Destruktiva förhållanden, psykisk misshandel och medberoende

Ingen som upplevt samma sak? :/

Hej där pusselflickan!

Skrev ett långt inlägg på separationssidan som försvann....men det jag läser här av dig och även andra stämmer så väl in på det jag upplevt och upplever!

Jag har själv gått från det ena fuckade förhållandet till det andra,givetvis har jag alltid blivit "utnyttjad" och blivit ett objekt i deras ögon.Men det här förhållandet jag har nu tar priset.
Han är alkoholberoende (förnekar) och har utsatt mig för både psykiska och fysiska kränkningar(förnekar det med) .Jag är nu efter fem års relation så trött på hans ständiga svek att jag starkt överväger att lämna honom det låter som du ska göra detsamma innan du råkar riktigt illa ut.
Min man är otroligt charmig och ruskigt manipulativ och kan verkligen förvränga allt man säger vilket har gjort att jag många ggr tvivlat på min egen mentala hälsa varför jag stannat så länge,det mesta har ju varit "mitt eget fel"...

Det verkar som att du blivit nedtryckt ett tag men på ett så försåtligt vis att du fortfarande luras att tro att ni har något fint att satsa på-gå inte på det! Har han väl gått över den gränsen att han kränker dig kommer det bara att bli värre.Att han säkert själv mår kasst och är trasig är inte ditt fel och heller inte ditt ansvar att laga.
Hoppas du får kraft att göra det som är så svårt men det enda rätta.
Kram

Tusen tack för ditt svar!!
Så hemskt att höra att du farit så illa du också :(
Du verkar ändå väldigt stark och bra gjort av dig att du insett att du inte kan acceptera mer skit!!

Även om det handlar om bara ca ett halvår i mitt fall så känns det som att det har hållit på i flera år med tanke på allt elände.
Alkoholism, abstinens, bråk, ekonomiska problem, skrik, elaka ord, blod, tårar, örfilar, gjort slut flera gånger, sorg, smärta, graviditet, abort, livmoderinfektion etc. etc.

Jag förstår bara inte att det ska vara så svårt att ta sig ur ett så destruktivt förhållande när jag känner hur jag bara faller sönder mer och mer?!
Jag tvivlar mer än någonsin på mig själv och har inte längre lust till att göra något annat än försvinna.
Hur kan man fortfarande vilja gå tillbaka till det och fortfarande vara kär efter allt som skett??
Jag förstår verkligen inte.
Allt är så förvirrande och jag vet inte hur jag har något längre. Allra minst mig själv.
Hur kan jag bortse från allt negativt och bara se det positiva när jag mår som jag gör?!

Hej,

har tagit kontakt med något som kallas Rådgivningsbyrån som är till för de med missbrukarproblem.
Min man blev rådd att söka dit då vi blev utredda av socialen förra året när polisen fick ingripa...(som sagt har en roman att fylla med allt som hänt)

Jag fick efter första mötet otroligt mycket stöd av den jag pratade med som fick mig att förstå att jag inte är "knäpp" eller paranoid,något min man nästan övertygat mig om att jag är.
Hinner inte skriva mer nu men jag återkommer.

Håll ut och ta kontakt med kvinnojouren och berätta vad du varit igenom.
I det här läget måste du själv också inse att du måste få hjälp och stöd att kunna bryta detta destruktiva förhållande-man klarar det sällan själv när ens självkänsla blivit så låg att man nästan tycker att man inte förtjänar bättre.

Ta hand om dig.

Hej igen,
 att  ge dig örfilar,ta struptag,knuffas,bitas,hota att döda&skada dig är i allra högsta grad misshandel och en kränkande  brottslig handling som ska polisanmälas.
Jag förstår att det finns känslor kvar för den personen du trodde du blev kär i men han existerar ju inte!
Hans rätta personlighet visar han nu och hur mycket du än älskar honom kan du aldrig älska honom frisk från sin alkoholism och aggressiva beteende.

Som jag sa i förra svaret så är det ingen dum idé att du kontaktar kvinnojour eller liknande som kan stötta dig.
När du beskriver dig själv låter du precis som mig.Jag har haft otroligt låg självkänsla som jag försökte döva genom ett ständigt bekräftelse sökande vilket bara leder till ännu lägre självkänsla.
Tror du kommer klara att bryta upp om du får höra det från flera håll-du har ju trots allt insett att något är helt galet annars hade du inte skrivit här på forumet.

Du är inte ensam-glöm aldrig det!

Jag ska förklara för dig varför du "råkar ut" för detta. Du är en svag människa med obearbetade problem från barndomen. Du är en sk "givare" Dina män är "tagare". Läs 2 böcker-"Energitjuvar" och "Varför hatar män kvinnor som älskar dem?". Det här är ett kort svar till dig. Jag "har varit"men är fortfarande idag samma tjej som dig. Jag fick hjälp via psykoterapi 2 ggr i veckan. Jag är helt krossad och trasig efter mitt senaste förhållande. Jag blev helt plötsligt stark och full med självförtroende och glädje, insikt i december. Jag visste orsaken till mitt liv. VArför jag dragit mig till dessa killar. Jag fick en insikt om att mitt betendemönster var- jag har alltid varit ihop med samma kille, fast i olika skepnader. TRagiskt och sorgligt men det var för att det var min "trygghet". Det enda jag kände till.

Efter denna insikt var jag stark och när jag var det kom han tillbaks. Ville ha min energi för att jag var så positiv och härlig. Han slukade mig igen. Förnedrade mig och skadade värre. Han ville bara få mig tillbaks för att han inte klarar av att bli lämnad. Jag gick "i smyg" tillbaks ,ingen visste ngt och jag mådde egentligen skit, men jag ville bara få känna kärlek. Så jävla destruktivt...Han älskade mig sa han och jag trodde att han var förändrad... Han ville bara krossa mig en gång till för att få bibehålla sin makt... Nu sitter jag här i skrivande stund och storgråter för att jag är så dum och svag.

För att du ska förstå, komma till insikt och handla därefter- tar det mycket tid. Jag fattade visst inte det. Jag trodde jag var "botad" på 2 veckor...Nu mår jag sämre än tidigare och ville under jul och nyår när jag var själv helt enkelt bara dö.

Den där boken är samma som dom skämtar om i "Vänner".. den är inte något att ta seriöst.
Att säga till någon som mår dåligt att hon är svag är bara elakt.  

Känner igen mig så i det du skriver orkade inte läsa allt gjorde lite för ont
skriver en annan dag när jag har den mentala orken

Jag ska förklara för dig varför du "råkar ut" för detta. Du är en svag människa med obearbetade problem från barndomen.

När du säger så här så trycker du ner Ts ytterligare
Jag arbetar på kvinnojour, har gjort detta i tolv år nu
De absolut flesta kvinnor jag har träffat är starka individer

SKa jag tala för mej själv så är jag en väldigt stark person, det vet jag ju

Jag har varit tillsammans med tre killar som behandlade mej som skit
Den siste gifte jag mej med och fick tre barn med.
Efter att vi separerat så bestämde jag mej för att det skulle vara karl fritt här. Vi behövde lugn och ro och jag behövde komma fram till vad som gjort  att jag ramlat på samma sorts killar om och om igen. Alla hade bott på fosterhem, strulig bakgrund på många sätt, mycket som liknade varandra, även om jag inte visste det när jag föll för killen

Jag bestämde mej för att inte längre låta mej dras till de farliga, spännande killarna
Svårt
Så träffade jag en tönt mer eller mindre. Det var ingen som jag tyckte var direkt snygg eller attraktiv, men han var trevlig snäll osv.
Vi dejtade under en tid, men jag lät det rinna ut i sanden då jag tyckte att vissa saker var för märkliga med honom. Bla så kunde jag inte bli helt säker på om han verkligen var singel som han påstod
Nu, sex år senare så har jag fått veta att han var sambo, med två barn, varav ett nyfött. Att han egentligen på väldigt många sätt var likadan som mina andra, fast med en annan bakgrund.

Ts det en person säger när han är full det menar han. Tro aldrig något annat

Det var absolut inte min mening att trycka ner,om det uppfattades så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Men det är faktiskt så, jag vet inte hur jag ska förklara bättre. Ingen "stark" tjej hamnar i ett sånt förhållande. Det värsta som finns är de som tex här på forumet skriver "LÄMNA!" etc. Det är lätt att säga, men för en som mig går det inte mentalt utan MYCKET hjälp och stöd. De som skriver om sitt hemska liv på forumet LÅTER väldigt starka, jag har reflekterat över det. De flesta kvinnor låter arga. Man är det när man skriver. För att många vet innerst inne att det är så fel allting.

Alla som är i såna här förhållanden har i stort sett identiska berättelser, om hur fruktansvärt fantastiskt det var i början och att det sen liksom smyger sig på utan att man tänker på det. Jag levde i tron om att det var jag som var orsaken, eller att han inte" var sån egentligen". Jag är en mycket stark kvinna utot. Hög utbildning och ett toppjobb-hemma väldigt liten. I ett förhållande tappar jag helt bort mig själv för jag liksom kväver mannen på så mycket kärlek att jag alltid blir desperat. Dålig barndom helt utan kärlek är min orsak. Skulle jag vara en stark människa, skulle jag lämnat direkt såklart, men jag kämpade. Kämpade och kämpade för att få se det bra igen. Det går att jämföra med BRIS barnstudie i misshandel. Om jag inte minns fel var det så mycket som över 90 % av de misshandlade barnen som inte ville tas ifrån sin mamma och pappa, de ville vakna upp en dag och så skulle allting bara vara bra. Tryggt. Jag är ett av de där barnen. Svårt misshandlad. Men de var ju mina föräldrar.  Jag ljög när de utomstående vuxna, lekispersonal etc frågade mig. Mamma hade ju sagt att polisen skulle komma och ta mig.  I hela mitt vuxna liv har det här förstört. Jag drar mig enbart till de destruktiva killarna, de förnedrar och är otrogna. Jag stannar oavsett och vill laga. Min enda trygghet är ju det där. Jag har aldrig upplevt ngt annat, därav att jag undermedvetet alltid sökt mig till samma kille. Åt andra hållet söker sig alla dessa män till samma kvinna också. Det är ingen slump. Det borde ju de som läser detta inse....

Ps!  Den som läst boken "Energitjuvar" skulle nog inte skämta om den. "Varför hatar män  kvinnor som älskar dem?" är verkligen ingenting någon ska skämta om.

Jo, det finns starka tjejer som hamnar i sådana förhållanden.
Det finns även svaga tjejer som tar sig ur sådana förhållanden.  

Jag glömde skriva en sak i mitt inlägg
Jag tycker att du trycker ner dej själv också

I ditt samspel med mannen är du kanske inte stark nej, men när jag träffar kvinnorna så är ju inte mannen med och jag ser starka kvinnor
Men såklart är de hjärntvättade. Saker de klarar utan honom, klarar de inte när han är med
Sånt som de visste de var bra på före de träffade honom, klarar de inte nu
Att klara att lämna behöver inte vara ett bevis på om man är stark eller ej
Många behöver trygghet i te ett skyddat boende, vet de att de kan komma dit, så lämnar de, finns det ett socialt skyddsnät, så lämnar de

Jämför med tortyroffer. Det finns ingen som säger att soldater i krig som faller offer för tortyr är svaga människor.

Jag känner igen mig mycket i de många skriver här.
har själv levt i ett väldigt destruktivt förhållande i 5 år. De var min första pojkvän och jag hade inget att jämföra med och jag är nog en väldigt beroende och svag person.
killen var 8 år äldre och spelmissbrukare.
Han resonerade så att kvinnan skötte hemmet. trots att han satt hemma och spelade hela dagarna och jag jobbade heltis vissa perioder fick jag sköta allt.

han åkte utomlands själv varje sommar med sina polare och jag fick vara hemma och jobba.
så fort de gick dåligt med nånting så var de mitt fel. jag gav otur, mina saker gav otur och de jag sa gav otur.
var man tyst så skulle man sluta och hördes man ibland skulle man hålla käften.
elaka ord ständigt, knuffar och nyp. slog sönder massor med saker, möbler och väggar och jag fick städa upp.

såklart så var han väldigt kärleksfull och förlåtande mellan varven så man skulle vara kvar.
tillslut så lyckades han även tjata till sig att vi skulle skaffa barn. och dum som jag var gick jag med på de.
Jag har tyvärr inget bra svar på varför jag var tillsammans med han så länge och tillochmed skaffade barn med honom när jag innerst inne kände att de var fel.
men de är svårt att gå och tänka på att man ångrar sina val och tycka att man var korkad för jag fick ju en fantastisk liten flicka ur allt elände.

de var den fina lilla tjejen som gav mig mod och ork att ta mig ur de hela.
hon var ca ett år när jag äntligen hittade lägenhet och fick flytta. jag var arbetslös och hade nästan lägsta akassan. de var precis så jag fick de att gå ihop utan att behöva söka socialbidrag.
med tiden fick jag jobb och vi fick de bättre och bättre. men trots att vi hade de knapert och inte kunde unna oss nåt och hade besvärligt med väre och hyresvärd så var de en sån underbar tid.

Stort grattis till dej
Känner du dej som en svag kvinna?

Så mitt råd till dig är att om magkänslan säger dig att de inte är rätt så prata med nån. nån som kan se de ur ett annat perspektiv än du. utan känslor inblandade.  Och ska du lämna nån som du har ett väldigt jobbigt förhållande med så se till att du har nån vettig person som stöttar dig. nån som kan hjälpa med att båda prata och allt praktiskt.
när man lever i såna förhållanden så är de svårt att tänka förnuftigt och ta steget. de är jättesvårt att bryta sig loss. och sen när man väl har lyckats med de så är de en kamp att vara ensam. både känslomässigt och ekonomiskt mm.  Man behöver inte tänka att man ska fixa allt själv. jag gör lätt så.. vänder och vrider mig utochin hellre än låta nån hjälpa till.
men har lärt mig att man behöver hjälp. och de är inget man behöver skämmas för.
jag hoppas verkligen att de löser sig för dig!
lycka till!

mamita 64:
Jag har sån pass självinsikt att jag vet att jag är svag när de gäller många saker. Men jag har fått lite skinn på näsan under resans gång. jag har långt kvar innan jag kan känna mig som en stark person. men jag jobbar på de:)
men även som svag så kan man vända och vrida på saker för att få de att funka ändå. utan att behöva visa sig stark jämt. man får anpassa sig efter de man vet man klara av och samtidigt försöka bygga och mer självförtroende.

Jag frågade med anledning av ett tidigare inlägg
Som säger att misshandlade kvinnor är svaga kvinnor med tidigare problematik

mamita64:
jo jag såg att de diskuterades. och jag har ingen teori om det. men har svårt att tro att man kan dra alla över en kam på de viset.
jag vet bara att i mitt fall så var de just att jag är ganska svag person i allmänhet(utan att ha haft en dålig barndom eller andra problem) och att jag är väldigt beroende att ha sällskap. sen att jag har svårt att bryta mönster och göra förändringar i min tillvaro även om de inte är bra.

Har själv gått igenom ett antal destruktiva förhållanden, är i ett just nu och det blir bara värre och värre. Kvinnor är starka och utstår mycket men vi kan inte utstå hur mycket somhelst så att vi till slut glömmer bort oss själv, jag tänker lämna min kille, just nu söker jag bara modet inom mig själv att göra det och det är det som kommer göra mig stark.

Jag har märkt av att det oftast handlar om dem, de står i centrum, de gör inte fel utan det är kvinnan som skapar alla problem som leder till deras handlingar, de trycker ned en med ord och omvänd psykologi, lovar att förändras men klarar inte av det då de själva inte är starka, det finns så mycket att skriva om män som inte behandlar tjejer rätt och man önskar att det bara var att "lämna" men så lätt är det inte när man inte mår bra psykiskt och den personen har gjort sig själv till den enda man behöver... Den man vänder sig till.,

Jag ska finna mitt mod, min styrka igen och lämna den här killen för jag förtjänar inte det jag blir utsatt för och det gör inte övriga kvinnor heller. Det är jobbigt men det blir bättre när man inte är levande död längre utan rent av lever livet fullt ut.

Det kan hända vilken kvinna somhelst att hamna i ett sådant här förhållande för det är oftast inget som visar sig i början då allt är underbart... Jag hade byggt upp mig själv så mycket, blivit självständig, var stark fått tillbaka mig själv igen innan jag träffade min nuvarande kille och några månader in i förhållandet visar det sig att det är samma visa igen, sanningen är just att det kan hända vem somhelst...

Kvinnojourer är ett enormt bra stöd.. Dit tänker jag vända mig nu för nog är nog.

Hur gick det? Vände du dig till kvinnojouren? Hoppas! Många kramar!