Snälla hjälp, orkar inte mer...Min sambo kväver mig...

Vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag mår så jäkla dåligt nu att jag snart inte orkar mer...Har tom haft tankar att skada mig själv när det varit som värst. Men jag skulle aldrig kunna göra något sånt mot mina barn, dom är mitt allt..Hoppas någon orkar läsa detta långa inlägg..

Jag och min sambo har varit tillsammans ca 4 år och har 2 småbarn tillsammans. En på 2 år och en på 5 mån. Allt började bli sämre och sämre efter att första barnet kom, och i ca 2 år har jag känt mig förtryckt och kuvad av min sambo. Då undrar man kanske varför vi skaffade en till? Det var inte planerat, och när vi fick veta så hade det gått såpass långt att jag inte ville göra en abort. Sen så har vi ändå alltid velat ha 2 barn, så jag tänkte att vi "kör väl på" då och ser hur det går, han lovade ju att ställa upp mer...Men så blev det inte.

Han hjälpte inte till så mycket med första barnet, och minstingen som vi har nu skiter han nästan helt i. Det är bara jag som får ha henne hela tiden konstant. Han har tex inte badat henne en enda gång sen hon föddes, och om hon ligger å skriker så är det alltid jag som får ta henne. Om jag ber honom ta henne när hon skriker så brukar han bara sucka, och om han inte lyckas trösta henne efter typ 2-5 min så får han ofta utbrott. Då svär han och säger en massa dumma saker som att han ska stänga in henne i källaren och låta henne ligga där och skrika osv. Detta gör att jag aldrig vågar lämna honom själv med henne en längre tid förutom när jag måste åka och handla mat. Och då skyndar jag mig så mycket jag kan.

På morgnarna så går han upp med den störste varannan dag, men jag får alltid ta båda två när det är min tur att gå upp. Och henne får jag gå upp med varje morgon. Jag får vakna flera ggr/natt för att amma och blir alltid väckt runt 06 då lillan helst vill upp. Brukar oftast få henne att somna om, men det tar någon timma...Så jag får aldrig någon riktig sovmorgon. Har bett honom ta med henne upp 2 ggr, men det gör jag inte om då jag bara får höra sen hur jobbigt det var.

Han jobbar långa dagar från förmiddag till sen kväll, och ofta åker han 2 tim innan han börjar jobba för att träna. Så jag är alltid själv med båda barnen. Dom dagarna han är ledig så har han alltid en massa "måsten" att göra, så då sitter han mycket vid datorn eller sticker ut på ärenden. Om jag tex lämnar båda barnen med honom och går på toa och är där mer än 15-20 min så kommer han och klagar på att jag tar för lång tid på mig, är jag ute på nåt ärende så messar han och skriver att den minsta är gnällig eller undrar när jag kommer hem. Får alltid stressa! Jag får alltså ALDRIG någon egentid! Jag hinner inte göra saker jag borde, och jag hinner aldrig med mig själv. Föräldrarna bor långt bort, så det är svårt att få avlastning. Den störste går på dagis några timmar om dagen, men dom timmarna går fort och jag har ju ändå lillan hemma. Vet inte vart jag ska ta vägen snart, jag har barnen dygnet runt! Sitter ofta uppe sent på kvällarna då det är den enda "egentid" jag får. Sen är jag svintrött på morgonen och dagen istället. Min sambo klagar på det och säger att jag borde lägga mig i tid istället så jag orkar med dagen, men han fattar inte när jag säger att jag aldrig hade behövt sitta uppe så sent om jag hade haft mer tid själv!

Förhållandet mellan oss var passionerat i början och allt gick väldigt fort. Vi flyttade ihop direkt, skaffade barn och hus. Men sen gick det bara utför...Vi bråkar jätteofta, och han kan säga riktigt elaka saker då... Vi har noll kommunikation och man kan aldrig prata med honom om allvarligare saker utan att han blir sur. Det har aldrig gått att prata känslor med honom. Vi bråkar ofta och efter det så går vi och tiger istället för att prata ut om det. Har försökt prata ut ibland, men det slutar ändå bara med att vi bråkar igen. I mina tidigare förhållanden så har jag varit van vid att "rensa luften" och sen är det bra. Så har inte vi det..vi kan gå och tiga i flera dagar och jag mår jättedåligt när det blir så.

Han är totalt känslokall. Kommer aldrig fram och kramar om mig eller pussar mig. Han har inte sagt att han älskar mig på 2 år, sedan sen äldste föddes, och då var det jag som sa det först. Sätter jag mig i hans knä så håller han inte om mig, gråter jag och är ledsen för något så ignorerar han mig bara. Vi kysser aldrig varandra längre, inte ens när vi har sex. Men sex är något han vill ha, typ så ofta det går. Och om jag inte vill så suckar han alltid och blir sur. När jag har varit höggravid och trött så har han ändå tjatat om sex och blivit skitsur dom gångerna jag varit för trött. Han har inte gett mig en enda komplimang för mitt utseende på över 2 år, snarare klagat att jag borde träna för att jag är för "spinkig" eller påpekat när jag haft mycket finnar.

Han är otroligt ego och tänker bara på sig själv. Och ordet empati finns inte i hans värld. Om man är sjuk och mår dåligt tex så säger han "man är inte sjuk om man inte har feber". Om jag säger att jag är jättetrött efter att bara ha fått sova 2-3 timmar någon natt så får man bara höra hur dåligt HAN har sovit. Om jag säger att jag har ont någonstans så har han alltid mer ont. Man får liksom aldrig något "medlidande" från honom, man får bara höra att han alltid har det värre...

Han klagar och gnäller på mig konstant, tror inte han märker det själv. Men det är saker som att jag glömmer släcka lampan nere i källaren, lägger på plasten på osten på fel sätt så den blir torr, att jag inte diskar direkt efter jag lagat mat, att det är kladdigt i kylen osv. När han klagat på typ 5 saker under loppet av 10 min så säger jag ifrån. Då blir han bara arg och snäser mot mig. Jag känner en otrolig press på mig hela tiden att jag alltid måste göra "rätt" och bete mig på ett sätt som passar honom.

Han tycker att han får sköta för mycket som har med huset att göra, så det får jag jämt höra. Jag vet att han inte mår så bra just nu eftersom han håller på att stressa sönder sig med alla sina "måsten" hela tiden. Han jobbar 12 Tim per dag och dagarna han är ledig fixar han som sagt med massa saker hela tiden. Så då tycker han att jag borde hjälpa till mer. Vad han inte tänker på är att jag sköter om barnen konstant dygnet runt, städar vårat hem, tvättar, storhandlar, lagar mat, osv. Jag hinner som sagt inte ens göra några av "mina måsten" som tex klippa mig, gå till tandläkaren, osv. Jag har försökt förklara för honom att han ska försöka lugna ner sig lite och inte ta allt på en gång, att det blir så att man inte hinner lika mycket nu, att vi har två småbarn! Det ska sägas också att våran 2-åring är otroligt krävande och vill helst underhållas hela tiden. Han vill nästan aldrig leka själv. Sen så är den minsta ganska gnällig också då hon har problem med magen och vill bli buren mycket, så jag kan liksom inte göra så mycket.

Jag vet inte hur många ggr jag har sagt till min sambo att jag vill gå isär, men han verkar inte fatta..eller så bryr han sig inte bara. Han är bara likgiltig, och jag får aldrig något riktigt svar när jag frågar hur han känner för vårat förhållande och hur vi ska göra. Jag vill ju bara att han ska säga att han också vill att vi går isär. Han har vid några tillfällen sagt att man inte kan ge upp så lätt bara för det är lite motgångar osv, och att jag bara försöker fly ifrån allt när det är jobbigt. Han förstår inte hur dåligt jag mår i vårat förhållande..Och hur nedtryckt jag känner mig.

Jag önskar jag kunde säga till på skarpen att jag verkligen vill lämna honom och börja leta lägenhet, men samtidigt är jag rädd för vad han ska göra om jag lämnar honom...Jag vill inte skiljas som ovänner. Så det är väl mest därför jag går och väntar på att han också ska säga att han tycker vi borde göra slut.. Minns en gång att han sa att han skulle packa alla mina grejer och ställa utanför dörren och sen sälja huset. Han hade gjort nån liknande grej mot en annan tjej han var ihop med. Jag är rädd att han ska lyckas ta allt vi äger ihop och framförallt barnen...Jag vet om sambolagen, jag vet också att det vore högst ovanligt att ge pappan ensam vårdnad. Men han är en mästare på att manipulera folk och att prata med myndigheter. Han har lurat till sig mycket pengar från försäkringsbolag och han har lyckats överklaga en massa ärenden. Jag är rädd...Men hur ska jag få ett slut på detta!?!? Vill inte gå och må dåligt längre och ha en klump i magen varje gång han är i närheten. Allt jag drömmer om just nu är en egen lägenhet med mina underbara fina små barn..

Ibland när han varit elak så har jag skrivit lite "dagbok" om det. Här nedan är några exemplar...Finns så otroligt mycket mer, men här ser ni lite iaf...

Klockan var mycket och jag var trött efter att ha jobbat hela dagen å skulle upp tidigt och jobba dagen därpå också, och S skrek och ville ammas. Då blev han sur när jag inte orkade ha sex sen...- "Bara era behov som går i första hand"

Var trött en morgon och ville att han skulle gå upp med S för jag hade fått gå upp massa ggr i natt när han vaknat, men det hade han inte några planer på. Kom in på en diskussion om att sambon inte sover för att jag snarkar. Jag sa att han kan väl använda öonproppar då. Då sa han - så JAG ska behöva ändra mig för att DU snarkar? Han - Det är ju inte speciellt kvinnligt att snarka. Det är inte ett normalt beteende. Jag - inget normalt beteende? Han - det är väl inget du skulle skriva på ditt cv direkt.

Låg magsjuk på min födelsedag, bad att få lägga mig och vila en stund när han kom hem från jobbet eftersom jag mådde dåligt och hade tagit hand om S hela dagen. När jag kommer tillbaks upp sen så blir han sur för att jag inte orkar ha sex. Jag säger - Hur kan du bli SUR när jag mår som jag gör, har du ingen förståelse? Då säger han: Jag är inte sur, men du har ju ingen förståelse för att jag också har vissa behov.

Jag sov 3 timmar mellan 01-04 och sen ingenting eftersom sambon putte på mig så mycket när jag snarkade, gick upp 07, åkte å jobbade, kom hem 15:30, tog hand om S direkt och gav han mat, sen var vi med hans lekkompis, grillade, var ute på lekplatsen å lekte, tog ett långt bad när vi kom hem, fixade pjamas å välling. Sen när jag är heeelt slut i kroppen och frågar om sambon kan gå och lägga honom å borsta tänderna så säger han: -Idag igen???.......

Sambon har semester. Men han anser inte att det är semester då jag jobbar och han får "vara hemma och ta hand om S" "semester är när man kan koppla av och göra något ihop hela familjen"...

Lillan har fötts och det har inte ens gått 4 dagar innan han börjar hinta om att han vill ha sex...

Haft barnen själv nästan hela dagen trots att sambon är ledig. Har tagit upp båda och nattat båda. Han har suttit vid datorn hela dagen och fixat massa saker. Visst, han frågar om det är okej först, men säger jag nej så skulle han bli skitsur för att han inte får göra sina saker.. Sambon är ledig en vecka nu..Ska bli intressant att se hur mycket han tar barnen...Igår hade han kanske Lillan totalt 15 min (osammanhängande), och så fort hon blev ledsen så blev han irriterad och kallade han henne "gnällkärring" osv..

Hjälp...

Anonym

Äldre 8 Jan 12:42

#1

men varför är du kvar?
känns ju jobbigt och var ensam med ett förvuxet barn

blir du ensamstående tror jag nog det blir lättare.

har ni pratat igenom det här? har du sagt till honom hur du känner det och mår?
har du funderar på att själv kontakta en kurator och prata av dig lite? och sen ta med honom och gå i familjeterapi?
kanske bästa att du sätter dig och funderar ut hur du vill ha de i fortsättningen?

mia0081

Äldre 8 Jan 12:56

#2

det verkar fruktansvärt. kan du ta med barnen och åka till en vän eller familjemedlem någon vecka så du får tid att tänka efter på hur du vill ha det?

Anonym

Äldre 8 Jan 13:01

#3

Ge förslag om skilsmässa/ göra slut som något han vinner på, att han kan finna en ny kvinna som vill och orkar knulla på friskt, som är pigg och glad, som är såååå bra så... osv osv..

Fanny b

Äldre 8 Jan 13:15

#4

Kontakta en jurist för att få mer information om vilka regler som gäller när det gäller vårdnaden om barn.Fråga också vilka rättigheter du har i sambolagen vid en separation.

Anonym (Blunda inte)

Äldre 8 Jan 13:44

#5

Oj! Ni har stora problem i relationen. Ta tag i det direkt. Boka tid hos famljerådgivningen. Att hota med att göra slut gör bara saken sämre. Din sambo verkar inte trivas med att ha barn. Svartsjuk på barnen kanske? Han känner sig helt klart försummad och har ett mycket större sexuellt behov än du. Kanske finns det någon som kan passa barnen ett dygn i veckan åt er. Då kan ni ägna er bara åt varandra.

lina555

Äldre 8 Jan 23:36

#6

Tusen tack för era svar! Jag undrar också varför jag är kvar, men jag antar att det är mestadels för att jag är rädd för vad han skulle göra om jag lämnade honom..
Har försökt prata med honom flera ggr, men det går som sagt inte att kommunicera med honom. Säger jag vad jag tycker så blir han bara sur och det slutar med att vi tjafsar. Ingen ide att säga till honom hur jag mår för det skiter han i, då får man bara höra hur dåligt HAN mår...
Föreslog familjerådgivning en gång men det ville han inte..Önskar bara att jag vore stark nog att lämna honom..

Anonym

Äldre 8 Jan 23:47

#7

Vad skulle du säga om din dotter växte upp och kom till dig och berättade att hon var i en sådan här relation? Inte skulle du vifta bort det? Inte skulle du säga att hon fick samla kraft för att lämna?

Du lever i en dålig relation, sjuk på många sätt, och den skadar dig och kommer i längden också skada barnen. Det är dags att sluta snacka och vänta på att han ska ta initiativet och istället visa att du KAN och att du VÄRD MER än det här.

Normalt så bor inga barn VV innan 3 års ålder och din sambo verkar ju inte vara intresserad av att han hand om barnen oavsett så barnen kommer antagligen bo hos dig, med umgänge för sambon. Kontakta Familjerätten i din kommun och fråga hur dom ställer sig till VV-boende för barn under 3 år, så att du vet. Lämna inte för mycket detaljer till personen du pratar med, bara kolla hur dom ser på VV-boende.

Sedan kontaktar du er bank och juristen för att kolla upp det ekonomiska, ni har ju hus tillsammans. Så att du vet.

Sedan ringer du runt till hyresvärdar och kollar vad det finns för möjlighet till boende för dig och barnen.

När du har all information så tar du ett samtal, ingen diskussion, med din sambo och förklarar hur DU vill göra och vad DU har bestämt. Sluta vika dig och vänta på att han ska bestämma.

minst

Äldre 8 Jan 23:58

#8

Håller med ovanstående, ta reda på alla fakta och presentera sedan för honom hur DU ska göra. Visa honom brev från hyresvärden som erbjuder dig lägenhet, boka tid hos en mäklare/banken för information om tvångsförsäljning av huset, Han kommer förmodligen skratta och inte tro på dig men när han ser vad du har ordnat så kommer han att bli förvånad. Och lova att du fullföljer för han kommer inte att ändra sig bara för att han säger det. Om han sedan skulle komma på att han ångrar sig så låt honom jobba hårt på att få dig tillbaka. Kram!

Fridha74

Äldre 16 Jul 22:07

#9

lina555 skrev 2012-01-08 23:36:52 följande:

Tusen tack för era svar! Jag undrar också varför jag är kvar, men jag antar att det är mestadels för att jag är rädd för vad han skulle göra om jag lämnade honom..
Har försökt prata med honom flera ggr, men det går som sagt inte att kommunicera med honom. Säger jag vad jag tycker så blir han bara sur och det slutar med att vi tjafsar. Ingen ide att säga till honom hur jag mår för det skiter han i, då får man bara höra hur dåligt HAN mår...
Föreslog familjerådgivning en gång men det ville han inte..Önskar bara att jag vore stark nog att lämna hoHeHej Linna555.

Jag undrar hur det har löst sig för dig? Jag är nämligen i samma situation. Jag har varit tillsammans med en kille på 10 år, tyckte att han var lite egoistik innan och klagade konstant hela tiden vad jag gjorde för fel och vad jag inte gjort under dagen etc.

Jag har alltid fått sköta allt ifrån att ordna med lån, tvätta, städa, sköta matlagning. Han har inte heller lagt våran dotter och inte gått upp en enda gång på 2 1/2 år varkaen på morgnarna, kvällstid eller natten. Tyckt varit ok naär jag inte jobbar men nu så jobbar jag också men inget händer.

Han säger att jag inte är rolig längre, när jag eller min dotter varit sjuk så är det jag som tar hand om mig och min dotter, han erbjuder sig aldrig att jag skall få sovmorgon eller ta med henne ut så jag kan få lite vila. Inte någongång efter sjukdom. Han kunde inte ta ledig och passa vår dotter när jag hade missfall, så jag var på sjukhus, dottern hos bekanta.

Han älskar henne men är mer som en lekfarbror än en pappa.

När jag varit arbetslös (utan kassa) och varit med min syster som hade cancer så fick jag betala hälften av allt ändå, han betalar bara 500kr till dotter, även om han tjänar jättebra med pengar.

Han vänder sig till dottern när vi bråkat och säger till henne att det är mammas fel, hon har förstört hela dagen för oss alla.

När svärföräldrar varit på besölk, då har jag ordnat allt i förväg fast han är ledig och jag jobbar, hittat stuga, hyra bil, packa, kör hela vägen,städa stugan, ordna mat för oss alla, etc för oss alla och då säger han att jag skall inte ge dottern korv, att jag skulle ordnat maten.

Han jobbar hemifrån och då vill han att dottern skall vara helt tyst och om hon skriker efter mig när hon är på pottan tex, så skall jag sitta med henne på toan så hon är tyst. Då kan jag ju inte städa undan efter maten i köket då kommer han ut och klagar att det ser för jävligt ut att jag skulle minssan ha städat... men hur skall jag vara på två ställen??

Man får inte ha diskat och missat något för då kommer han ut och visar att man gjort fel, man kan inte vara inne på toan eller köket när han är där få då är man ivägen.

Det är så mkt mer än detta. Och jag har också förskt prata men det går inte han bler bara arg och slänger, med dörrar, porslin etc och går och surar hela dagar efteråt. Så föreslå man olika lösningar, sitta ner varje tisdag och ta upp två grejor, eller skriva ner, eller familjerådgivning. Men nej inget vill han göra..

Nu blir jag bara arg och hugger tillbaka om han påpekar på något. Ler inte när jag är hemma, tycker om att vara på jobbet men ändå så vågar jag inte göra slut

Nu är det så att han är engelsk och jag svensk, och han stannar defo inte kvar och då vet jag inte hur det skulle fungera med vår dotter. Jag vill inte tillbaka dit, det vet jag.

När skall jag få mod? Älskar homon ändå på något sätt... men orkar inte längre...

Fridha74

Äldre 16 Jul 22:22

#10

Hej Linna555.

Jag undrar hur det har löst sig för dig? Jag är nämligen i samma situation. Jag har varit tillsammans med en kille på 10 år, tyckte att han var lite egoistik innan och klagade konstant hela tiden vad jag gjorde för fel och vad jag inte gjort under dagen etc.

Jag har alltid fått sköta allt ifrån att ordna med lån, tvätta, städa, sköta matlagning allt med hemmet, resor, laga stopp i avrör (som är mitt fel att det har blivit så) Han har inte heller lagt våran dotter och inte gått upp en enda gång på sedan hon föddes 2 1/2 år varken på morgnarna, kvällstid eller natten. Tyckt varit ok naär jag inte jobbar men nu så jobbar jag också men inget händer.

Han säger att jag inte är rolig längre,

När jag eller min dotter varit sjuk så är det jag som tar hand om mig och min dotter, han erbjuder sig aldrig att jag skall få sovmorgon eller ta med henne ut så jag kan få lite vila ut. Inte någongång efter sjukdom så jag kan återhämta mig. När han vi båda är sjuk så är det jag som tar med D ut så han kan vila. Han kunde inte ta ledig och passa vår dotter när jag hade missfall, så jag var på sjukhus, dottern hos bekanta. Han tar aldrig ledig för om någon är sjuk varken mig ellr D

Han älskar henne men är mer som en lekfarbror än en pappa. Men så fort det blir tal om borsta tänder,läggning etc så är det jag som skall sköta det.

När jag varit arbetslös (utan kassa) och varit med min syster som hade cancer och gick bort så fick jag betala hälften av alla räkningarna, han betalar bara 500kr till dotter, även om han tjänar jättebra med pengar. Han har mer en halv miljon på banken som han har sparat ihop under tiden vi varit tillsammans. Jag får ändå betala mesta delar av maten, hushållsgrejor, toa, schampo etc. Plus kläder, resor till mig och dottern samt hälften av hyran/alla räkningar. På en bra dag så är det sparade pengarna våra ananrs så är det hans.

Han vänder sig till dottern när vi bråkat och säger till henne att det är mammas fel, hon har förstört hela dagen för oss alla.

När svärföräldrar varit på besök, då har jag ordnat allt i förväg fast han är ledig och jag jobbar, hittat stuga, hyra bil, packa, kör hela vägen dit och hem ,städa stugan, ordna mat för oss alla, etc för oss alla. En dag trött så gav dottern korv då efter alla saker jag har gjort så säger han att jag skall inte ge dottern korv, att jag skulle ordnat maten innan vi gick ut på dagen.

Han jobbar hemifrån och då vill han att dottern skall vara helt tyst och om hon skriker efter mig när hon är på pottan tex, så skall jag sitta med henne på toan så hon är tyst. Då kan jag ju inte städa undan efter maten i köket då kommer han ut och klagar att det ser för jävligt ut att jag skulle minssan ha städat... men hur skall jag vara på två ställen?? han påpekar varje dag minst 5 gånger per dag vad jag inte gjort eller om jag lägger något fel eller missar någont.

Man får inte ha diskat och missat något för då kommer han ut och visar att man gjort fel, man kan inte vara inne på toan eller köket när han är där få då är man ivägen.

Det är så mkt mer än detta. Och jag har också förskt prata men det går inte han bler bara arg och slänger, med dörrar, porslin etc och går och surar hela dagar efteråt. Så föreslå man olika lösningar, sitta ner varje tisdag och ta upp två grejor var , eller skriva ner, eller familjerådgivning. Men nej inget vill han göra..

Nu blir jag bara arg och hugger tillbaka om han påpekar på något. Ler inte när jag är hemma, tycker om att vara på jobbet men ändå så vågar jag inte göra slut

Nu är det så att han är engelsk och jag svensk, och han stannar defo inte kvar och då vet jag inte hur det skulle fungera med vår dotter. Jag vill inte tillbaka och bo i england men vill inte heller skicka vår d dit. Jag är ochså lite patetisk för är rädd för vad hans kompisar kommer säga att nu när vi är tillrätta kommna i Sverige så dumpar jag honom.

När skall jag få mod? Älskar homon ändå på något sätt... men orkar inte längre...

minst

Äldre 22 Jul 00:42

#11

Snälla ts och Fridha74. Vad i allt detta är det som gör att du/ni tror att ni inte är värda bättre? Ni blir ju behandlade sämre än boskap. Vad gör era makar/sambos för er för att ni ska må bättre? Inte ett skit! Och varför ska det bara vara ert ansvar för att relationen och vardagen ska fungera? Tala om (och mena det på riktigt!) att det är dax för familjeterapi. Passar inte det herrarna så lämna barnen hemma ) om deras pappor nu är kapabla att passa dem i mer än 2 minuter) eller varför inte ordna barnvakt som passar barnen hemma hos er. Skulle bli mycket pinsamt om svärmor kommer hem till er för att passa barn och sambon inte åker med dig.......

Snälla hjälp, orkar inte mer...Min sambo kväver mig...

INNEHÅLL