän, som sa, att självmord är endast ungdomlighetens största epidemi.

Har haft "nördiga" hobbys men som jag slutade med just för att de var nördiga och inte tillförde mitt liv med någonting annat än oproduktiv tillfredsställelse (ungefär som att dra en runk). Dock har jag saker och ting jag alltid önskat lära mig göra men som jag inte vågar göra eftersom att detta inte är Jag. Misstänker att det här är en ganska stor del av problemet, eller det är en misstanke jag inte vågar acceptera, d.v.s. att jag försöker vara någon jag inte är.

Anonym (jobbigt!)

Äldre 30 Dec 22:09

#3

"oproduktiv tillfredsställelse", hm... skriv lite mer om det där!
För vad är produktiv tillfredsställelse? När man ligger med någon och det blir barn?

Det där låter deprimerat: när man inte längre tycker att saker man nördat sig med är kul längre, det är väl typ ett officiellt diagnoskriterium på depression...

Och apropå diagnos så måste man ju inte låta sig behandlas efteråt! Man kan sova rätt många nätter på saken.

Även om det här med att inte vilja behandlas kan vara ett utslag av ett slags knut som deprimerade slår på sig själva: Man fruktar att bli frisk, för det man ser för sin inre blick är en bild av ett liv då man måste vara glad och helt fungerande på alla plan, men där man inte så att säga redigerat bort känslan av tomhet etc (för man är ju deprimerad så det går inte) och det man ser för sin inre syn är ett liv där man mår kasst men är officiellt frisk och alltså inte får klaga! (har haft den själv och känner flera som haft den)

Törs jag fråga vad det är du vill lära dig som inte är "du"? Och vid 27 är du väl knappast färdigformad? Vad som är "du" , åsikter, känslolivet, intressen, växlar ju över tid, det är ju mest inuti som man känner sig som en och densamma.

Anonym

Äldre 30 Dec 22:20

#4

Var bor du då? Jag är förvisso en tjej, men jag är likadan. Vi skulle kunna bli kompisar.

Anonym

Äldre 30 Dec 22:24

#5

Anonym skrev 2011-12-30 22:20:45 följande:

Var bor du då? Jag är förvisso en tjej, men jag är likadan. Vi skulle kunna bli kompisar.

Samma här, pisstråkigt liv. Var bor du, TS?

Anonym Trådstartaren

Äldre 30 Dec 22:28

#6

Anonym (jobbigt!) skrev 2011-12-30 22:09:10 följande:

"oproduktiv tillfredsställelse", hm... skriv lite mer om det där!
För vad är produktiv tillfredsställelse? När man ligger med någon och det blir barn?

Det där låter deprimerat: när man inte längre tycker att saker man nördat sig med är kul längre, det är väl typ ett officiellt diagnoskriterium på depression...

Och apropå diagnos så måste man ju inte låta sig behandlas efteråt! Man kan sova rätt många nätter på saken.

Även om det här med att inte vilja behandlas kan vara ett utslag av ett slags knut som deprimerade slår på sig själva: Man fruktar att bli frisk, för det man ser för sin inre blick är en bild av ett liv då man måste vara glad och helt fungerande på alla plan, men där man inte så att säga redigerat bort känslan av tomhet etc (för man är ju deprimerad så det går inte) och det man ser för sin inre syn är ett liv där man mår kasst men är officiellt frisk och alltså inte får klaga! (har haft den själv och känner flera som haft den)

Törs jag fråga vad det är du vill lära dig som inte är "du"? Och vid 27 är du väl knappast färdigformad? Vad som är "du" , åsikter, känslolivet, intressen, växlar ju över tid, det är ju mest inuti som man känner sig som en och densamma.

Höjden av produktiv tillfredsställelse måste väl vara allas dröm att hitta ett jobb man brinner för?

Inget illa menat men jag vet inte om det här hjälper på något vis. Att bli olyckligt kär när man saknar någon/några att falla tillbaka på är hemskt jobbigt, sådan är min sits, och även om jag är stundvis deprimerad, hur lyckligt kär jag än är, så bottnar nog min illamående jag har idag på just detta faktum att jag är olyckligt kär. Kan säga att senaste tiden har varit den tuffaste tiden i hela mitt liv.

Men visst spelar min tvivla över vissa val jag har gjort hittills även en roll. Saker jag önskat mig göra är egentligen irrelevanta, utan det handlar snarare att jag måste hitta något som stimulerar mig. Idag gör jag saker för att det är saker man gör. Kanske hade jag hanterat en olycklig kärlek bättre om jag vid sidan av hade rutiner som stimulerade mig och inte rutiner som görs p.g.a. plikt.

Tror jag helt enkelt upptäckt och börjar inse den bittra sanningen att: livet är piss och tufft. Har dock alltid haft det tufft, men jag talar aldrig om det eller söker tröst, kanske orkar jag inget mer. Sedan mår jag mycket illa över hur människor är. Alla de gånger jag har blivit sårad var gånger som mer eller mindre kunnat undvikas om jag inte hade haft en sån förbannat positiv människosyn.

Anonym Trådstartaren

Äldre 30 Dec 22:30

#7

Anonym skrev 2011-12-30 22:20:45 följande:

Var bor du då? Jag är förvisso en tjej, men jag är likadan. Vi skulle kunna bli kompisar.

Anonym skrev 2011-12-30 22:24:52 följande:

Samma här, pisstråkigt liv. Var bor du, TS?

Ni får gärna dela med er av vart ni bor. :)

Anonym

Äldre 30 Dec 22:30

#8

Anonym skrev 2011-12-30 22:30:00 följande:

Anonym skrev 2011-12-30 22:24:52 följande:

Samma här, pisstråkigt liv. Var bor du, TS?

Ni får gärna dela med er av vart ni bor. :)

Vi frågade först!

Anonym Trådstartaren

Äldre 30 Dec 22:34

#9

Anonym skrev 2011-12-30 22:30:31 följande:

Vi frågade först!

Det är ju jag som har blottat mina problem!

Lovelo

Äldre 30 Dec 23:18

#10

Har fan inget liv.

INNEHÅLL