Om att "boa"

Nej, jag hör till de kvinnor som inte har fattat det där med att "boa". Man skaffar såklart alla grejer man behöver och ordnar utrymme för bebisen, men jag upplevde det mer som ett nödvändigt ont än som "den naturligaste saken i världen"... Vi var på IKEA och shoppade bebisrelaterade saker när jag var höggravid och jätteförkyld, minns att jag mådde så dåligt att jag grät. Att skaffa barnvagn var också mest stressande. Jag skulle tippa att sambon och jag var ungefär lika engagerade och drivande båda två...

Men jag kan tänka mig att man kan få behov av att boa om man läser gravid-tidningar eftersom de är så inriktade på konsumtion. Det finns ju många snygga och dyra bebis-grejer. I praktiken behöver man ganska lite innan bebisen kommer, mycket går att skaffa efter hand när behoven uppstår, och en bebis tar faktiskt ganska lite plats i början. 

Inför andra barnet drabbades jag dock av ett behov av att sortera, tvätta och stryka alla sparade bebiskläder som vi förvarade nerknövlade i plastkassar... och det var helt och hållet mitt eget projekt.  

Boa? Förstår inte riktigt. Kanske för att jag aldrig läst någon gravid-tidning. Vi köpte sådant vi behövde till bebisen. Det dyraste vi köpte var nog en sådan där skumgummikudde att ha på skötbordet (men vi hade vår på golvet). Den kostade kanske 399 kr. Vet inte hur många gånger jag grämt mig över den. Ja, jag är snål (eller fattig kanske; tror att vi drog in ca 15.000 i månaden när Mika var liten, självvalt).  Aldrig aldrig aldrig har jag heller tänkt tanken att mitt barn "förtjänar" nya saker (till skillnad från begagnade) eller ett trendmärke (till skillnad från Coop-grejer). Som om hen bryr sig! Och att boa förstår jag inte riktigt vad det innebär, måste jag säga. Vi köpte en spjälsäng strax innan hen skulle födas. Minns att jag stod framför tv:n med magen i vädret och skruvade ihop den samtidigt som jag tittade på en dokumentär om barn som dog i cancer. Då bölade jag nog lite (skyller det inte på hormoner; snarare på att det var en berättigad situation att böla i). Jag skulle säga att jag och min sambo var lika aktiva i det hela, men inte av något personligt behov, utan bara av att vi naturligtvis förstod att barnet skulle ha behov av att äta, sova och bajsa någonstans o.s.v. Generellt är nog jag mer drivande när det gäller inredning och sådant dock. Jag är också mer intresserad av att sy, bygga om möbler, rita planlösningar och skruva ihop IKEA-grejer.

Med boa menar jag alltså den mänskliga motsvarigheten till att som andra djur gör: fixa till boet innan det blir dags. Fåglar rycker av sig fjädrar, kaninmammor drar av sig päls och bäddar med, etcetera. Det anses att den mänskliga instinkten att göra detsamma i vår moderna värld, blir att shoppa och fixa till inför nedkomst på det viset. Många mammor upplever att det kommer någon slags sug efter detta i ett visst skede av graviditeten. Om det är nya saker eller begagnade spelar nog mindre roll, utan det är själva behovet (det upplevt instinktiva) av att ordna som jag är ute efter.

Nej, det har jag inte känt. Evolutionen måste ha missat mig där. 

Apropå det så tror jag knappast att det är en slump att många av vi som har feministiska åsikter redan innan vi definierade oss som feminister upplevde att vi var atypiska kvinnor. Jag har ett behov av att vara likartsfeminist, eftersom det är den enda åsiktsriktningen på det området som går ihop med hur jag råkar vara funtad, med min egen personliga kombination av hjärna och könsorgan.

Det kan mycket väl hänga ihop. Det är väl vanligare att vi som inte känner igen oss i så mycket av det där "som kvinnor är och bör göra" som protesterar emot det, kan jag tänka.

Ja, det tenderar ju att vara svårare att känna att andra är obekväma med någonting än att känna att man själv är det. Jag tänker inte så ofta på att världen inte är anpassad efter glutenintoleranta t.ex., för jag ser inte de hindren lika enkelt som jag ser hur kvinnorollen påverkar mig. Därmed inte sagt att man alltid ser orsaken till att man är obekväm med något. Jag kunde ju lika gärna dra slutsatsen att jag är aspergare t.ex. och därför avvikande, och att det inte är en för snäv kvinnoroll som är problemet. (Jag är inte aspergare, men det är inte helt sällan som okvinnliga drag ger intryck av någonting åt det hållet: nördighet, brist på fixering vid sociala attribut...) Men nu är jag ganska OT i den här tråden. Sorry.