Jag blev så oerhört felbehandlad.

Hej. Jag är en 28 årig 2barns mamma, och är så himla förtvivlad. Jag har som liten alltid varit mer sjuk än mina syskon. Haft mycket smärtor och haft svårt att röra mig som alla andra. Under hela mitt liv har jag försökt att få reda på vad som är fel på mig, men hela tiden blivit negligerad av läkarna. Detta har följt mig fram tills idag, men mitt liv blev totalförstört för ca 4 år sedan. Jag levde ihop med en man, (mina barns far) som, till en början var hur fin som helst, men efter att vår yngsta föddes började han dricka mycket och det eskalerade ganska fort, jag blev misshandlad och levde väldigt otryggt. För att barnen skulle få mat så var jag tvungen att tigga ihop den varje dag, då pappan tog pengarna för att konsumera sitt beroende. De sista åren jag levde med honom så gick jag ner till 46 kg. Jag fick varken äta eller sova, och jag tappade mina tänder och mitt hår. Till slut blev han så våldsam att han stängde in mig i hemmet, tog min legitimation och lämnade mig utan mat. Jag fick inte se på TV, jag fick inte prata med min familj i telefonen och jag var tom tvungen att låsa alla dörrar från utsidan. Toaletter, sovrum och barnens rum. Jag fick inte ens hålla i en penna!! Då valde jag att fly. När vi kom till kvinnojouren som jag hade fått tag i så mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag inte orkade stå upp. Socialen som jag kontaktat kom till mig på ett mycket oväntat besök, där de framförde att om jag inte gjorde som de sa så "skulle de ta mina barn"!! Jag var vid et tillfället alldeles för ställd för att kunna säga något. Det var ju inte det första jag väntat mig då jag precis flytt för mitt och barnens liv!!! Det som jag hade förväntat mig skulle bli en vändning i vårat liv, blev istället ett ännu värre Helvete. Vi skulle åka till ett hem där vi skulle få "KRISHJÄLP" och stöd. Till början sa jag nej men efter att de hotat mig så var jag tvungen att gå med på det. Jag tänkte att vi kanske kunde få en bra hjälp i alla fall. Då kom nästa schock! När jag skulle hämta det nödvändigaste från vårt hem så hade de bytt lås på dörren! Vi kom inte in så att vi kunde ta våra kläder. Och pappan ägde kontraktet, så vi fick gå där ifrån tomhänta. Slutligen kom dagen då vi skulle åka. Stället låg till en större ort i södra Sverige, där vi blev inhysta i ett litet rum. Efter att ha varit där ett par månader så började jag inse att socialen ljugit. Detta var inte ett hem för familjer som befann sig i akut kris, utan ett utredningshem!! Där befann vi oss i 6 månader och varje dag fick jag höra av personalen hur "lat" jag var, och allt jag gjorde var fel. Personalen på detta stället var rent ut sagt bedrövliga! De kunde smyga på en då man var ensam för att säga något dumt, och de skrev rena lögner på de papper de skickade till socialen!! Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända mig! Det värsta av allt var att det jag berättat tilldem i förtroende om allt jag fått gå igenom med pappan, det skrev dom upp och skickade till soc, som i SIN tur skickade kopior till pappan. Efter 6 månader hade gått så fick jag bara en dag reda på att de skulle ta barnen ifrån mig, eftersom jag var så dålig!! Det hela var så overkligt att jag än idag inte fattar det. När jag kom ut på gården stod det en beväpnad polis på gårdsplanen tillsamans med FOSTERFAMILJEN. Socialen fanns inte ens där. De sa att de skulle skicka hem mig till min man.Sedan blev allt blankt, det enda jag minns är att jag sprang till tågstationen och tänkte hoppa ner på spåret, men av nån anledning så ändrade jag mig och vände tillbaka, för att få nästa chock. Jag fick inte komma in för att ta mina saker från rummet. De slängde ut mig på gatan. För andra gången i mitt liv på kort tid. Jag vet inte hur jag kom att hamna på en kvinnojour i den nya staden, men där hamnade jag i alla fall. Och bodde i 1 1/2 år. Jag fick inget stöd från min soc eller ens ett samtal. En dag då jag var ute med en vän så fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Det hela gick väldigt fort, men jag vaknade upp på sjukhuset, och det visade sig att jag helt plötsligt fått hjärt stillestånd. Varför detta skedde kan inte läkarna svara på än idag, men jag tror att det blev för mycket belastning på hjärtat pga allt jag fått utstå. Jag fortsatte dock att bli sämre hela tiden, och till slut tappade jag känseln i handen. Vid det tillfället befann jag mig på min gamla hemort för att fira jul med familjen. Läkaren som tog emot mig var oerhört arrogant och otrevlig. Han skrattade åt mig när jag berättade åt honom vad jag hade för bekymmer. Efter mycket om och men så kom jag till jouren igen och blev ännu sämre, då föll känseln i benen bort. Och då mindes jag att jag har varit med om det tidigare när jag varit yngre. Jag fick komma på magnetröntgen och göra ett ryggmärgsprov. Det visade sig att jag har Multipel skleros. Mediciner och läkarkontakter gick oerhört fort att få när de hade svart på vitt. Men då kom en ny chock. När jag fått min diagnos så fick jag veta att min kära mor just fått en canser diagnos. Det var ett rejält slag under bältet. Jag gick igenom en mycket svår period och fick tillbaka mina panik ångest attacker. På det fick jag diagnosen svår depression och posttraumatisk stress. Min mor blev dock frisk och jag började återhämta mig, tills socialen ringde för att tala om för mig att de inte tänkte betala för mitt boende mer. Och jag hamnade på gatan igen. Nu var jag ensam i en stor stad, utan anknytning och dessutom hemlös och sjuk. Jag har nu flyttat runt de senaste 4 åren på massor med olika ställen. 1 vecka på ett ställe, 1 dag på ett annat , 3 mån på ett ställe. Detta har hållit på med fram till för 8 månader sen. Då fick jag ett rum på ett utslussboende/ behandlingshem. Jag har dock inte den sortens behandling som de ger här men jag har tak över huvudet. Träffar mina barn 1 enda helg i månaden. Jag är så ensam och så ledsen. Ena dagen har man ett hem, ett jobb och en familj, andra dagen är man ensam. Utan hem, utan familj lever med en skyddad identitet och dessutom allvarligt sjuk. Men jag säger bara. OM något går fel, vänd er aldrig till socialen. Om du trodde att ditt liv var hemskt så blir det sju resor värre med socialens hjälp. De bryr sig inte alls om människor som är i behov av hjälp, och speciellt inte utsatta kvinnor eller sjuka.

Anonym

Äldre 1 Feb 14:56

#1

TS: Om det är som du säger så har du blivit grovt felbehandlad. Och jag säger inte att felbehandling förekommer, men jag har svårt att se att det är på så grov nivå som du säger...

För visst får utsatta kvinnor mycket hjälp, det har jag själv fått uppleva med en närstående. Men man får inte glömma att ens egenansvar är väldigt stort också, och om man är så dålig - av en eller annan anledning - så kanske man själv måste se till att må bra innan man kan vara en bra förälder åt sina barn.

Frågan är - vad vill du? Vad behöver du för att komma vidare? Mår du bättre, funkar medicineringen? Hur mår du psykiskt?

Kan du byta kontaktperson på soc? Alternativt leta boende på en annan ort, och vända dig till soc där.

Soc betalar inte boenden hur som helst, det finns krav på motprestationer - t.ex. att du ska göra det du kan för att bli självförsörjande. Dvs söka jobb.

Det finns också stora frågetecken i din berättelse.

Polisanmälde du din man för misshandel? Har du skiljt dig från honom? Sådana saker som endast du själv kan göra. Och som kan vara viktiga bitar. Är du t.ex. inte skild så kanske det inte är så konstigt att din man fick ta del av utredningar som rörde era barn? Eller att du inte fick sochjälp (eftersom han då är försörjningsskyldig).

Du har haft många motgångar, men det är bara att resa sig upp och försöka ta sig vidare. Det finns hjälp att få, men oftast måste du tala om vilken hjälp du vill ha. Sedan kan du få reda på vilka krav som ställs på dig för att få den hjälpen, och så är det bara att leva upp till dem.

jmaard

Äldre 1 Feb 14:58

#2

Polisanmäl, det har du alltid som rättighet.
Driv vidare, läs på om lagar. Blir du riktigt påläst kanske du till och med kan göra en JO anmälan.

I läget du befinner dig i nu kan du inte göra så mycket annat än att strida för dina rättigheter.

Fruktansvärt hemsk historia och jag hoppas att du finner styrka någonstans ifrån att fortsätta med detta. Kanske styrka från dina barn!

Läntan är stor

jmaard

Äldre 1 Feb 15:02

#3

Anonym skrev 2012-02-01 14:56:53 följande:

TS: Om det är som du säger så har du blivit grovt felbehandlad. Och jag säger inte att felbehandling förekommer, men jag har svårt att se att det är på så grov nivå som du säger....................

Tyvärr så händer detta. Problemet är att dessa kvinnor blir så nedtryckta i skorna att de tror att det är dem själv det är fel på eller så är de så utmattade att de inte orkar strida, inte vet hur de ska göra när allt och alla bara går emot en.

Jag är själv nära till en som har blivit mycket illa behandlad av kommun, och då menar jag rejält illa behandlad.

Läntan är stor

Waldo

Äldre 1 Feb 15:39

#4

Men det är ju så mycket som du hoppar över att förklara i din historia

Som när du säger att ni skulle återvända till lägenheter för att hämta era saker och låset var bytt. Hade fastighetsbolaget bytt lås så var det för att hyran inte var betald från ditt ex sida.
Då får du kontakta hyresbolaget.
Är det för att ditt ex har bytt lås, då får du kontakta KFM för en handräckning'

Du har en syn på utredningen, det var att dom ljög och hittade på allt. Dom har en annan, det är att du inte var kapabel att ta hand om dina barn utan att utsätta dom för fara.
Något har hänt här som gör att historierna går isär

Men att du skulle bli utelåst och nekad att komma in och få dina ägodelar är rent trams, då får man ringa polisen.

Socialen beslutar sig inte från en dag till en annan att sluta med att betala ut bidrag. Det finns alltid ett beslut och ett beslut kan man överklaga om det är felaktigt

Man är inte alltid offer för sina omständighet

Anonym (cilla)

Äldre 1 Feb 15:48

#5

jmaard skrev 2012-02-01 15:02:12 följande:

Tyvärr så händer detta. Problemet är att dessa kvinnor blir så nedtryckta i skorna att de tror att det är dem själv det är fel på eller så är de så utmattade att de inte orkar strida, inte vet hur de ska göra när allt och alla bara går emot en.

Jag är själv nära till en som har blivit mycket illa behandlad av kommun, och då menar jag rejält illa behandlad.

Min mamma är utsatt för en psykopat sedan 7 år tillbaka... han är så sjuk att ingen tror att det hon varit med om är möjligt, så hon får ingen hjälp någonstans. och hon orkar inte kämpa längre. Så kan det tyvärr gå, att krafterna tar slut.

Ts, kan du inte få hjälp och stöd av kvinnojouren att driva igenom det du vill? Min mamma hade en sådan kontakt som skulle hjälpa henne med olika juridiska bitar. hon var inte så bra på sitt jobb tyvärr, men kanske du har bättre tur?

Anonym (Ensam i världen) Trådstartaren

Äldre 1 Feb 22:57

#6

Jag har läst alla era svar och jag tackar så hemskt mycket för allt som ni har skrivit. Det är så här att när man har gjort så himla mycket att man inte orkar stå upprätt mer så funkar ingenting. Jag har faktiskt haft rättegång emot maken och han blev dömd. Jag anmälde även fastighetsägarna, men han hade rätt. Eftersom han stod på kontraktet så fick han ju byta lås. Oavsett vem det är som betalar hyran. Jag har dock gjort anmälningar till Socialstyrelsen och JO men min ork är slut. Det var den redan när jag sökte hjälp första gången. OCH mina barn skulle jag definitivt inte utsätta för fara. Då hade jag kunnat lämna kvar dem hos sin far om det var det jag ville. Socialen på det ställe där jag kommer ifrån har tyvärr inte koll över huvud taget på vad som händer, eller hur dessa kvinnofrågor skall hanteras. Att de får ta del av felaktig information som denna personal på utredningshemmet dessutom hade sänt dem är ju bara ännu ett minusstreck. Jag anser att man bör veta redan från början hur situationen kan te sig. Om man som jag sa är kraftigt undernärd, sjuk, uttorkad och dessutom enormt stressad och rädd, så är det väl självfallet att man inte kan ta hand om barnen. Hade jag kunnat ta hand om mina barn så hade jag kunnat sticka iväg med dom någon annanstans för att reda upp övriga problem på egen hand. Tyvärr valde de att inte delge mig rätt information om stället som de skickade mig och barnen till, och de hade nog även inte någon aning om vad det var för sorts personal på detta ställe. Rötägg finns ju tyvärr överallt. Nu har jag fått höra i efterhand att vissa av de som jobbade då när jag var där har slutat av olika anledningar. Så kanske de har en chans att få till bättre personal i framtiden. Men jag är fortfarande MYCKET djupt ångerfull att jag inte gjorde på ett annat sätt nu då jag har facit i handen. Det var som att öppna Pandoras ask. Och ja det är sant, man kan inte alltid vara offer för sina omständigheter men när man har kämpat så mycket att man inte har kvar något alls, och ber någon om hjälp, som bara skiter i en. Då blir det lätt att man ger upp allt annat också. Någon gång blir det för mycket och då kan man inte kämpa mer ensam. Tack TS för dina uppmärksammande. Du X Hoppas det blir bättre för din mor. Tack för alla andra bra svar jag har fått. Känner mig plötsligt inte så ensam mer. Kram från mig.

Jag blev så oerhört felbehandlad.

INNEHÅLL