Kan inte sluta gråta - deprimerad efter missfall?

Tack för ditt svar, Danaerys, och jag beklagar det missfall du har fått gå igenom. Det sätter verkligen livet i nytt perspektiv. Det är ändå skönt att höra att man inte är ensam i att reagera med så mkt gråt. Jag kommer vara hemma den här veckan från jobbet och tillåta mig att gråta allt vad jag kan. Hoppas det hjälper, för det enda jag vill nu är att sedan kunna gå tillbaka till jobbet och då inte behöva gå och hålla tårarna tillbaka hela dagarna. Det orkar jag inte.

Jag jobbar som lärare och även om jag jobbar med stora barn, på högstadiet, är det tungt att behöva koncentrera mig på andras barn när jag är så ledsen över det jag själv inte kommer att få. Men om bara gråten kunde sluta, att jag kunde samla mig så pass mkt, så skulle nog jobbet kunna fungera.

Du skriver att du haft depressiva perioder men inte medicinerats, och jag måste bara fråga, hur har de gått över? Har du härdat ut och sedan har det vänt? Jag har alltid pressat mig så hårt så när depressionen väl varit ett faktum har jag varit helt hjälplös och inte alls kunnat ta mig upp ur sägen.  Vill inte pressa mig så långt den här gången. 

Ett missfall i vecka 15 är verkligen inte någon walk in the park! Jag tycker inte din reaktion är konstig på något vis. Jag har varit med om ett missfall i vecka 12, blev som du sövd och skrapad. Det var en hemsk upplevelse och jag var i chock ett par dagar efteråt. Jag tror jag var hemma från jobbet i fyra dagar efteråt, dels pga att jag hade så ont och dels för att jag började gråta hela tiden. Mest för att jag var ledsen, den fysiska smärtan gick att stå ut med.

Nu var det flera år sedan och jag har fått två fina barn efter det, men kan fortfarande sörja det barn vi inte fick då. man får en stark beskyddarinstinkt tidigt i graviditeten och det är jobbigt att behöva inse att det inte blir som man tänkt sig.  

Tillåt dig att vara ledsen! Det får ta lite tid. Känns det övermäktigt så tycker jag du ska söka hjälp och boka in ett samtal med kurator eller liknande.

Kram...jag var själv ledsen ett bra tag...kan fortfarande bli ledsen.
Mellan ett halvår och ett år efteråt kunde jag få panik här hemma och bara böla. Grät mig till sömn många gånger.

Det kommer kännas lättare. Men det får ta tid och det är en självklarhet att man har en sorg över detta.
Du kan ju alltid gå och prata med nån om du känner att du inte klarar det.
Sen så finns det ju en hel del fina människor här på familjeliv som gått igenom samma sak eller liknande som man kan prata av sig med.

Tack fina för era svar! Min reaktion är kanske inte så konstig, jag är bara så rädd att falla in i en djupare depression. Jag har en fantastisk familj som stöttar mig på alla sätt de kan, men jag är också väldigt stolt och vill helst klara mig själv. Inser dock att jag kanske inte gör det utan har pratat med min man om att försöka få kontakt med en kurator för att ventilera det som hänt. Han ska hjälpa mig med det för just idag har jag ingen styrka alls till att ringa något sådant samtal.

Danaerys - jag beundrar och blir inspirerad av din drivkraft! Sysselsättning är nog det allra bästa, men jag tycker det är så svårt när tårarna bara sprutar för minsta lilla. Kramar och styrka till dig att fortsätta kämpa!

Fortsätt gärna att berätta om era upplevelser och erfarenheter när det kommer till missfall. Man ska ju prata om det säg det ju!

Kram på er!

Jag fick missfall i måndags kväll.. Hade gått 8+0. Tidigt kanske, men detta barnet var så jävla efterlängtat & vi såg så framemot att få träffa den lilla.. Men det får vi aldrig nu. Det gör så ont.
Jag gråter så fort jag sitter ensam.. Då kommer alla tankar...
I tisdags morse bestämde jag mig för att gå till jobbet. Grinade en stund med min kollega, men kämpade mig igenom dagen.. Idag med. Vill egentligen bara ligga hemma & gråta, men jag orkar inte det, heller.

Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Känslan är lite "ja, jag accepterar det som det är, det är inget att göra åt". Fast jag känner egentligen en stoooor gigantisk skräck. Tänk om jag inte blir gravid igen, om jag blir, kommer jag få gå igenom samma sak igen? Kommer jag att orka ta mig igenom detta? 

Min sambo är otroligt ledsen, men han "stoppar sina tårar i en låda & stoppar under sängen".

Jag vet ärligt inte va jag ska göra... 

Till saken hör att jag förut har varit deprimerad så jag kämpar för att inte bli det nu...

Stackars stackars dig. Ser att du redan fått flera kloka och empatiska svar, men kan inte låta bli att skriva till dig med förhoppning om att något jag har att dela med mig av kan lindra eller i alla fall göra att du ger dig själv lite mer utrymme att känna som du gör.

Jag har i likhet med dig lidit av återkommande depressioner med tillhörande ångest sedan puberteten, medicinerat några perioder men mest gått och pratat om hur jag mår, och det har hjälpt mig mycket. Nu senast i samband med en utmattningsrelaterad depression. Efter nästan ett helt års sjuksrivning med tillhörande rehabilitering blev jag i somras gravid till vår stora glädje. Men i oktober, då jag var i v 19, fick jag ett sent missfall/missed abortion som det heter. Det är tre månader sedan och jag kan säga att jag fortfarande sörjer, men jag gråter inte varje dag längre. Jag klarar att se bäbisar utan att brista i gråt för det mesta nu, men visst gör det ont i hjärtat.

Det jag vill säga till dig är att jag känner verkligen igen mig i din oro att bli deprimerad igen. Jag blev erbjuden samtalskontakt med kurator på kvinnokliniken jag behandlades på för mitt missfall och min sambo insisterade på att vi skulle gå dit. Har ännu bara varit där en gång, men jag kan säga att det är en stor hjälp.
En sak som kuratorn sa till mig när jag uttryckte rädsla att bli deprimerad igen var att detta inte är samma sak, utan att jag sörjer nu. Att sörja är naturligt efter en förlust och inte samma sak som depression. Hon tyckte det var viktigt att jag tillåter mig själv att känna som jag gör, så jag kan må bättre och tar hand om mig själv. I mitt fall har det blivit så att jag sover väldigt dåligt eller inget alls och just nu ska jag fokusera på detta, att få ta det lugnt och sova. Jag är sjukskriven på deltid (för utmattningen) och deltidsarbetslös. Min sambo tycker det är OK att jag bara tar det lugnt just nu så jag kan orka ta tag i annat sedan, som att söka jobb. Nu har jag blvivit erbjuden jobb längre fram i vår, så det är tur. Men just nu behöver jag bara få vila upp mig.

Jag kan inte säga vad du ska göra, men jag tycker du ska ta hand om dig själv på det sätt som behövs. En kuratorskontakt kan nog vara jättebra som stöd att reda i tankar och känslor och annat. Det är ju viktigt att du har en strategi för hur du ska kunna må bättre. Ett missfall är verkligen ingen "picknick i parken" som någon annan här uttryckt. Kanske behöver du vara hemma ett tag och sörja klart det värsta, få gråta ut. Jag har gråtit och pratat och pratat och gråtit och jag tror det är det enda som hjälper, att få släppa ut alla känslor. Har du gott stöd i detta finns det ingenting som säger att du ska bli deprimerad igen, tvärtom! Ger du dig själv utrymme att sörja är det en hälsovinst på alla sätt och vis. Sorgen måste få finnas, vi kan inte hoppa över den, hur gärna vi än skulle vilja.

Ursäkta jättelångt och kanske svammligt svar, men jag önskar dig i alla fall all lycka i framtiden och just nu att du bara tillåter dig att känna som du gör. Det är ju alldeles nyss som du förlorat ditt barn, att du är jätteledsen är ju helt normalt. Styrkekramar!

ps Jag håller på med yoga och mindfulness och har skrivit en del om mitt MA i min blogg , kanske kan vara något? Men blir du ledsen av att läsa det sluta genast. Yoga och mindfulness har hjälpt mig med känslorna, ett tips.

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter. Jag önskar ingen att gå igenom det jag gör just nu, men det är skönt att veta att jag inte är ensam. Det är nog så jobbigt att få missfall men att i sorgen samtidigt behöva oro sig för ångest och depression gör det hela om möjligt ännu värre. Det är så typiskt mig att köra på utan att känna efter, av rädsla för känna ångest, för att känna något överhuvudtaget, men jag ska verkligen försöka att lyssna på mig själv och min kropp den här gången. Jag har fått tid hos en kurator imorgon och det känns mycket skönt. Hoppas att det är en bra person jag får träffa. Styrkekramar tillbaka till er, och fortsätt gärna skriva om hur det går för er.