Har du och din partner olika syn på barnuppfostran? Berätta i Familjelivs reportage

Jag och min sambo har en hel del olika uppfattningar om barnuppfostran..
Än så länge är barnen små och vi har inte kommit till dom stora  "svårigheterna" än, bara mindre saker. Tydligen så anser min sambo att det är en jätteskillnad på flickor och pojkar, framförallt i tonåren. Absolut inget genustänk här inte. Sambon är från Tyskland och där äts det sötsaker högt och lågt och han förstår inte att jag vill undvika det så gott det går. Såg sonen komma med en nappflaska med cola i häromdagen.
Han har ett helt annat tänk på alkohol än mig oxå. Helt ok för sonen att dricka alkohol hemma runt 13 årsåldern men inte ok för dottern..
Med mera, med mera.....

Jag har 5 barn och min sambo 1 barn... Vi har totalt olika syn på uppfostran.. Han har uppfostrat ett ensambarn medans jag 5 barn.. 

då gäller det allt från veckopeng till att lära barnen att stå för sina konsekvenser osv osv...  

Jag och min man har haft en del konflikter när det gäller barnuppfostran. Han hade själv en rätt auktoritär uppfostran, medan jag själv uppfostrades ganska fritt. Våra respektive upplevelser i barn- och ungdomen har gjort att vi har haft rätt så olika tankar och förhållningssätt sedan vi blev föräldrar och ofta har vi bråkat om ämnen som rör måltider, sömn och lydnad. Trots att vi fortfarande tänker rätt olika har vi har lärt oss mycket av varandra och accepterat den andras sätt att agera. Han har t.ex. accepterat att samsova med barnen när de är små (upp till 3 år), något som var helt emot hans principer i början, och gått på min linje att vägra köra gråtmetoder. Jag, å min sida, har lärt mig att det inte är farligt att bli arg på sitt barn, och att man som förälder inte ska vara rädd för att sätta rimliga gränser. Vi lär oss av varandra och utvecklas som föräldrar hela tiden och även om min man kanske inte skulle hålla med mig, tycker jag att det kan vara nyttigt för barn att uppleva att deras föräldrar inte alltid är en enad front och att de inte ständigt tycker samma sak i alla frågor.

Jag & min sambo har väldigt olika uppfattningar av barnuppfostran, 
Han är umgängespappa vh och jag bonusmamma..
Han vill innerst inne att allt ska vara roligt under dessa helgerna, sonen får nästintill göra vad han vill för min sambo inte vill ödsla den lilla tiden dem har tillsammans på att vara ovänner..
Han vill vara den roliga helg pappan, medans jag vill ha rutin och regler från början..
I framtiden ska vi uppfostra våra gemensamma barn i denna miljön, hur gör vi de utan rutin och regler för den redan befintliga barnet?!
Nej nån måtta får de vara.. 

Förresten så den 21 febr kommer tidningen Föräldrar & barn att ha en reportage om vår lilla  ♥
Nr 3 alltså.

Sambon och jag har helt olika syn! Han har 2 barn sen tidigare och nu har vi fått en gemensam! Jag tror på att vara konsekvent, ha regler och att barnen ska hjälpa till! Oroar mig mycket nu när vi fått vår gemensamma att hon ska märka skillnad på hennes och hennes halvsyskons uppfostran! Nu är de bara hos oss vh men skillnaderna är enorma då det e lätt att falla in i "varannan helg fällan"! Är dessutom rätt säker på att lillan kommer att gå till pappa när mamma säger nej ;)

Även jag vill dela med mig och min och sambons syn på uppfostran här hemma.... Kan inte känna mig trygg i att han har dottern på 8 månader allt för länge själv... Fick reda på för inte alls många dagar sen när han berättade att han tycker att hon ska "få slå sig" för att lära sig att man inte kan flyga runt vart som helst och sätta fingrarna i allt möjligt.... Som en kommentar "Egentligen ska hon få stoppa fingrarna i uttaget för att sen få en stöt och lära sig så slipper du ta bort alla sladdar, är ju ingen stark stöt hon får ändå" - Nee men räcker för lilla henne och HUR TÄNKER MAN DÄR??? :@ En till sak som han sagt nu på senare när dottern satt och rev i byrån som alla hennes kläder m.m ligger i, då drar hon ut lådan och ställer sig upp och sen ska riva ut saker och stänga igen lådan och då ser jag att hennes fingrar kommer att komma i kläm så jag springer fram och hjälper henne så att hon inte ska klämma fingrarna men ändå få leka i byrån.. Ne men då kommer han med en så FIN kommentar om "Låt henne klämma fingrarna så hon lär sig någongång "(Som alla barn är hon en väldigt envis liten tjej ;) ) Och jag Argt tillbaka "Nej hon är alldeles för liten för att kunna "lära sig" att man inte ska dit ännu så kan man ju inte tänka förrens dom kommer upp ett par år tycker iaf jag" Nej men då vräker han ut sig det DUMMASTE och Farligaste jag någonsin har hört " Ja du skulle sett när jag hade henne igår så slog hon volter ner från fåtöljen" AHHH då hade han satt henne i en fåtölj och låtit henne "krypa" runt på den och sen hade hon trillat ner och han hade inte hunnit få tag i henne men Nej då va ju de helt OK för då hade hon ju bara varit ledsen i ett par Sek och sen hade det gått över och MycketMycket mera! Men detta är något som gjort mig Mest förbannad!!! Och att han tror att man kan lämna henne i spjälsängen helt själv när man ska upp i tvättstugan som ligger ungefär 100-150 Meter härifrån.. Så Nej jag kan inte lämna henne ensam med han utan att känna mig Trygg...

Sållar mig till skaran där det finns olika syn på det här med barnuppfostran. Min man har 2 barn, jag en son och tillsammans har vi 2 söner. Totalt 5 barn i denna familj alltså.
Äldst är min son sedan innan som blir 20år och bor hemma, våra gemensamma barn är 4 och 5 år och makens döttrar är 14 och 17 år.

Har alltså stor erfarenhet av både tonårs trots och småbarns trots och hur olika jag o min man tänker i uppfostran.

Lite av Mina/Dina och våra barn...
JAG anser att barnen var här före det blev ett VI och att de alltid ska få vara prio 1, maken menar mera på att barnen ska anpassas... till vad kan jag ju då undra utan att någonsinn få svar.
Vi har som så många bonus familjer ett rörigt förflutet med ex o bio föräldrar ( hans)

När det kommertill uppfostran så är min man en sån som kan tjata utan att agera... sitta i soffan o gapa sluta, gör inte så, gör si, lägg av... när våra två killar på 4+5 år leker högljutt eller bråkar om leksaker osv.
Jag är mer agerande, inte vid varje konflikt för jag anser att de ibland måste kunna få chans att lösa sina konflikter själva men då det går överstyr måste man som vuxen markera skillnaden i rätt o fel beteende. Att man som förälder står vid sidan av, uppmuntrar och stöttar och agerar då det blir tokigt eller risk för att skada sig finns.

Likaså är det skillnad på min son sen innan o hans döttrar. Maken är oxå en typisk umgänges pappa där det aldrig finns regler eller osämja, allt ska vara glatt o roligt o han har inte agerat alls. Det har bott hos oss båda två i perioder och det har fungerat hyffsat men knappast pga att han satt regler el dyl.
Jag anser att hans döttrar kommit undan massor just för att han inte velat/orkat ta en eventuell konflikt= ansvar som vuxen. Jag har istälelt varit den "elaka bonusmamman" som haft regler, sagt ifrån och agerat konsekvent. Inget överdrivet utan mera sådant som ska finnas för att klara vardagen i en stor familj... Ta av skor i hallen, häng upp jackan, kasta smutstvätt i tvättkorg, plocka bort din disk o ställ i maskin.... som sagt inget överdrivet men ändå sånt min man ansett löjligt att tjaffsa om.....
Detta går igen i de små grabbarna.... harde sönder en leksak så lagar pappa... Jag anser att är de oaktsamma så får de klara sig utan leksaken om man ideligen påtalat att de ska vara försiktiga. Likaså med matsituationer, äts inte maten som bjuds så får de vara utan till nästa mål. Jag ger viddessa tillfällen lite kraftigare mellanmål... Mig veteligen finns inte många barn i Sverige som svälter o mina är knappast undernärda... Enl maken så kan man ju göra något annat istället, kräm, fil eller ge en macka.....

Så som jag inledningsvis sa- vi är olika i mycket men det hör nog även till i en stor familj med bio och bonus barn i så pass utspridda åldrar... 

Jag och min syster skulle må dåligt av att växt upp utan att ha någon bra uppfostran. 
I uppfostran ska det finnas regler, väldigt viktigt tycker iaf jag.
Skulle må dåligt om jag växt upp utan att ha regler.
Har vänner som har det fria, dem ser ingen spänning med saker och ting som andra i min ålder som har regler
och så är dem ofta väldigt kaxiga och otrevliga mot lärare:)
Såååå, jag skulle aldrig vilja va utan en bra uppfostran med regler. 

Intressant läsning! :)

Fler som vill dela med sig? :)

Jag tänker att det kan finnas olika sätt att hantera bångstyriga barn. Har fyra förslag. 

1. Om exempelvis mina barn skulle använda fula ord eller inte visa respekt så får de nästkommande dag en maträtt som de hatar till middag. Förslagsvis lever. 

2. Om jag har haft ett allvarligt samtal med storebror om att han måste sluta reta lillebror så kan jag efter tid av önskat beteende hos storebror öka på veckopengen. 

3. Ett tips på samma grej som i exemplet ovan är att kanske sluta servera någon maträtt som de hatar till middag. Förslagsvis lever. 

4. Men om ingenting fungerar så kan man alltid se till att jävlas ordentligt med de små liven. Att lära dem en riktig läxa. Som exempelvis att dra ner värmen på deras rum på natten så att de får frysa häcken av sig eller att ta deras mobiltelefoner och sedan tvinga dem se på när jag backar över dessa med bilen.