Hur tar man sig upp igen?

Gå till en psykolog så du får ventilera dina känslor för en utomstående först o främst. O vila, du verkar utmattad av allt. Ta hand om dig o ditt barn som prio ett!

Tack för råden. Har kontakt i psykiatrin sedan länge och har pratat och pratat. det hjälper inte längre. Måste liksom göra något för att bryta cirkeln. Är sjukskriven sedan något år tillbaka, så fram tills barnet föddes har jag ju vilat.. Inte nu, nu är det ju småbarnsliv. Det tar mkt på mina krafter iofs. Sen separationen som hängt i luften ett bra tag och nu äntligen skett.
kanske har du rätt, vila. Svårt nu när jag är ensam bara.

Jag tror på att skaffa ett block med hårda pärmar att skriva ner sina tankar i. Få ner dem på pränt. Det kan hjälpa en att känna sig själv mycket bättre efter ett tag och att se mönster som man annars bara anar som en dimma. Då blir det också lättare att fundera ut vad man ska ta tag i och hur.

Ta små steg, och bara en sak i taget. Har du en massa idéer, skriv ner dem. Bestäm dig för vilka som är viktigast för dig. Dela upp vägen till målet i små bitar. Var nöjd med varje bit du klarar av och peppa dig själv att ta nästa.

Mycket bra tips! Skrev dagbok i flera år men slutade för några år sedan. Big mistake, det hjälpte mig att hålla ordning på alla tankar och känslor. Nu efter separationen är det nog precis vad jag behöver, känner att jag tappat bort mig själv och känner bara till mina dåliga sidor. Vill hitta tillbaka till mina styrkor.

små steg, ja. där är problemet, jag flyter lätt iväg i något storhetsvansinne där jag ska förändra hela livet på en vecka typ. det funkar ju såklart inte, så då blir det ingenting istället. är inte så bra på att peppa och bekräfta mig själv, hur kan man göra det?

Se är nog ensamheten ganska tärande, hur får man vänner när man är arbetslös och dessutom lätt socialfobisk? Tänkte börja plugga i riktig klass till våren, kan ju vara en väg.. allt brukar lösa sig bara jag tar mig ur bubblan, men det är dom första stegen som är svåra.

Tack för bra svar!

Hej TS!

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Det skulle kunna vara jag själv om några år (jag är lite yngre än vad du är).

Jag har haft en jobbig uppväxt och lider av måttlig PTSD och depression. Känner mig också mycket rotlös pga att jag flyttat runt mellan olika sammanhang för att inget har fungerat för mig. Hoppade av gymnasiet efter en halv termin pga utbrändhet, ångest, vanföreställningar och tvångstankar.

Jag har social fobi, som du, och har bara tre vänner som jag träffar väldigt sällan (två av dem träffar jag bara några gånger om året, den andra är en kille som jag träffar ganska ofta på ett "okomplicerat" sätt).

På sistone har jag vilat upp mig en del och har, tack vare en sömnmedicin (Cirkadin som innehåller konstgjort melatonin), fått sova ordentligt efter flera års sömnbrist. Jag är fortfarande deprimerad men krafterna börjar komma tillbaka så smått.

Min upplevelse av psykiatrin är tyvärr väldigt negativ, kanske värre en många andra som varit inskrivna där. Det är en lång historia som jag inte vill dra här, men som du nog förstår så har jag inget förtroende för psykologer och läkare och skulle därför aldrig rekommendera någon att vända sig dit.

Jag har ingen daglig sysselsättning och har än så länge inte haft ork och mod att försöka mig på något, då jag är van vid att misslyckas. Misslyckandena beror på att jag själv och människor omkring mig lagt ribban alldeles för högt. De beror också på att jag inte fått rätt hjälp för mina psykiska problem.

Precis som du så har jag också en massa idéer och realistiska lösningar på problemet, men det är svårt att få något gjort när man blir nervös så fort man ska gå utanför dörren och dessutom bli helt slut efter att ha varit ute i bara ett par timmar. Det tar så på krafterna.

Men jag har bestämt mig för att jag ska ta mig ur det här. Jag vet vilket liv jag vill leva och jag ska ta mig dit! Det du säger om att det brukar lösa sig när du tar dig ur "bubblan" känner jag igen mycket. Så har det varit för mig också. När jag bryter isoleringen mår jag bättre, men tyvärr har jag satt ribban alldeles för högt hittills och därför kraschat snabbt.

Jag har skrivit dagbok sedan jag var 10. Tycker det är jättebra!

Förresten, detta är värt att nämna: Jag fick för ett par månader sedan veta att jag hade kraftig D-vitaminbrist. Sedan dess har jag ätit tillskott och det har hjälpt lite mot tröttheten, men bara lite.

En sak som verkligen fungerar mot deppighet är att INTE prata om problemen. När man pratar tenderar man att förstora upp det hela och få för sig att det är värre än det är.

Tänk så här:
Dygnet har 24 timmar. Hur många timmar av dessa känner du dig neutral, hur många känner du dig trött, hur länge har du ångest osv. Kanske visar det sig att du mår dåligt totalt 6 timmar av din vakna tid, medan du känner dig ganska neutral resten av tiden. Det innebär i så fall att problemet är begränsat till 6 timmar, vilket är mycket mindre än om hela livet hade varit totalkaos. Att tänka så kan göra det lättare att ta tag i problemen.

Viktigt också att inte se sig själv som ett offer. Man ska inte tänka "eftersom jag har haft det jobbigt i så många år så kommer jag förmodligen ha det jobbigt framöver också", för livet funkar inte så! Livet är inte automatiskt, det finns inget hemskt "öde" som bestämmer hur man kommer att leva. Man kan styra sitt eget liv.

Oj oj, skulle kunna skriva mycket mer... Orden bara väller ur mig. Sorry för att det blir långt. Hoppas något var till inspiration!
Jag finns kvar här om du vill prata. Kram!

Till #5:

Jag håller absolut med dig, jag skapar min egen framtid. Jag är trött på att prata om allt som är fel på mig, det kan jag utan och innan och det gör mig inte lyckligare. Jag har gått i flera år och tänkt just som du skriver, att allt har varit piss och det är mitt öde, kommer aldrig lyckas osv. slut på det nu.

Alltså... av olika anledningar har jag blivit dummare med åren. Har alltid haft stora drömmar, svensson-livet har aldrig lockat mig. Men för att kunna leva ett liv som fungerar så måste jag träna upp mig igen, rehabilitera. fysiskt, känslomässigt och kognitivt. har som sagt många idéer på hur det ska gå till men det känns som en lång väg dit. Och trots allt har jag problem med koncentrationen och att få igång mig själv, och att verkställa är skitsvårt. tröttheten är ett problem och behöver söka upp läkare för det och annat skit. Men de har tagit tester vid ett flertal tillfällen som aldrig visar något, så det känns faktiskt jobbigt. Sen är jag faktiskt inte så gammal (27) och ser yngre ut, vilket gör att jag oftast inte blir tagen på allvar.

Nu är jag väldigt negativ märker jag, kan inte riktigt uttrycka vad jag vill säga.

tack för dina ord iaf, tack att du tog dig tid! Berätta gärna vad du själv gjort rent konkret för att må bättre. Något mer än medicinering?

TS: Du kan ha Asperger...
Låter väldigt likt mig nämligen, och jag har det.
Fick diagnos nyss vid 32 års ålder!  

varför inte? Känner igen mig mkt i den diagnosen, liksom i autism, adhd/add och nästan alla andra psykiska sjukdomar. Ska utredas för adhd/add, där finns iaf en behandling som kanske hjälper. Annars spelar det ingen rol vilken diagnos man kan sätta på mig, oavsett har jag mina besvär och behöver hjälp med dom. Det kan lika gärna vara så att jag är en känslig person som fått dålig självkänsla efter livets törnar. Oavsett behöver jag bygga upp just självkänslan för att sluta se mig själv som en förlorare.

Ang. asperger. Jag kände också igen mig i den och fick därför göra en utredning. Jag fick även diagnosen, men den visade sig i efterhand inte stämma, så nu har jag fått gå igenom en utredning till för att bli av med diagnosen. Så VARNING. Det är inte kul att bli feldiagnostiserad men tyvärr verkar det väldigt lätt att bli det idag. Eftersom att du, TS, säger att du känner igen dig i "nästan alla andra psykiska sjukdomar" så tycker jag att du ska vara försiktig.

Nej, jag har slutat gräva i det. Men faktum är att jag har mina besvär och tror att jag kommer få kämpa för att orka resten av livet. Ibland har jag hopp, andra dagar känns det hopplöst.