Hypokondri eller cancer på riktigt? Blir så trött på mig själv...
Åh, vad jag hoppas att någon klok person kan ge mig råd just nu... Så här är det: 35 år, tre barn, har i stort sett hela mitt liv lidit av oro till och från, men den har tidigare varit hanterbar. Min allra största skräck är att få cancer - bara jag hör/tänker ordet ser jag en film spelas upp för mitt inre - hur jag får beskedet, hur jag tvingas underkasta mig en lång behandling som jag och alla andra vet är meningslös, hur jag gör minneslådor till mina barn och till slut, efter ångest och bedrövelser dör. Jag har försökt tala mig själv till rätta: "Jag vet ingen i min ålder som har dött i cancer", men det hjälper inte, i nästa stund replikerar min hjärna "Då måste det ju statistiskt sätt snart hända någon jag känner - förmodligen mig själv".
Det här låter ju helt absurt, jag är på ett förnuftsmässigt sätt medveten om det. Risken att dö i t ex en bilolycka är förmodligen mycket större. Men de rationella argumenten biter inte på mig. Det enda som hjälper är att jag sysselsätter mig med annat, Under graviditeterna har det t ex varit bättre än någonsin. Riktigt jobbigt började det här bli för ett år sedan. Då upptäckte jag en "utbuktning" i ena armhålam. Total panik inombords, men jag sa förstås ingenting till någon. Jag vet att mina vänner och min familj skulle bli chockade om de fick veta hur jag mår emellanåt, för jag ter mig som en mycket lugn och sansad person. I alla fall, jag fick komma på mammografi (min andra...) och det var ingenting,
Jag var lättad några månader, tills jag såg en artikel i tidningen om att "hudcancer ökar explosionsartat i Sverige". Jaha, tänkte jag, varför skulle jag inte ha det? Efter att ha undersökt alla möjliga märken fann jag två misstänkta. Hela sommaren gick jag och oroade mig för dem, innan jag fick så mycket att göra på jobbet att jag inte hann med att grubbla längre. Nu har dock ett nytt problem dykt upp... Jag har länge, säkert i ett och ett halvt år haft en "pormask" i (andra .-)) armhålan (inser att det här låter helt galet). Det har liksom inte varit någon knuta eller så, bara ett ställe som man kan trycka ut lite... jag vad det nu är, från (herregud, det här blir värre och värre).
Så, en vecka innan julafton fick jag plötsligt för mig att det kanske inte var någon finne ändå (var det inte lite hårt där bakom?) så för att komma till klarhet började jag attackera den förmodade finnen ganska brutalt. Det har resulterat i att jag nu har en rejäl förhådnad strax under huden. Jag inser att det förmodligen har blivit någon slags inflammation av mitt klämmande, Men det resonemanget biter inte på mig - det är en tumör/"smittad" lymfkörtel som dessutom har fått spridningshjälp av mitt tryckande. När det här händer "stänger jag ner" helt - all energi går åt till att tänka på "sjukdomen". Det som är extra oroande är att jag i sådana här perioder börja dricka mer vin, gärna 2 glas om dagen nu när jag är ledig ("jag ska ju ändå förmodligen dö") och den senaste dagarna har jag flera gånger varit på väg till affären för att köpa cigaretter trots att jag inte rökt sedan jag blev gravid för första gången.
Jag skrattar lite för mig själv när jag läser mitt inlägg. Men jag vet att jag kommer att vakna i morgon igen och känna på "bulan", konstatera att den är kvar och tänka det värsta. Vad ska jag göra? Ska jag gå till läkaren för att (förhoppningsvis) få höra att det inte är någon fara? Eller ska jag försöka intala mig att det här är galenskaper och ringa en terapeut (jag har aldrig gått i samtal)?
TACK för att du orkade läsa
... det kan tilläggas att jag har lidit av en massa andra sjukdomar också de senaste åren - MS, reumatism och Parkinsons t ex. Det skrämmer mig dock inte lika mycket eftersom dessa inte är direkt livshotande. Eller..? 
Behöver kanske inte skriva att jag förstår dig precis. Kanske kan vi stötta varandra. Jag skulle verkligen vilja råda dig (som om jag är den som ska komma med goda råd) att söka någon slags hjälp direkt efter att du fått ditt postiva besked. Jag har tidigare tänkt som du "bara jag får veta att jag är frisk den här gången så ska jag ta tag i den här oron sen", men när jag sedan har fått veta att jag inte är (fysiskt 
Men iaf så tror jag, som innan nämnts att ktb är ett ypperligt bra grej att börja med! Det är ju till för att ändra ett beteende eller sätt att tänka! Hoppas du finner hjälp mot detta, det finns så mkt i livet som man missar när man går och oroar sig jämt och ständigt.