Mitt liv som Trasig, Kapitel 1. Självbiografi om övergrepp.

Skulle ni vilja läsa mer av denna bok?
Skriver på min egna självbiografi om sexuella övergrepp.
Vad anser ni om detta?

Kapitel 1.

Jag  blundar.
Pressar ihop mina små ögonlock så hårt jag bara kan för om jag blundar och inte ser honom då finns han inte där egentligen.
I alla fall så gav jag det ett försök att tänka så i det hemska ögonblicket.
Som om allt bara var en hemsk mardröm som jag snart skulle vakna upp ifrån.
Men det var ju inte så länge den teorin fungerade då smärtan av att han trängde in i mig var outhärdlig och jag  var helt säker på att jag hade gått sönder mellan mina ben.
Det brände och sved som ett öppet sår så smärtan tog snabbt överhand.
Bet ihop mina nariga läppar så hårt jag bara kunde och var så tyst det bara gick.
 Men han bara pressade in sin tunga i min mun och lät den virvla runt som något sladdrigt, klibbigt och hans mustasch stack irriterande mot mina små läppar.
Det gjorde så ont!
Ville inte skrika, jag skulle inte skrika.
Men det gjorde så otroligt ont när han dödade flickan inuti mig.
Jag var död.

Hans vidriga stönande  i mitt öra fick mig att känna illamående i både mage och hals så pass att kväljningarna var på väg upp inuti min hals.
Men snart.
Snart då skulle allt vara över om jag bara orkade härda ut lite till så skulle jag snart vara fri igen.
Det brände till i mitt underliv och jag ville egentligen bara skrika av den smärta som pressades mot mig gång på gång men jag vågade inte.
Försökte att inte tänka på vad som just skedde i det ögonblicket.
Han lutade sig fram mot mitt öra.
Nafsade lite granna i öronsnibben.
”Åh du är så härlig…snart kommer jag”
Jag visste inte riktigt vad det där han sa egentligen betydde annat än det jag läst i böcker och sett på film tidigare att snart skulle det hela vara över.
Jag skulle slippa känna hans tunga kropp ovanpå min.
Hans stönanden vid varje juckande blev högre och tillslut så slutade han helt och föll ner över mig helt matt och tung.

Det märktes att han var alldeles svettig över hela kroppen eftersom det rann  ner ifrån hans panna och droppade rakt ner på mig som om han sprungit genom ett regnmoln.
Efter en snabb liten klapp på min kind så drog han sig  ur mig och gick iväg mot sin toalett i hallen medan jag låg kvar  där som en trasdocka där på sängen.
Alldeles ensam.
Tom inuti.
Något saknades inom mig.

Jag  öppnade försiktigt ögonlocken efter att knarrandet upphört från toadörren dit han gått iväg.
Kikade längtande  ut genom fönstret mot skolan som låg mitt emot hans lägenhet där jag kunde skymta hur en vaktmästare gick omkring och sopade golvet.
Om man ändå vore där borta istället.
Jag lade genast märket till hur mina tankar for iväg med mig och hur gärna jag faktiskt ville att han skulle se mig där jag låg.
Rädda mig.
Komma som en riddare på en vit häst och ta mig ifrån den hemska sitsen.
Hallen knarrade.
Det dröjde inte länge innan J kom tillbaks in till mig och han var fullt påklädd med alla kläder som han haft på sig från början när jag kommit dit.
Hans leende hade försvunnit, som om någon tagit all hans positiva energi ifrån honom.
Han såg inte ens glad ut.
Tittade stressat på mig med sina brunmelerade ögon.
- Klä på dig.
Sa han med en sträng röst och kastade mina kläder på mig.
Jag  lydde honom givetvis eftersom han lät så irriterad.
Kände mig äcklig, vidrig och trasig som något stinkande som borde slängas i soptunnan, som något som ruttnade inifrån.
-Jag åker med dig på bussen så åker vi hem till dina föräldrar och så släpper jag av dig där så sätt lite fart nu.

Jag tog ett hastigt tag om mina kläder och hasade mig in på toaletten och såg till att jag stängde och låste den gamla knarrade dörren bakom mig ordentligt.
Trots att det enda lås som fanns var en gammal hasp.
Han skulle inte få se mig i nuläget.
Inte såhär  trasig.
Tårarna samlades i mina ögonvrår och  rann som gigantiska floder nerför mina skära och svullna kinder.
Jag betraktade mig själv i spegeln en stund för att se om det syntes på mig på något sätt att jag inte längre var oskuld.
Om jag hade förändrats.
Men inget syntes.
Det bara kändes…Inuti.
Tomt.
En svidande smärta.

Jag började helt plötsligt må så illa att  jag lutade mig fram och kräktes i handfatet  medan jag samtidigt krampaktigt letade efter kranen så att det samtidigt spolades vatten så han inte skulle höra mig.
Jag höll mina små händer för magen.
Det gjorde så ont, så ont där nere att jag var helt säkert på att jag hade gått sönder hela jag.
När jag  sedan hade kräkts klart så tog jag en bit papper med lite kallt vatten på som jag torkade lite därnere med.
 Det stack och sved som om någon hade kört upp en hel famn med brännässlor där emellan mina ben.
När en liten droppe blod uppenbarade sig på pappret kände jag hur yrseln kom över mig och jag fick stödja mig mot handfatet för att inte ramla ihop.
Kändes som jag höll på att svimma och tappa kontakten med marken undantill mina fötter.
Mitt i alla tårarna så drog jag sakta på mig kläderna, ett plagg i taget.
Då bultade det våldsamt på dörren av en hård knytnäve där utanför.
J´s grova röst utanför lät riktigt hotfull.
- Är du klar snart??
Vi måste gå nu!
Jag harklade fram ett litet "ja" och torkade snabbt bort tårarna, andades och svalde allt i en stor klump i halsen och gick ut till honom i hallen.
- Klä på dig så vi kommer iväg, beordrade han hårt.
Han slängde över min jacka åt mig  men tittade inte mig en enda gång i ögonen utan han verkade vilja få mig därifrån så fort som möjligt.
Han verkade riktigt stressad  över hela situationen.
 Betedde sig som om han blev jagad av något  och hade riktigt bråttom någon annanstans än där vi var just för tillfället.
Gillade inte att bli stressad och dessto mindre att behandlas som ingenting.

På väg mot busshållplatsen så kände jag  en riktigt obehagligt krypande känsla som jag aldrig tidigare hade känt av.
Det var något nytt.
Främmande.
Det kändes som alla runt omkring mig glodde och på mig och varenda steg jag tog med en äckelkänsla som om jag vore en stor hög med skit som kom gående där på gatan.
Kändes som alla kunde se på mig vad hon precis hade gjort.
Vad som precis hade skett.
Jag var äcklig.
Vidrig.
Kände stanken av det vidriga  som hade skett i hela näsan och munnen som kom som intervaller av kväljningar.
J manade hela tiden på mig att skynda mig på mot bussen.
All denna omtänksamhet och förståelse som han tidigare haft för mina  enorma svårigheter att åka kommunalt och gå ute bland folk med min panikångest var som bortblåst.
Trots att jag skakade riktigt ordentligt så att det syntes så verkade han inte se mig längre.
Inte bry sig.
Han var som en helt annan person.
På bussen sade jag inte speciellt mycket och J satt några stolar bort och betedde sig som om jag inte fanns där och som att han inte kände mig överhuvudtaget.
Det gjorde så otroligt ont i mig.
Allt var som i en konstig mardröm där jag inte existerade och trots att tårarna höll på att samla ihop sig i min ögonvrå så bet jag ihop för att inte visa mig svag.
Jag knöt ihop mina händer och betraktade mina sönderbitna naglar ett tag och mindes hur en av lärarna i högstadiet en gång lagt märket till dom och sagt en kommentar om dom så högt så hela klassen hörde.
”Jag har aldrig någonsin sett en tjej med så fula naglar förut”
Det gjorde ont men ändå inte.
Inte jämfört med sex.

Allt som jag kunde tänka på som fick mig att fokusera på  något annat än den smärta jag hade var bra.
Superbra.
Mindes när J tröstat mig  i skolan en gång då jag varit ledsen efter att jag haft ett kollosalt bråk hemma med mina föräldrar.
Då jag aldrig mer ville sätta min fot innanför mitt hems dörrar.
Han höll om mig hårt i sina armar och sa att om han inte hade varit min lärare så hade jag fått bo hemma hos honom ett tag tills saker lugnat ner sig på hemmafronten.
Den tanken värmde upp mig lite inombords.
Jag visste ju att han var snäll och omtänksam egentligen.
Kanske skulle det blir bra igen.
Nu var det ju över och J hade fått blivit min första precis som han så gärna velat och då skulle jag slippa det framöver och aldrig mer behöva göra om det.
För sex var äckligt, snuskigt och gjorde bara hemskt ont!
Jag lät mina tankar flyta iväg och tänkte på Peter, söta, söta Peter.
Min söta klasskompis i högstadiet med sitt vackra ljusblonda hår i page och hans fina blåa ögon som riktigt sken varenda gång som han log eller bara lade sin blick på något i närheten av mig.
Vackert var det.
Magiskt.
Saknade verkligen att få vila mina ögon på honom och den trygghet som han gav mig i skolan varje dag då allt annat bara kändes jobbigt och tungt.
 Men min minnesbild av honom skulle alltid finnas kvar och den fick mig att le en hel del inom mig själv.
Minnen av fina och roliga saker kändes lugnande.
Som en slags valiumeffekt.

När vi kom fram till mina föräldrars lägenhet längst  inne i Vasastan så dröjde det inte länge innan vi ringde på dörren och min mamma kom och öppnade åt oss.
Runt omkring i lägenheten sprang mina småbröder och slog på varandra som dom ofta gjorde på den tiden.
Som om ingenting skett.
Som om allt var som vanligt.
J log brett mot min mamma även om leendet kanske inte var riktigt så ärligt som det såg ut.
- Fobiträningen gick riktigt bra idag och er dotter var sååå duktig!!
Blääää.
Sådan lögn.
Det var ju inte sant!
Han tittade på min mamma med en falsk lysade blick av stolthet som omfamnade mig i ett obehag.
Plötsligt kom ett akut illamående över mig igen precis som tidigare hemma hos J, så jag ursäktade mig ut ur den falska och vidriga diskussionen med att jag behövde gå på toaletten ganska så omgående.
Väl inne på toaletten så hukade jag mig snabbt ner över toan och kräktes en massa mängder av det lilla ingenting som jag fått i mig under dagen och smärtan i magen och därnere var nästan brännande.
Kändes som att jag hade gått sönder inuti.
Tårarna bara rann nerför mina kinder som små bäckar.
Fan.

Jag ville inte ha ont.
Ville inte höra hans lögn till min mamma om hur bra allt hade gått så lät vattnet spolas ordentligt i handfatet.
Visste hur han log och nästan flörtade med min mamma för att övertyga om att allt var som det skulle.
Jag  visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen med min chock som mitt inre nu gick och bar på.
För jag kunde ju inte berätta det för någon det hade J så väl påpekat med en riktigt allvarlig röst att om någon fick veta det så skulle han vara tvungen att ta livet av sig själv och att ”det vill du ju inte”.
Självklart inte.
Han var min bästa vän.
Min enda vän.
Precis när jag stod där i mina egna tankar så knackade min mamma på toalettdörren.
-Lilla gumman, ska du inte säga hejdå till J?
Han ska gå nu.
Jag svalde den hemska klump som satt fast som en stor sten i min hals och harklade fram ett litet svar i hopp om att de inte skulle märka hur illa det var med mig egentligen bakom den stängda toa dörren.
- Jag blir nog kvar här inne mår inte så bra, hälsa från mig.
Satte mig ner på toalettstolen och hörde hur min lilla mamma sade hejdå till honom och låste dörren efter att han gått ut från våran lägenhet.
Tårarna brände.
Sved mot kindbenen.
Jag hade tappat känseln inombords.
Kände mig nästan som smått i koma, hade ingen riktig uppfattning om hur länge jag spenderat tid där inne på toaletten men efter ett tag smet jag ut och hastigt in på mitt rum där jag föll ner på min säng.
Helt utmattad.

Andetagen tystnade.
Omgivningen vibrerade.
En sak oroade min hjärna lite extra.
Det var när han höll på att leka lite med min nakna kropp en kort stund innan han började ha sex med mig.
Han var då helt naken och hade tagit av mig alla mina kläder då också.
Han låg en stund och betraktade mig mellan mina tonårsben.
”En sådan vacker liten kissemurra”
Det där ordet.
Fick mig att må illa!
Så vidrigt!
I alla fall så hade han sedan legat och beundrat min kropp med sin kuk smått införd inuti mig.
Emellan benen och han klappade min kind som om jag var med trots att jag blundade.
 Det skedde strax innan han tog  på sig den där kondomen som han så gärna ville att jag skulle hjälpa till med att föra på honom.
Men jag ville inte se.
Vägrade.
Blundande vidare.
Ville bara få det överstökat.

Jag visste ju ingenting alls om sånt där med sex och vad som krävdes eller inte för att saker skulle hända och bli knas.
Men  tänkte inte mer på det då i den stunden.
Minns att jag somnade bort i min säng kramandes en av mina kuddar med alla kläder och allt på mig så det hade blivit ganska kvavt under sommarnatten.
Vaknade helt genomsvettig och tårögd flertalet gånger.
Var det såhär det var att inte vara oskuld längre?

Tårar.
illamående.
En hemsk smärta därnere som kändes som den brann och stacks fullt med nålar på samma gång?
Nej.
usch.
Jag ville bara spola tillbaks tiden och att han skulle göra allt han gjort, ogjort.
Ta bort all den smärta som han så kraftigt orsakat mig den där hemska dagen i juli 1997.