Livet - ett moment 22
Jag känner att mitt liv är utan riktning. Det har varit så under de senaste åren, så varför jag skriver detta just i kväll vet jag ärligt talat inte. Jag är 33 år och har så gott som ingenting ordnat för mig; jag saknar egen bostad, har inget jobb (hankar mig fram på diverse praktikplatser), inget socialt umgänge och en pojkvän som har bosatt sig utomlands.
Det sista året har bestått av ett evigt kämpande för att ta mig ur den situation jag befinner mig i, men jag upplever inte att jag kommer någon vart. Jag har sökt alla möjliga slags jobb, men antingen är jag överkvalificerad (har flera examina), eller så saknar jag den erfarenhet som krävs. Känner mig också väldigt splittrad eftersom jag helst vill flytta till det land min pojkvän har bosatt sig i. Jag kan dock inte det språk som talas där och man klarar sig inte så långt på engelska i det landet, så att söka jobb där (vilket jag också har gjort) känns inte vidare hoppfullt. Pojkvännen vill dessutom inte att jag skall flytta ner förrän jag har hittat ett jobb i landet eller kan jobba på distans, vilket försvårar situationen ytterligare.
Jag är egentligen en ganska social person, men så gott som alla mina vänner och bekanta lever familjeliv och har inte längre tid för mig. Jag hör av mig till dem, men får nästan aldrig svar eller så avbokar de i sista minuten. Samma visa varje gång, så nu har jag gett upp... Vill de höra av sig, så vet de var jag finns; jag orkar dock inte jaga folk. Har även försökt skaffa hobbies för att träffa nya människor, men det är svårt när det mesta kostar. Dessutom är det ont om folk i min egen ålder på de sociala aktiviteterna - av förståeliga anledningar. Har även testat att gå ut ensam, men känner mig ganska malplacerad och desperat i sådana lägen.
Jag har en önskan om att bilda familj, men känner mig låst då jag inte ens har ett jobb eller pojkvännen i samma land. Skulle visserligen aldrig få för mig att skaffa barn innan jag har livet mer ordnat för mig, då jag tänker för mkt på konsekvenserna och inte vill agera egoistiskt. Mina hormoner har börjat spöka, så frågan är också hur länge till jag kommer vara fertil. Detta förvärrar min stress och jag upplever att allt rinner ifrån mig...
Till råga på allt, har vi problem i relationen. Vid tre separata tillfällen har min pojkvän bedragit mig och ljugit om det efteråt. Enda anledningen till att jag fick reda på det, är att jag kan genomskåda hans lögner och att jag helt enkelt pressade honom till att berätta sanningen. Tre tillfällen, skriver jag. Sedan är det väl alla gånger jag inte känner till också. Just nu har jag inte den minsta tilltro till honom och jag upplever heller inte att det är min sak att jobba på den, eftersom detta ligger hos honom. Jag menar; varför skulle jag vilja ha tilltro till någon som upprepade ggr har varit otrogen mot mig och dessutom ljugit om det? Den dag jag ser att han går att lita på, kommer jag att lita på honom igen. Till dess, är det upp till honom att bevisa att han är pålitlig. Det är dock svårt för mig att avgöra detta, eftersom jag befinner mig i ett annat land och vi bara har möjlighet att ses en helg i månaden.
Jag känner inte att något av detta är hållbart i längden: Det lönar sig inte att jobba gratis i ett helt år, lika lite som det lönar sig att försöka bilda familj med någon man befinner sig i ett annat land som. Det lönar sig inte heller att tjata på vänner för att få till en fika en gång i halvåret. Kanske är det dags att inse att jag försöker med det omöjliga? Men vad gör man då? Lägger ner? Och gör vadå i stället? Ingenting? Det är ju inte heller hållbart. Skulle jag bli singel, skulle jag inte ens orka lägga någon energi på att träffa någon ny. Detta vet jag eftersom jag befann mig i den situationen för lite mer än ett år sedan, då pojkvännen gjorde slut med mig och vi ifrån varandra under ett par månader. Jag mådde helvete under denna period och vill verkligen inte tillbaka dit. (Kanske bör tillägga att vi har hängt ihop av och till under 6,5 års tid nu, så det är ingen "färsk" relation.)
Jag har gått till både psykolog och kurator, men båda har konstaterat att mina problem inte är relaterade till någon "psykisk åkomma", utan att att jag befinner mig i en livskris - orsakad av yttre faktorer. Att jag helt enkelt får acceptera detta till dess att allting faller på plats. Men hur länge skall jag behöva acceptera? Och hur länge orkar jag befinna mig i konstant stress och känna mig uppjagad varje sekund av dygnet?
Det enklaste vore att bara skjuta sig själv i huvudet. Men jag har aldrig valt enkla utvägar, så varför börja nu? Dessutom älskar jag livet i de stunder som det älskar mig i gengäld. Och jag hoppas på en ljusning. Ingen kommer vara lyckligare än jag den dag saker och ting börjar flyta på av sig självt. Men när kommer den dagen?
Mitt liv är ett enda moment 22: Min stress blockerar min kreativitet - vilken behövs i min yrkesroll på praktikplatsen. Jag lyckas underligt nog prestera någorlunda ändå, men jag vet att jag kan är kapabel till så mkt mer än såhär; kanske det där "lilla extra" som krävs för att jag skall få en anställning. Jag kan inte ha en fungerande relation med pojkvännen förrän jag har ett jobb som jag kan sköta på distans, eftersom han inte vill att vi skall bo ihop förrän jag har en ordnad ekonomi. Dessutom behöver jag ordna ett jobb som går att sköta på distans, där jag inte är uppbunden till Sverige. Blä. Jag blir så frustrerad!
Var finns den ovillkorliga kärleken och lyckan?