Hemflytt efter flera år hos familjehem?

Ingen? puff puff

Jag skulle ge rådet att verkligen slussa ut långsamt..Jag vet ju inget om hur din situation ser ut.
Men har du umgänge varannan helg tex så kan man förlänge helgen till fre-mån eller likn. För attt sedan efter förslagsvis 6 mån bli varannan vecka.
Ska fam finns kvar som avlastning? Eller ska kontakten sägas upp helt?

Ha varannan vecka ytterligare ett halv år o sedan skulle då famhem kunna ha varannan helg. Osv

Det beror ju okså på hur långt det är er emellan och ert samarbete, din situation osv

Det finns ett forum på www.familjehemmet.se där du säkert kan hitta någon tråd som berör ämnet. Det finns även en massa annan information att hitta på denna sida.

Lycka till! 

vårt barn flyttades inte hem men ut/inskolning till det nya hemmet tog 1½ vecka...

Hej, Jag är inte föräldern som väntar hem ett barn men någon som har haft barn boende hos mig som flyttat hem till sin förälder igen. Vi var familjehem åt ett syskonpar som efter 3,5 år hemma hos oss flyttade hem till sin mamma igen. Detta var ju vad barnen ville så det var ju det bästa för dem men med facit i hand önskade vi nog alla att det hade gjorts på ett annat sätt. Allting gick så fort att ingen av oss inblandade hann riktigt med. Mamman hade varit nykter i ett halvår men hade egentligen inte varit det hemma i sin vardag utan på ett behandlingshem vilket gjorde att hon utsattes för många prövningar när hon skulle vara i sin vardag. Dessutom hade hon två barn hemma som ställde otroliga krav på henne. De var ju överförtjusta över att vara hemma igen men samtidigt otroligt ledsna och arga på sin mamma för allt som hänt tidigare.
Det jag vill säga är egentligen bara att försök ta det i etapper så att det inte blir övermäktigt för någon av er. Det är så mycket känslor inblandat i sådant här. En succesiv överflyttning där familjehemmet får vara med på ett hörn (om det går) är nog det bästa. Kanske kan familjehemmet fungera som en kontaktfamilj? Lycka till!                              

Jag har ett barn på 6år som bott i familjehem(sol-placering) som flyttat hem igen efter ca 2år i hemmet. Har haft barnet varannan elr var tredje helg under hela placeringsperioden därav gick det enkelt för oss att öka umgänget och sedan gjorde vi en relativt snabb hemflytt när barnet själv fick veta om hemflytten. Familjehemmet finns idag som kontaktfam. till barnet var tredje helg, snart var fjärde helg, då mitt kontaktnät för avlastning är ytterst litet.

Visst har omställningen gett reaktioner och det periodvis har varit tufft och fortfarande är. Barnet har många frågor som ibland är svåra att ge bra svar på. Strax ska vi byta förskola eftersom barnet gått kvar i den som är i anslutning till familjehemmet, för att vi(alla inblandade, men främst jag, mamma) inte ville att det skulle bli för stora förändringar på samma gång. Och till hösten är det skolstart, ytterligare en förändring, nya påfrestningar.

Den styrka jag idag bestitter som förälder hade jag inte för 3år sedan. Idag kan jag mina fel och brister. Mina kvaliteter, vad som fungerar för mig och mitt barn. Men främst, jag litar på min förmåga och har tro på mig själv, något jag inte hade tidigare. Jag vet också när det är dags att be om hjälp, hur och var jag kan få den. 

Skillnad då mot nu, då levde jag ensam och isolerad i känslomässig missär, var ett totalt vrak efter två mycket dåliga relationer. Arbetslös, utan bra utbildning och sjukskriven. Mitt i det förlorade jag även en nära anhörig i cancer, min värld rasade.

Nu har jag en underbar sambo sen över ett år, hus tillsammans, jag studerar på högskola, "frisk-förklarad". Är i princip garanterad jobb när utbildningen är klar. Vi planerar giftemål och drömmer om en framtida syskon. 

Utsikterna för oss(mig och mitt barn) är idag väldigt goda för att vi ska fungera, och att hon kan få en bra uppväxt hos mig, självklart finns det också rädslor, konstigt vore det annars. / mvh YJ mamma