förtvivlad... dottern: "Jag tycker inte om mamma! "

Åh nej, bli inte så förtvivlad! fasar själv för dagen min son kommer att säga så till mig, men ofta kommer den och ofta för skitsaker för att de börjat inse att de kan välja om de tycker om eller inte.

Var inte så ledsen över detta. Du är säkert en fin och bra mamma!

Kram!

Tack, jag önskar jag kunde ta det till mig. Min sambo(hennes pappa) försöker också men det finns inte så mycket annat hon kan ha menat i mina ögon än det ordagranta. Jämförelsen med pappan gör inte saker bättre heller. Att vara nr två har redan varit lite kämpigt (eftersom hon är så pappig) men att jag inte är omtyckt var på något sätt droppen.

Det är rätt självklart att hon inte tycker om dig just då när du säger åt henne att inte göra ditt eller datt. Hon kopplar inte ihop sitt agerande med konsekvenser, det är därför vuxna säger ifrån, "uppfostrar".

Att hon säger det betyder att hon känner så i stunden, inte för all evighet.
Självklart blir man sårad men försök att inte visa det, det är din roll som förälder att bära hundhuvudet. Jag tror att risken är stor att barn slutar säga som de tycker, tänker och känner om man tolkar det de säger med ett vuxenperspektiv, lite alltför bokstavligt.

I grunden anser jag att det är bra att barn berättar vad de tycker, tänker och känner och att man ska uppmuntra det men många gånger är det som att dansa balett på slak lina.

Jag förstår hur du menar. Hade det varit i samband med tillsägelserna hade jag lättare kunnat ta det. Men det är svårt i detta läge eftersom det kom som från ingenstans. Jag vet ju inte direkt vad som pågick i hennes huvud precis vid den tidpunkten, om hon tänkte på något jag gjort men hon verkade glad annars, både innan och efter hon sa det. Jag håller med om att försöka som du säger "bära hundhuvudet" men jag klarar det inte i detta fall. Jag KAN inte bita ihop och låtsas som ingenting. Hon försökte få kontakt med mig när vi väl var hemma men jag klarade inte att möta henne och orkade knappt svara eller titta på henne. Vet att det är fel, men varifrån får jag kraften att gå emot det hela kroppen skriker??

Hon menar det inte utan det är så de säger. Har du läst föräldratidningarna? Där kommer det ständigt upp i frågespalterna tycker jag. Att hon vågar säga så till dig betyder att hon känner sig trygg med dig (enligt dem iaf). Hon gillade inte dina tillsägningar och sa så i reaktion på dem. Du gjorde henne ledsen, då gjorde hon dig ledsen. Hon kan inte planera och inte heller kan hon vara långsint. Att du haft mjölkstockning osv spelar ingen som helst roll, hon lever i nuet.

Kanske skulle du träffa en psykolog via bvc om det finns. Du kommer får höra sånt här (och värre) fler gånger, inte bara från det äldre barnet utan också det yngre när det kan prata. Med en psykolog kan du kanske lära dig att inte ta det så personligt för de menar inget med det annat än att de är sura just då...  

Var inte ledsen! Klart att det inte är roligt att höra nåt sånt, men barn tänker inte på helt samma sätt som vi vuxna, mina döttrar säger nu och då "jag tycker bara om dig, inte pappa" eller "jag tycker bara om min familj, inte 'den' och 'den'". Oftast är det när de kommit på o funderar på nåt, enligt dem, dumt som inträffat. Då brukar jag förklara, att visst tror jag du tycker om hen, men ibland kan man bli ledsen för att nån sagt eller gjort nåt konstigt.
Detta brukar inte mina barn heller säga direkt då det händer, utan en stund eller nån dag efter händelsen.
Kram!! P.s maila om du vill 'prata' privat:) känns skönt ibland så kan man dela med sig tilö varann osv

Tack för dina synpunkter. Jag är fortfarande så frågande pga av just tidpunkten hon sa det, att det inte var i samband med att varken jag eller hon var arga eller sura. Men det kanske inte spelar någon roll..? Ja, jag borde nog ta kontakt med bvc ja.. Har själv gått i terapi många år men privat då jag inte haft några bra erfarenheter genom andra instanser men det är väl som ett lotteri antar jag. Man kan ju alltid testa och se om man hamnar hos någon vettig person.

Jag läste en artikel i en föräldrartidning (nej brukar för övrigt inte läsa så mycket sånt.) där sonen var väldigt pappig och inte tillät mamman ta honom. Psykologen som svarade menade att det var viktigt att de  tog tag i det tidigt och det genom att åka bort bara mamman och sonen i en vecka så sonen får bevis på att han kan räkna med mamman. Vi planerar att göra samma sak men bara över en helg så får se om det kan ge något.

Men jag ska absolut ta kontakt med bvc nu, om inte annat för att prata om andra funderingar kring föräldrarrollen.

Skönt att höra. Jag ska försöka tänka på det. Ska låta det lägga sig lite till i morgon så får jag se. Men just nu tänkte jag försöka återgå till familjen som jag gått under jord från i några timmar nu. Hoppas på att inte få flera gråtattacker nu bara. Även när man kommit till sans klankar man ner på sig själv för att inte gjort rätt i situationen och på så sätt fortsätter projekt "eliminera självkännsla". Och trots att man är medveten om det så går det inte stoppa så lätt. Typiskt att man inte alltid kan känna och tänka som man lär...

Jag tror även att det är så att barn testar sig fram med olika uttalanden för att se vad de får för reaktion. De förstår inte direkt innebörden av det dom säger. De bearbetar ju även upplevelser och sånt de kanske sett och hört, och då kan det kanske bli såna uttalanden. Dvs att hon börjar förstå att man kan tycka om och inte tycka om saker, att hon kanske hört någon annan säga att någon är dum etc. Du måste försöka att inte ta åt dig av detta, tänk sen när hon blir tonåring och smäller igen dörren och skriker att hon hatar dig. Du har redan fått ett gott råd med att kontakta bvc-psykologen, hoppas att du gör det! Lycka till!

Instämmer med övriga talare. Det låter jättebra att du försöker få en samtalskontakt via BVC för att få stöttning i föräldrarollen. Du verkar ha rätt lätt att älta saker och det är sällan positivt för självkänslan.

Det betyder ingenting att din dotter säger att hon inte tycker om dig. Små barn säger precis det som dyker upp i huvudet för stunden och går inte runt och ältar saker på det sätt som du gör.