Full och bortgjord?!

Hoppas på lite råd från er...

I lördags var det fest, första festen som jag gick på tillsammans med min nya kille. Det var hans kompisar som ordnade den. Jag var lite nervös inför festen, känns alltid jobbigt att inte känna någon och jag har inte världens bästa självkänsla.
Hur som helst började det bra, vi åt middag och jag drack ett par cider. Jag dricker alltid måttligt, blir sällan jättefull eftersom jag inte tycker om det.
Men ikväll blev jag det!!
Drack onödigt mycket men det värsta var nog att jag blandade.

Jag sa till min sambo att nu vill jag gå hem, jag mår inte så bra... Han sa att han inte ville det men efter en stund kom han till mig och sa att vi skulle gå till bussen. Så vi gick iväg.. han, jag och hans bästa kompis.
Eftersom jag glömt byta skor höll jag på att halka hela tiden. Jag hängde inte med riktigt i deras fart och jag kom efter.. Den som vände sig om och frågade hur det gick var hans kompis och inte min sambo. Det gjorde mig lite irriterad!!
Jag menar... jag mådde dåligt och det var glashalt!! Jag ville väl att han skulle gå bredvid mig och kanske hålla mig i armen som hjälp.. men han bara gick på och pratade med sin kompis.. det var en bit att gå också ska jag tillägga..
Vi missade bussen eftersom vi hade gått alldeles för sent. Så det var bara att gå hela vägen hem istället.

Nu började jag i mitt berusade tillstånd, bli riktigt irriterad. Nu hade jag fått gå ensam i tjugo minuter säkert. Jag vet att man förstorar allting och att allt känns mycket jobbigare men jag blev ledsen och till slut brast det.
Jag kom fram till att jag skulle byta skor, jag lutade mig mot en bil för att få stöd men jag lyckades inte få av mig skorna, de sitter jättetight och jag kunde inte hålla balansen.

Jag vet inte om de kom och mötte mig eller om de väntade in mig men hur som helst så sa jag till min sambo att inte röra mig när han ville hjälpa mig eller vad det nu var.. jag kommer inte ihåg. Då såg jag på honom att han blev skitsur.
Sen fortsatte det här hela vägen hem. Jag kom längre och längre efter och de slutade att vänta in mig, vilket de gjort ett par gånger.

Jag blev jätteledsen... Jag kom till två tunnlar och eftersom jag inte bott där så länge så visste jag inte vilken jag skulle välja! Som tur var valde jag rätt men tårarna bara rann och jag var jätteledsen.

När jag kom hem ser jag att han tagit sitt täcke och kudde och lagt sig och sova i soffan.
Jag blev då ännu mer ledsen. Jag frågade varför han lagt sig där men fick inget svar..
Jag la mig då också i soffan, nära honom men då vaknar han till och frågar:
- vad i helvete håller du på med?! Det är för trångt.

Sen säger han till mig att jag kan dra åt helvete om jag gör så här igen... att det var dagisfasoner.
Jag blir tyst.. vet inte vad jag ska säga.. allt jag kännt känns som bortblåst och det enda jag kunde tänka på var att han inte skulle vara arg på mig.
Jag säger att jag hade mått dåligt och att jag därför inte klarade att gå så fort.
Då sa han till mig att jag skulle öppna käften och säga nått i så fall.
Det skulle jag kanske ha gjort.. men de gick ju 20-30 meter före mig! Och det var ju lite pinsamt, hans kompis var ju med!
Sen avslutade han med att jag kunde be om ursäkt eller dra åt helvete igen.

Jag gick och la mig.. helt bedrövad. Tårarna bara rann och jag kände mig helt förtvivlad.

Igår undvek han mig hela dagen.. jag undvek ju honom också... Vågade inte prata med honom. Tankarna bara snurrade runt runt. Vad menade han med att jag nästa gång skulle dra åt helvete?! Är det slut då eller vad?

Jag vågade mig ut till soffan efter lunch. Det går inte att beskriva helt men jag hade hela tiden känslan av att han förväntade sig att jag skulle be om ursäkt. Jag skämdes så mycket för mig själv att jag inte kunde säga förlåt...
Efter ett par timmar vågade jag röra hans hand när han pratade i telefon med sin mamma.. han kramade lite tillbaka och jag blev lite lättad.. han stötte ju inte bort mig iaf.
Sen vågade jag sitta nära honom.. men då märkte jag att han flyttade sig hela tiden.. och jag efter..

Det gör ont!!! Det kändes som jag blev straffad! Han ville inte vara mig nära!

Sen under dagen fick jag reda på att han skulle gå och titta på en match.. han frågar om jag vill följa med. Det kände jag att jag inte ville.. men jag frågade vilka som skulle gå, det var han och hans kompis. Det kändes som ett slag i magen. Klart jag inte ville följa med! Jag mådde ju jättedåligt, skämdes och var fullkomligt slut.
Jag sa till honom att jag inte ville... jag får en puss och sen går han.

Då brast det helt. Jag hade ju hållit tillbaka allt hela dagen. All oro, all ångest.. precis allt kom ut med tårar.
Jag kände mig oerhört feg som då skickade ett sms.. men hans hårda reaktioner och ord kvällen innan gjorde att det var det enda jag vågade mig på. Jag skrev att jag var jätteledsen och att om han ville kunde jag sova hos mina föräldrar, eftersom jag inte klarade av att han var kall mot mig och stötte bort mig.
Jag fick ett svar där han skrev att han älskade mig och att när han kom hem skulle vi titta på film och vara nära..

Okej, det kändes ju bra..

Jag är fortfarande som helt bedövad.
Är allt mitt fel?
Är jag som ett dagisbarn?
Förtjänar jag allt det här?

Snälla.. lite support?
Ska jag ta på mig allt som hände?!

Jag känner att jag kryper för honom... är rädd för att han ska säga nått..
Jag vågar inte försvara mig!