Hitta tillbaks efter känslomässig otrohet?
Jag och min fru har kommit in en ond cirkel, som vi inte vet hur vi ska ta oss ur.
Vi har levt tillsammans i snart 14 år och har två barn tillsammans. I våras berättade hon plötsligt att hon inte längre visste vad hon kände för mig och att hon kanske ville separera. Det kom som en blixt från klar himmel och jag blev såklart oerhört chockad och ledsen.
Jag blev genast misstänksam att hon kanske hittat någon annan, eftersom denna omsvängning kommit så plötsligt. Jag kollade hennes mobilräkning och fick där se att hon ringt och skickat väldigt många sms till en man på hennes jobb hon aldrig yppat ett ord om inför mig. Inte så snyggt av mig kanske, men jag kollade då i hennes mobil också och av alla dessa mess fanns inte ett spår. Alla noggrant raderade. Jag konfronterade henne och hon erkände att hon blivit attraherad av den här kollegan, att dem lunchat och haft mycket privat kontakt, men att ingenting hade hänt mellan dem. Han hade tydligen också det struligt på sin hemmafront och de hade öppnat upp sig för varandra, blivit väldigt förtroliga och varandras terapeuter, enligt min fru.
Att hon skulle ha någon utomstående att prata om sina känslor och funderingar med, har jag inga problem med. Men att hon hade känslor för denne man och att hon haft kontakt med honom i smyg bakom min rygg, gjorde att jag kände mig känslomässigt bedragen ändå. Jag kände mig sviken och krävde att hon skulle klippa kontakten med honom, eftersom situationen tagit en riktnig som inte kändes bekväm för mig. Hon vägrade och sa att hon hellre tog ut skilsmässa än bröt med honom, eftersom han gjorde henne så glad och fick henne att må så bra. Livet skulle kännas tomt utan honom, sa hon. Jag blev knäckt då det lät som en ren kärleksförklaring till honom i mina öron.
Hon försökte förklara att hon inte valde honom före mig, utan att hon valde sig själv och sin frihet eftersom hon var less på det inrutade och stressiga familjelivet. Hon hade inga planer på att inleda något förhållande med honom eller någon annan, utan ville leva ensam för att hitta sig själv igen. Han var därför inget hot mot mig, enligt henne. Men för mig spelade det ingen roll. För mig var han ett känslomässigt hot och deras relation tycktes viktigare för henne än att visa mig hänsyn. Jag kände att jag inte hade något värde för henne längre därför att hon gjorde mig illa medvetet och verkade strunta i konsekvenserna.
Min frus relation med den här snubben, pågick hela sommaren och halva hösten. Tredje världskriget hade brutit ut där hemma därför att jag alltmer högljutt krävde att hon skulle klippa med mannen hon kallade ”mer än en vän”. Det gick även ut över barnen som oroligt såg på när vi bråkade. Min alltid så snälla och gulliga helylletjej till fru, hade förvandlats till ett känslokallt monster. Jag kände inte igen henne längre och mina känslor för henne försvann alltmer samtidigt som jag desperat försökte få henne att vakna upp och bli normal igen.
Att separera i realiteten var svårt eftersom jag dessutom i samma veva blev arbetslös och skulle få det svårt att klara mig själv och två barn på egen hand ekonomiskt. Jag mådde såklart skit under hela den här perioden. Gick ensam därhemma samtidigt som min s.k. fru var på sitt jobb och kuckelurade med den där kollegan. Vad de gjorde med varandra kunde jag bara spekulera i. Nojan höll på att äta upp mig. Men det fanns inget jag kunde göra. Jag var fast.
Tillslut rann tydligen deras relation ut i sanden och hon påstår att de inte har kontakt med varandra längre – utom den rent arbetsmässiga då. Om det är så vet jag inte. Jag har gått och blivit en väldigt nojig och deprimerad människa efter det här. Hajar till varje gång hennes telefon plingar till och jag inte vet vem det är. Jag har blivit någon jag aldrig tidigare varit och hatar att vara, svartsjuk och kontrollerande.
Jag vet inte om jag överreagerar. Jag har inga bevis för att något hänt mellan den här figuren och min fru. Men det har ändå sårat mig enormt mycket att hon verkar ha sökt bekräftelse utanför relationen och inte varit ärlig om det. Och det faktum att hon vägrade klippa kontakten med honom och behöll den i fyra månader mitt framför näsan på mig, har gjort att jag nu har extremt svårt att förlåta henne och lita på henne.
Även om hon sagt att hon nu lagt separationsplanerna på hyllan och vardagen åter börjar bli normal, där vi till och med kan ha roligt tillsammans igen, kommer jag inte över känslan av att blivit känslomässigt bedragen och vi hamnar ofta i en ond spiral där en dispyt om någon bagatell eskalerar till ett fullskaligt krig där jag återigen raljerar över vad hon gjort mot mig och hennes svekfulla beteende.
Min fru har dessutom alltid haft väldigt svårt för att öppna upp sig och prata om känslor och annat som är knepigt. Hon stänger av, stoppar huvudet i sanden och blir en mussla med taggarna utåt. Jag vet därför inte vart jag har henne. Hon kan inte förklara varför hon gjorde det hon gjort eller ge mig svar på alla frågor jag bär på. Mitt förtroende för henne är lika med noll. Att hon på frågan varför hon medvetet gjorde mig så illa, bara svarar ”jag vet inte” kommer inte få henne att vinna tillbaks det heller! Vi har gått på familjerådgivning under hela den här tiden men jag vet inte om det hjälper mer än att det är bara där vi kan prata med varandra som vuxna människor.
Hon bor alltjämt kvar här och säger sig vilja rädda vårt äktenskap om det går, men hon verkar inte veta hur. Jag vet inte om det är för att hon innerst inne älskar mig, eller om hon helt enkelt inte vågar ta det läskiga beslutet att skiljas. Hon kan i vart fall fortfarande inte ge mig bekräftelse. Fysisk beröring sker på mitt initiativ och det känns stelt och onaturligt. Hon som ofta och alltid tog på mig förut. Hon kan inte säga att hon älskar mig, bara att hon ”tycker väldigt mycket om mig”. Jag vill inte leva med någon som inte älskar mig tillbaks! Allt är så jobbigt. Detta har pågått i sju månader nu och hennes ambivalenta signaler tär enormt mycket och här sitter jag nu, vuxna karln och lipar.
Hur ska vi kunna hitta tillbaks till varandra? Går det…? 14 fina år tillsammans! Ska allt det ta slut nu p.g.a. en sådan här sak? :(
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-01-09 15:21
Bör kanske även tillägga att jag förstår att min frus dragning till denna kollega var en reaktion på att något inte var bra i vår relation och att denna kris säkert hade kommit ändå förr eller senare. Vi har två barn tillsammans som sagt och det är klart att vi under dessa år glidit ifrån varandra och glömt att vårda vårt förhållande. Bara att gå på bio t.ex. har varit ett projekt eftersom vi inte haft så många kandidater som kunnat ställa upp som barnvakt.
Nu börjar ungarna bli så pass stora att vi kan lämna dem ensamma hemma ett par timmar och vi har efter den här krisen börjat göra mer tillsammans bara hon och jag. Det är positivt.
Men hon verkar ändå inte kunna vinna tillbaka någon tillit från mig och jag är ständigt orolig för att det som känns bra igen, bara är skenet som bedrar. Jag litar inte på henne längre och kanske min oro beror på hennes ovilja att diskutera det som hänt, hennes oförmåga att förklara sig och det faktum att hennes kollega ju alltjämt finns kvar där på hennes jobb. Även om företaget hon arbetar på är så pass stort att hon faktiskt kan undvika honom, om hon vill.
Dessutom gjorde hon en liknande grej för ett par år sedan, då hon smusslade med ett gammalt ex. Hon påstod även då att de bara var vänner med varandra. Jag vet inte, men bara det att hon smög med det och dessutom ljög för mig om det när det uppdagades, gav mig en känsla av att hon inte var att lita på. Även om ingenting hände den gången heller och hon påstår att hon smög med det därför att hon visste att jag inte skulle gillat att hon hade något med exet att göra (han var kriminell bl.a.), stör jag mig ändå på att hon inte tycks kunna var öppen och ärlig mot mig, att hon gör vad som faller henne in och inte verkar bry sig om att visa respekt för mina känslor.