40-års kris. Har du haft sådan?

Det låter som om du har det väldigt jobbigt och du borde söka stöd hos någon kurator eller så. Jag fyller 40 år mycket snart men jag har i princip allt jag kan tänka mig och har även bestämt vad jag ska göra med mitt liv. Men nej..ingen nojja alls här..kanske kommer vid 50 istället? Hihihi..

Lycka till!! 

Tack för svar!
Jag tänker mig egentligen inte livsfunderingar som något dåligt (även om det är "jobbigt" i betydelsen att det är lättare att inte fundera så mycket). Jag säger som du, jag har så mycket bra. Men livet är ändå som det är, i betydelsen: fullt av val som man ska ta ansvar för,  och (i någon mening) kort. Åtminstone mycket tidsbegränsat. :)
Jag tycker inte att jag behöver ett proffs eller medicin eller så. Vill bara bolla med kloka andra som varit i eller igenom något liknande. Med tanke på allt prat om 40-årskriser tror jag inte att det jag går igenom är så speciellt eller oroande, utan bara en del av livet.

Det kanske är många som känner igen sig i att det några perioder i livet är mer funderingar än i andra. Och det gäller förstås inte alla. Men, som du säger pratas det mycket om det, så helt ovanligt är det nog inte.

Jag känner mycket väl igen mig i det du skriver TS.  Är 42 och har blivit tveksam till mycket som tidigare varit självklart för mig. Val av vänner har förändrats och mina värderingar har blivit mycket djupare och även ändrats. Det är mycket jag idag kan tänka mig som jag sett ned på tidigare tex. Jag har känt så i några år nu även om det blivit som starkast nu. Jag tror jag måste göra rejäla förändringar för att bli nöjd och jag kommer nog att göra så också. Dvs säga att jag upplever det som en bestående förändring alltså Nog för att dessa tankar säkert förstärkts av en sjukdomsbild men jag tror inte att det är bara det.

Jag har precis fyllt 40 och har väl mer eller mindre kommit ur krisen nu. Men jävlar rent ut sagt vilka jobbiga två år jag har haft!

Jag inser att objektivt sett har jag, och har haft, ett mycket bra liv. Jobb, familj, karriär etc etc har matat på. Visst har vi drabbats av dödsfall och vårt förhållande har krisat någongång men på det stora hela har jag, maken och barnen fått vara friska och haft det bra.

Det är därför nästan löjligt att säga att jag sörjer min kropp. Nå, den är i hyfsat form men inte som när jag var 20 direkt. Jag känner mig reducerad som kvinna. Inte har det blivit bättre av att maken inte är så intresserad av den längre heller.

Nu, när man "borde" vara vuxen nog att trivas i sin kropp och vara nöjd med det man har funderar jag på skönhetsoperationer, det har jag aldrig gjort tidigare. Så nog har jag krisat alltid.

Jag fyller 40 i år och känner igen mig precis! Men jag hoppas att jag har det värsta bakom mig. Jag tenderar att hamna i mina ålderskriser ett par år i förväg.

Jag är en tänkare, som du, och jag av den oroade sorten också. Kriser är en del av mig, så mycket har jag insett nu (en fördel med åldern )

För mig handlar det mest om vad som varit i livet, och vad som inte längre är. Vetskapen om att inget är för evigt, att barnen växer upp och försvinner ifrån en (min femåring vill gärna komma över till min säng på natten när hon vaknar, det kommer hon sluta med och om 15 år kanske vi inte ens bor under samma tak längre) att mina föräldrar kommer att bli gamla och dö, såna saker. Separtationsångest? Säkert. Och det blir så påtagligt just när man fyller år, att tiden går (och hur fort den går!)

Kriser ÄR en del av livet, och ingenting man behöver söka hjälp för, per automatik. Vissa drabbas mer, andra mindre. Vissa drabbas bara av kriser i samband med uppbrott, sorg eller sjukdom, andra drabbas även i andra sammanhang. Om man fastnar i kriser för länge och inte vet hur man ska komma vidare är det väl en god idé att söka hjälp, inte annars. Kris innebär också utveckling, det ska inte glömmas bort.

Det är bra också, med kriser. Kraften i en kris kan sparka i väg en och hjälpa en att förändra saker i livet man inte trivs med.

Bra, men jobbigt. Och en naturlig del av livet.