vad händer??

Hej!

Jag är 28 år och har haft ett 4.5 år långt förhållande med min sambo som är 32 år.
För några veckor  berättade min sambo plötsligt att han vill att vi ska separera. Det kom som en chock för mig då vi inte haft det dåligt utan tagit steget att vi skulle bilda familj. Han har under några månaders tid haft en "känsla" att något inte stämmer mellan oss. Vad denna känslan är vet han inte. Känslorna har svalnat men är inte borta, men han vill inte försöka, han vill bara lämna allt.

Han fick blodförgifning på sen sommaren och var mkt sjuk ,någonstans där bestämde vi oss för att bilda familj. Vi har båda tyckt att barn är inte för oss, men så började vänner runt omkring oss skaffa barn och då väcktes frågan.  Vi jobbade mkt under hösten och båda gick  i egna tankar, jag ang familjebildning och han att något är fel. Han berättade aldrig för någon vad han kände. Han har under hela vår relation inte tagit upp saker då han i ett tidigare förhållande lovat att han aldrig skulle bråka om småsaker som inte betydde något. Det har varit jag som alltid har fått se till att saker o ting händer eller att vi gör något när vi är lediga. Vi jobbar båda tre skift och går om varandra en del.

Han har hela vårt förhållande gett sken av att allting är bra och att han är lycklig, men nu säger han plötsligt att vi har haft "vardag" för länge och att han tror inte att vi är bra för varandra. Han är som en mussla, stänger in allt och vägrar ta emot inputs från någon annan. Han kan inte berätta hur han hade velat ha det istället, han vet inte vad han saknar eller vad han vill ha, han vill inte vara själv och bor fortf kvar i vår villa fast jag bett honom flytta 2 ggr pga det är för jobbigt för mig, men han är kvar trots att han kan flytta till annan bostad.  han har inte tagit tag i husförsäljningen heller. 

Vi har varit på samtals terapi, hade hoppats att terapeften kunde få honom tänka i andra banor och se in del i det då han fastnat i negativa tankar, men istället närde hon hans tankar och sa tex" har man djup kärlek för varandra så är önskan om ett barn  något som kommer automatiskt" Han tolkar "ja då hade jag rätt vi har ingen djup kärlek". Vi ska dock gå och prata tillsammans igen. 

Han vill bara vara lycklig säger han, han vill ha en lycklig vardag. Men har han har inte gjort någonting själv för att vår vardag skulle bli lyckligare. Lyckan ska bara finnas där precis som den finns där när man är förälskad.

Jag har funderat kring ifall det är en livskris, ev liten depression iom sjukdomen men han lyssnar inte på mig. Det ända som kan få honom att ändra sin inställning till oss är om terapeften får honom att se oss i ett annat ljus.

Har jag orimliga tankar ang vad terapeften kan göra för oss?

Jen