skogsvitter skrev 2012-01-22 21:02:57 följande:
Jo det kan vara helt normalt, det förekommer, även om det inte är vanligt. Det kan också bero på olika bakomliggande orsaker, det är tex vanligare hos barn med npf. Det betyder som sagt inte att din dotter har något funktionshinder, det kan bara vara så att hon precis som du säger har ett extra starkt temperament!
Det beror självklart på enorma känslourladdningar, frustration, ångest och ilska, så starka känslor att de inte vet vart känslan ska kunna få utlopp. Så jag tycker däremot inte det låter troligt att hon skulle reagera så oerhört kraftigt bara för att ni tagit bort sidan på spjälsängen, det är ju en väldig skillnad mellan en sådan liten förändring och att både få ett syskon (som ska dela uppmärksamhet vilket i princip alltid leder till mindre bekräftelse) och att börja på förskolan. Våra barn har i exakt den här åldern haft mycket affektutbrott, det är en klassisk ålder med extremt kraftfulla känslor. De har aldrig skadat sig själva, men varit helt okontaktbara och bara skrikit långa stunder i fullkomlig affekt, oftast av samma anledning som din tjej, att det inte gått som de velat. Ibland pga att man själv sagt ifrån eller hindrat, men ibland också för att de själva misslyckats med något de ville klara själva, eller för att man hjälpte till i fel ögonblick.
Det är jätteviktigt att man bekräftar deras känsla. Håller om, försöker lugna och upprepa gång på gång att det är ok att känna så, det är ok att du är arg, det är ok att du blir förbannad, frustrerad osv.
Det är också viktigt att verkligen sålla bland konflikterna, vad är verkligen nödvändigt och i vilka situationer kan man backa och låta barnet få sin vilja igenom. Försök så långt som möjligt att låta barnet gå sin egen väg och få som hon vill, man förlorar inget på att bejaka dem i den här åldern, gränssättning kommer senare, och vid det laget har de redan hunnit utveckla betydligt bättre förutsättningar för att kunna hantera det där "nejet" och de känslor som följer.
Jag känner också att jag måste tillägga att jag upplever det betydligt vanligare att självskadebeteende hos så här små barn förekommer i familjer där man, omedvetet eller medvetet, ignorerat barnets behov (bara som en liten parentes med tanke på ovan länk där de skrev att lilla grabben som just haft det så jobbigt till råga på allt tvingades lära sig somna ensam och sova hela natten). En ångest utvecklas då som barnet aldrig fick lära sig att hantera, bara dölja. Men någonstans måste den ta vägen till slut. Och blir de inte hörda, sedda och bekräftade och får behoven tillgodosedda, är risken större att ångesten och frustrationen tar vägen genom ett självskadebeteende. Jag säger inte att just ni gjort så. Jag skriver detta främst för att andra som hittar tråden ska kunna läsa om sambandet, om man tex använt sömnmetoder som inneburit att barnet fått ligga och skrika ensam. Då är det ännu viktigare att man försöker bemöta barnet tvärtom och trösta, bekräfta, trösta, bekräfta. Aldrig någonsin ignorera ett självskadebeteende eller låta barnet klara sig själv.
Tack för ett superbra svar! Klokt som vanligt (för jag misstänker att du bytt namn nyligen va?).
Försöker verkligen att låta bli att ta en konflikt med henne så långt de bara är möjligt. Oftast lyckas jag, men som igår kom hennes storebror och petade på hennes leksak, vilket utlöste alltihopa igår!
Jag har också funderat på npf faktiskt, men vi tar det som de kommer, så får vi helt enkelt se vad tiden utvisar när hon blir lite äldre! Men i baktanken finns de absolut att de kan vara något sånt!
Ja just det där med att sova i egen säng, vill dom och de funkar bra, då går de ju super, men vill dom inte, ja då får dom sova hos oss. Storebror somnar alltid i våra sängar tex.
Vi har alltid försökt göra det så bra som möjligt, för att behoven ska vara tillgodosedda hos henne. Enda gångerna vi lämnat henne ledsen är de gånger man hållt på att försöka söva henne (famnen, sängen vår säng osv), så har hon fått legat kvar i spjälsängen, medan vi gått därifrån och räknat till 10 sen kommit tillbaka igen. Men de är nog max 4-5 gånger totalt. Hon har aldrig heller direkt lämnats bort, mer än några gånger korta stunder.
Så jag tror faktiskt inte de kan bero på att hennes behov inte blivit tillgodosedda faktiskt, hoppas jag iallafall. Mått mål har alltid varit att inte låta barnen skrika ensamna. Hade henne ofta nära sig i bärsele/sjal när hon var mindre, för att hon krävde så himla mycket närhet, men vi också hade storebror att ta hand om!
