Vad håller på att hända med oss?
Jag erkänner jag har varit oansvarslös och idiotisk och lite av tonårs stuket när det gäller ekonomin
tidigare i vårat förhållande som sambos... Jag är väll den som ig skapat problem från början,
som min man så snällt säger..
Men min oro bottnar sig djupare än ekonomi problemen, det bottnar i min svartsjuka inte känns längre,
jag är totalt likgiltig ifall han är ihop med någon annan eller inte,
folk runt omkring mig säger att han beter sig som om han inte har känslor för mig mera,
tecknen han är mot mig, hur han pratar till mig/om mig osv..
Det är extremt frustrerande att inte ha någon som helst känsla kvar av den där pirriga känslan man kände,
allt eftersom vi blev föräldrar till vårt undebara barn för snart 3år sedan avtog passionen..
Vi hade svårigheter att få barn, tog oss nästan 4år, så det kanske är efterskalven som märks nu???
jag vet inte vad det är med mig, på senare tid har jag börjat analysera hans beteende för mycket,
han pussar mig inte/kysser mig inte längre,jag får inga dagliga kramar längre,
intiativ till sex kan man ju det även glömma (jag ställer alltid upp i den mån jag har tid och lust framförallt)
jag gör allt för att få tillbaka passionen mellan oss, men jag misslyckas hela tiden 
Jag har bett honom följa med på familje rådgivning, men han vill inte
det är precis som om han har gett upp
VI HAR INGEN SOM KAN AVLÖSA oss med vårat barn, dagis möjligen men där får h/n inte vara
mer än nödvädningt ju, jag har flera gånger bett folk passa vårt barn så jag och min man kan
komma tillbaka till varandra, men det är ingen som orkar, kan eller har tid.....
det har nått en punkt där min frustration snart övergår i agerande, jag flyttar snart
och skiljer mig ifrån min känslokalla man om han inte skärper till sig..
'Jag bär lasten själv känns det som, mest oroad är jag väll att sitta där i skiten helt själv och inte ha någon att vända mig till. vill inte hamna hos socialen när jag har barn...jag har vart beroende av dem innan genom mamma, jag vill inte tillbaka till det stadiet igen, men stannar jag här så bryts jag ju ner av hans negativa känslor mot mig hela tiden...
jag vill bryta mig loss, det känns som rätt beslut, samtidigt som jag är så oroad att göra
fel beslut, tänk om han bara har en fas han går igenom, som han behöver hjälp att bearbeta, eller kanske han vaknar upp om jag och barnet vårt flyttar på allvar...
vad är rätt och vad är fel när det är barn inblandade??
han verkar itne förstå att alla skuldee delas lika även när vi skiljer oss :-/
en förvirrad mamma som behöver råd (förlåt om inlägget blev rörigt)
