Reparera efter otrohet

Min sambo och jag har varit ett par i 6 år och har två fina döttrar ihop... Haft ett jättebra förhållande med mycket kärlek under alla år och nästan aldrig bråkat och kunnat prata om allt... kunde alltså inte bli bättre. Ändå gjorde jag det där som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag var otrogen mot min älskade... Vet inte ens vad jag tänkte med, jag tänkte nog inte alls...det var som om jag stängde in mig i nån bubbla av en falsk förälskelse o lämnade sambon utanför. Gissar att det handlar om nåt bekräftelesbehov. Det pågick under 3 veckor och vi hade sex 2 gånger och planerade en 3:e gång då min sambo kom på mig. I det ögonblicket gick det upp för mig vad fan jag hade gjort... detta är nu 2 veckor sedan och min ångest har inte varit av denna värld. Jag har sett hela min familj splittras i bitar och min älskade livskamrat helt förkrossad. Sambon flyttade ut direkt och första dagarna var han såklart väldigt arg och hatisk mot mig. När ilskan lagt sig lite kunde vi börja prata om det som hänt och vi har därefter pratat varje dag... för några dagar sedan ringde han och berättade att han bestämt sig för att han vill ge oss ett försök och vi har träffats 2 gånger därefter, då har vi både pussats, kramats och haft sex... men han har förstås mycket tankar som snurrar runt i huvudet... han säger att det är kaos där uppe. Han vet att han älskar mig och har en stark vilja att vi ska kunna fortsätta tillsammans och känner liksom att känslorna för mig finns där bak nånstans men dom kommer inte fram riktigt, antagligen pga alla tankar på vad jag gjort som blockerar känslorna. Vi pratar fortfarande väldigt mycket, han berättar från dag till dag vad han har för tankar och känslor osv... Jag svarar på alla frågor han har ang otroheten... så vi har alltså inga problem att prata om detta och vi bråkar ingenting utan det är alltid vänliga diskussioner. Min fråga är nu hur vi ska gå vidare för att reparera skiten jag ställt till med. Han vill att vi ska fortsätta bo isär ett tag till och träffas lite då och då... och det verkar ju ganska logiskt men sen tänker jag också att det kanske är lättare om man kommer in i vardagen och familjelivet tillsammans så vi inte går på varsit håll och tänker hela tiden... Jag har inte en aning vilket som är bäst. Jag har beställt tid hos familjerådgivningen men dom hade ingen tid förrens i mars och det är ju ganska lång väntan. Behöver tips och råd på hur vi bäst ska kunna lösa detta och bli en hel kärleksfull familj igen...