Utan att gå in på detaljer så undrar jag om jag och min man är skilda, har jag då något att säga till om vem som passar barnet när barnet är hos sin pappa?
Jag tänker rättsligt, måste vi vara överens om barnvakt eller bestämmer den som har umgänget det helt själv?
Den som har umgänget bestämmer över sina veckor (eller den tiden man har ansvaret för barnet).
fast om man misstänker att barnet tar skada av barnvakten så är det ju en annan sak.. men annars har man inget att säga till om.
Nja, det beror på hur man definiera skada.
Det är barnets farmor och varje gång hon och jag ses (vid hämtningar/lämningar av sonen till hans pappa) så är hon där och skäller på mig och skriker saker åt mig framför sonen så att stämningen blir tung och jobbig och sonen far ju så klart illa då det är jobbigt nog för honom att mamma o pappa delar p åsig och det är viktigt att det går rätt till när vi väl syns.
När hon är med sonen själv så snackar hon massa skit om mig och därför vill jag inte att hon ska var adet, hon kan träffa sonen ihop med min exman och så för då "sköter" hon sig.
Vet inte om det är en "skada" som gör att man kan neka henne att passa honom själv?
Varför skulle farmor ägna tiden med barnbarnet med att snacka skit om dig? Jag förstår hur du känner men försök tänka lite logiskt. Barnet har rätt till sin farmor och pappan får använda sin mamma som barnvakt.
om du kan bevisa att farmodern säger detta så kan du ju prata med ditt ex om detta.. man tycker ju att han borde förstå att det inte är rätt att farmor sitter och pratar skit om mamman till barnet, oavsett hur eran relation ser ut... då kanske han kan säga till att hon får sluta prata eller börja välja någon annan.
Men som sagt, du kan tyvärr inte bestämma i detta läge...
Det är ett jävla elände med föräldrar, eller andra anhöriga, som beter sig så, men tyvärr finns det ingenting att göra åt det. Min sons mor skriver brev "å hans vägnar" som hon sen läser upp för honom, som går ut på att sonen älskar mamma mest i hela världen, och aldrig vill åka till pappa. I själva verket älskar min son mig djupt och kastar sig i min famn när vi ses.
Dessa föräldrar (och andra) beter sig som svin och lider förmodligen av någon form av psykisk störning. Tyvärr finns det inget man på rättslig väg kan göra åt det ( i vart fall inte utan långa strider om vårdnad och umgänge)
Det enda man kan göra är att försöka påtala det felaktiga i beteendet för den som beter sig så (oftast lönlöst) och annars att minimera skadan genom att undvika de situationer som triggar deras störda beteende, och slutligen genom att i ord och handling visa sitt barn att smutskastningen inte stämmer, genom att vara en bra och kärleksfull förälder.
Tack för alla svar, ja det är väl bara att låta det fortgå och bevisa motsatsen. Känns så hemskt bara, men verkar inte direkt vara ovanligt.