24år gammal med ålderskris!!!!

Vad ska jag säga då, jag är 36(!) år...?!
Har många gånger tänkt att jag börjar närma mig 40 år, och 40 år ÄR gammalt för mig.
Minns när jag var i din ålder... så ung... och så mycket framför mig. Nä, 24 år är inte gammalt! Du har hela livet framför dig ju

Försök tänka realistiskt, det är mitt råd

Känner samma trots att jag är 20. Tycker hela livet är slut och när jag tänker tillbaka så kan jag inte minnas att jag gjort något som verkligen vart riktigt roligt

Jag tänkte lika ungefär i din ålder.Tänker lika nu lite mer än 10 år senare. Nu när jag tänker tillbaka så tänker jag "fan va löjlig jag var jag varju jätteung då" Antagligen lär jag tänkalika om mig själv nu om 10 år
haha

Jag är 21 och har också ångest. Läste någonstans för några veckor sen att det är vanligt. Att många i vår ålder får ångest över livet och åldern; många tankar om vad man ska bli, har man valt rätt utbildning, hinner man med det man vill, har man gjort det men ville göra när man var yngre osv...

Själv har jag mycket ångest över tonårsåren, de bara försvann utan att jag riktigt levde ut dem. Blev dessutom mamma tidigt.

Jag tror man måste acceptera dessa tankar och sedan försöka tänka logiskt, tänka på att vi faktiskt är unga, att vi har enormt många år (förhoppningsvis) på oss att förändra och göra annorlunda, vi har många år kvar att leva.

Fyller 30 nästa år. Allt det bästa i mitt liv har hänt de senaste 4 åren. Husköp, barn, utlandsresor, fester, ser fram emot vad 30+ har att erbjuda :)

Kära du!
Det är fler som känner precis som du i vårt åldersfixerade samhälle. 25-årskrisen är faktiskt något man talar och skriver om. Jag läste en artikel om det för inte så länge sen. Googla lite får du se.

Jag hade min hittills första och enda ålderskris när jag fyllde 20! Jag tyckte att livet var slut och allt vara meningslöst, tänkte bara på döden i flera månader. Vad är det för mening att göra något alls om man ändå ska dö! Jag hade då kommit in på och gått första året av en mycket eftertraktad utbildning som jag drömt om att gå sedan jag var 15. Men nu då? Vilka mål skulle jag nu ha?

Min mamma vara klok och bad mig göra något annorlunda den sommaren så jag och en kompis gav oss ut på en resa.  Vi bestämde oss för att se världen i en sorts historisk ordning och åkte till Grekland (Aten). VI åkte till alla historiska platser vi läst om och dansade folkdans med greker etc. Det hjälpte!

Efter den resan har mer börjat se på livet som ett långt äventyr som jag är ute på. Jag bestämde mig för att inte slösa bort mitt liv på skitsaker och att hela tiden lära mig nya grejer: språk, bilköring, matlagning, att sy kläder, spela musikinstrument etc. Inte för att bli bäst eller så utan för att känna att jag ständigt utvecklas.  Att lära känna nya människor är också ett uttalat mål!

Att "festa" bort livet eller lägga allt sitt krut på kläder och smink tro jag leder till ångest. Att gå ut och äta med vänner eller maken är något helt annat än att gå på krogen med andra fulla människor som knappast har något intressant att säga när de är dyngraka tycker jag. Men jag är inte nykterist!

Jag försöker göra listor på det som jag vill göra och hinna med och uppnå på kort, meddellång och lång sikt. Varför förslösa en dag framför datorn eller tvn när man kan hinna med så mycket mer? Så varför inte pröva att göra upp sådana mållistor och sedan fundera på hur du ska prioritera din tid utanför arbetet? 

 Vem vill jag vara vad vill jag uppleva är frågor som styrt mina val! Jag har rest en hel del, skaffat mig olika utbildningar, träffat spännande människor och fått barn och familj när jag var drygt 30. Nu är det bara ett par år kvar till 50 och jag har inte den minsta kris! Fram tills jag var 20 trodde alla att jag var äldre. Sedan såg jag tydligen ut som 19-20 i 10 år för jag fick alltid visa leg. Nu är jag alltså snart 50 men kan passera som 35-37.

Varför: Jag har skyddat min hy från sol (alltid minst solskyddsfaktor 30 + solglasögon hela sommarhalvåret). Brun utan solkräm fixar färgen. Dessutom har jag alltid haft som mål att äta så nyttigt som möjligt och har alltid motionerat. Kroppen ser likadan ut nu som när jag var 30 faktiskt. Tack vare gymmet och yogan och alla härliga skogspromenader. 

Jag är inte längre rädd för döden men hoppas att få leva många år till. Genom att göra det bästa av varje dag (men jag har naturligtvis deppardagar ibland jag också när jag är stressad eller något sorgligt har hänt) så tror jag att man känner att man gjort det man kan av sitt liv. Man ger sig själv mening! 

Hoppas att en åldring som jag kan hjälpa dig att få perspektiv på saker och ting! Kram!
 

Det kallas 25-årskris, tror jag. Man går igenom lite olika stadier i livet och övergångarna mellan dessa kan vara olika besvärliga för olika personer och inträffa vid olika tidpunkter i livet.

Många har alltför orealistiska förväntningar på sig själva och livet. Man jämför med vad andra gjort och så adderar man allt detta och har som måttstock för van man själv ska ha gjort eller upplevt. 1 person hinner inte lika mycket som 50-100 tillsammans!

Det viktiga är att ta reda på VILKA av alla olika saker man verkligen vill göra. Ibland får man välja. Det går inte att ö-luffa i 2 år och samtidigt göra karriär. Alla de här valen är en del av livet.

För mig handlade det om att hitta mig själv och acceptera mig själv istället för att göra allt det som andra tycker är roligt eller häftigt. Jag trodde när jag pluggade att jag ville ut och resa efter skolan, för det var något man "skulle" vilja, men sedan visade det sig att jag ville mycket, mycket hellre jobba och vara någon som behövdes på en arbetsplats. 

ååh va jag känner igen mig, fick min första ålderskris  när jag fyllde 18. fan va gammal jag var, o så lite jag hade hunnit med o yada yada.
NU nyss fyllda 20 å jag börjar få panik, Jag måste ju ut o resa, måste hinna utbilda mig innan de e försent, måste skaffa ungar när jag är 25.
är svinrädd att snart få se mitt första gråa hårstrå.. O att jag ska dö med känslan att "varför gjorde jag inte de där när jag kunde?" just nu jobbar jag heltid, orkar inte göra nånting på helgerna, så jag sover. Känner mig som en utarbetad 40åring, de saknas bara ungarna.

Hela livet framför sig, ja visst..Men man ska hinna med så mkt på så kort tid.