Har jag ingen rätt att gnälla på mina egna barn?

Min vän och jag har barn i samma ålder , det skiljer ca 3 veckor ( min är 16 månader , hennes 15 månader)
dom är tjejer båda två.

Min dotter är snäll , glad och gör 98% av gångerna som jag vill ( alltså när jag säger åt henne att sluta med det ena eller andra) , hon uppför sej när vi är ute och skriker och bråkar aldrig.
men hon har energi som en hel arme , är ena sekunden på bordet , nästa i soffan , håller på med olika bus hela dagarna , även om hon som sagt lyssnar och slutar så går det fem sekunder innan hon är vid nästa sak/grej och håller på , man måste hålla sten koll så hon inte gör illa sej då hon inte fattar saker som att man inte kan hoppa rakt ut i luften eller slänga sej ner från soffan tes.
detta tar mycket ork av mej , så även om hon är världens snällaste så är hon övermodig , busig och snabb som en iller...som så många andra barn.

jag klagar ju aldrig på det sättet att allt är drygt , men många gånger har man noll ork för man har vaktat eller vad man ska säga henne en hel dag , kan inte sitta i soffan och koppla av för jag vet inte vad hon håller på med i ett annat rum tex , man måste ständigt vara på sin vakt och det gör ju att orken och energin går åt.

så även om hon är snäll och glad , sover hela nätterna så är det påfrestande ibland , som det är för alla småbarnsföräldrar , och jag sitter ju inte och vaktar henne från att testa och kolla , det är just det att hon absolut inte tror nåt är farligt och gör vad som faller henne in.

jag har ju även hennes lillebror att ta hand om så det är ganska stressigt ibland , om jag matar honom kan jag ju inte bara springa och se vad det var som hände när det small för tredje gången inne i köket ..ja ni fattar

min väns dotter lyssnar inte på nån eller nåt , gör allt hon inte får och skriker hela tiden , inte för hon har ont eller så utan för uppmärksamhet eller nåt.
hon verkar aldrig nöjd och hon gnäller konstant och är och drar i sin mamma ( hon är enda barnet för min vän).
detta är inget jag tycker (även om jag håller med till 100% är det inget jag säger , jag klagar aldrig över andras barn) utan det är min vän som beklagar sej för mej om sin dotter och hur dryg och jobbig hon är.
det är helt ok , hon får gärna gnälla av sej hur mycket hon vill , men ....
säger jag att jag är trött , att dottern gör mej snurrig av alla sina påhitt och att min ork är på noll för att jag fick vila max 5 minuter på hela dagen , ja då får jag höra att min dotter är ju så snäll och hon gnäller ju aldrig.
att hon alltid är glad och att jag borde vara utvilad och glad och tacksam att hon är så snäll.
ja det är klart jag är glad att hon inte är gnällig , men jag har väll rätt att bli trött jag med , att inte orka och att vilja gnälla av mej lite eller?

nu törs jag knappt säga att jag är trött eller inte orkar , för då får jag bara höra att jag ska minsann inte gnälla för i dag har X (hennes dotter) gjort det och det och skrikit i en timme och ja ...så håller det på.

om vi träffar någon gemensam vän och dom frågar hur det är och frågar mej hur det går med bebisen och dottern så avbryter min vän innan jag svarat med att säga att det går ju bra för jag har så snälla barn och om hon var jag skulle hon aldrig vara trött mm , sen säger hon men min dotter hon gör det och det och om jag hade X (mina) barn skulle hon skaffa 10 till.

detta är inte roligt alls och jag känner skuld över att vara trött , har hon rätt eller ?
klagar jag i onödan?