Ögonlaser
Hej,
jag vill passa på att berätta min historia om ögonlaser, då jag själv googlade mycket innan jag gjorde den och inte hittade någon direkt information från någon som gjort det.
Jag lasrade ögonen på Ögonlasern, kommer inte ihåg vad metoden heter, men den innebär att man skrapar bort det yttersta cellagret och sedan gör lasern, alltså inte den där man skär upp hornhinnan och lyfter bort den.
Jag gjorde min operation under våren 2011, innan dess var jag översynt och hade brytningsfel. Det vanligaste synfelet är annars närsynt, men jag var alltså tvärtom och kunde således se allt någorlunda bra även på avstånd, men ingenting tydligt, inte ens på nära håll. Innan fick jag reda på att det kunde bli så att de inte fick bort hela synfelet och en viss procent måste göra en korrigering. Jag var rädd och osäker innan, men de försäkrade mig om att inget skulle gå fel och att det inte fanns några risker eller biverkningar. Jag kände två stycken närsynta som gjort det, och de var båda jättenöjda så jag tog chansen.
Dagen för lasern var rörig på mottagningen, massor med folk i väntrummet och de låg efter och jobbade igenom lunch och allt. Själv fick jag vänta flera timmar efter utsatt tid innan jag fick komma in och då var de skitstressade. Mina ögon tejpades upp så att jag inte kunde blinka, och de använde bedövningsdroppar samt någon som gjorde att celllagret löstes upp. De skrapade sedan med en skalpell, vilket jag upplevde som mycket obehagligt, samt droppade under några minuter iskallt vatten i ögonen. När det var dags för själva lasrandet var det bara att titta på en prick och hålla blicken stilla i 20 sekunder, men själva allt innan och efter tog nog ca 45 minuter allt som allt. Jag tyckte operationen var väldigt obehaglig.
Direkt efter kunde jag se rätt skapligt, kunde tom titta lite på TV. hade starka värktabletter och tyckte inte jag hade särskilt ont. Men efter ett par dagar och ganska plötsligt, kändes det som om någon hällt bensin eller frätande vätska i ögonen. Som om hornhinnan bara sveddes, och det gjorde vidrigt ont. Tårarna sprutade, och näsan rann och jag såg ingenting. Det var tur att jag inte var ensam, för sambon kunde bända upp ögonen och droppa i bedövning, sedan blev det bättre.
Men synen efter denna dag försämrades kraftigt, och jag kunde inte se handen framför mig då jag var extremt närsynt. Helt handikappad, alltså, och behövde hjälp med allt. Och inte blev det bättre så snabbt som de sagt heller, jag var tvungen att sjukskrivas i flera veckor och det tog ca 4 månader innan jag såg så pass bra att det inte längre var ett problem.
Efter den tiden konstaterade de att operationen misslyckats och att jag måste göra om den. Jag är nu närsynt istället för översynt, och lider av dubbelseende. Mina ögon är torra och ansträngda, och under det första halvåret var jag tvungen att sova med en sorts salva i ögonen för det var så illa. På morgnarna är det fortfarande svårt att öppna ögonen, jag får tvinga upp dem och droppa i ögondroppar. Under en lång period var det svårt med nattsömnen pga detta. Jag har även fått på¨sar under ögonen, som jag förmodligen får dras med, samt stora tjocka röda blodkärl i ögonvitorna. Jag har huvudvärk för att jag hela tiden får anstränga ögonen då jag ser illa, och inga glasögon hjälper på det här synfelet.
Nu är jag rädd för att göra om proceduren, då det var ett helvete de första månaderna, men har ju inget val om jag inte vill se dåligt resten av livet. Men ögonen gör ont fortfarande, och de är jättekänsliga, så man förstår ju att man har orsakat permanent skada på hornhinnan. Jag känner nu två personer til med liknande historia som min, och alla jag känner som gjort det har problem med torra och röda ögon.
Tänk er för innan ni lasrar ögonen, speciellt om ni är översynta inte närsynta!
