Känner mig oälskad av min partner - lämna honom eller acceptera?

Vi bor inte ännu ihop och jag tvekar att flytta ihop med honom för att jag inte vill ge upp mitt liv jag har här, där jag bor, om jag inte känner att han kan visa mig kärlek mera. Eller kräver jag för mycket?

Känner smått igen mig

Har ni pratat om det? Vad säger han?

Kan inte han flytta in hos dig? Om det inte funkar kan han flytta ut igen.

Nej det går inte av olika anledningar. Det är jag som måste flytta isåfall.

Är i likaartad situation. Mina tankegångar kring det hela börjar röra sig mot att, om ens partner inte får en att må bättre än man mår dåligt, så är det inte värt det längre. Varför stanna i en, på sikt, skadlig relation.
Men i första hand bör man ju undersöka om det går att förändra..

Jag är tillsammans med min man sedan 2003, det har inte förändrats nämnvärt på dessa 9 år. Nu har vi 2 barn och en massa saker ihop vilket givetvis gör en separation mer komplicerad, men mina tankar styr ditåt.
(Kan tillägga att även han är en väldigt bra man i övrigt, en underbar pappa och snäll. Men jag vill känna mig betydelsefull i mitt förhållande, jag vill vara lycklig med den man jag lever.)

Jag håller tummarna för dig och jag hoppas att han kan ta åt sig av om du väljer att prata med honom om det.

Jag hade det likadant i ett tidigare förhållande, och vantrivdes enormt emellanåt.

Om du ska bli lycklig så följ ditt hjärta och hitta en man som kan visa hur mkt han älskar dig! 

Man kan tycka om på många sätt, så tycker han om dig eller tycker han om dig eller tycker han om dig? Att tycka om är absolut inte alltid kärlekstycka om, utan trevlig och vara med tycka om, en varm go kvinna men de är allt. Och vilken man tackar nej till en sån? 

Ja, lite så funderar jag också. Samtidigt undrar jag om det är min dåliga självkänsla som spökar också, att jag i och med det behöver kärlek och närhet. Men å andra sidan så ÄR jag är sådan person som vill ge och få kärlek och närhet, även fast man delar en tillvaro med vardag, barn och allt som dit hör. Jag funderar om jag verkligen kräver eller önskar för mycket? Borde man nöja sig med det bra man ändå har.

Ja det är svårt! Jag kan jämföra med hur jag hade det i en tidigare relation och där var det helt annat, vi visade att vi älskade varandra. Samtidigt vill jag ju inte jämföra honom med det förhållande jag hade då, det var ju helt på andra villkor också. Vi hade inget ansvar, barn osv...utan kunde bara leva dag för dag.

  

Jag har tänkt likadant, att det beror på min dåliga självkänsla och mitt bekräftelsebehov. Men samtidigt kan jag inte riktigt frånse att det är ett mänskligt grundbehov med bekräftelse, närhet och kärlek. Sedan att vi givetvis kan ha olika stort behov av detta spelar säkert mycket roll.
Min man är ingen känslomässig typ men han säger att han älskar mig, att han bara visar det med andra metoder än jag uppfattar.
Jag å andra sidan återfaller alltid till att fundera över hans verkliga känslor för mig, är de äkta eller handlar det mer om att stanna i en trygg relation där allt fungerar? Män tenderar ju många gånger att stanna i en miljö där de känner sig trygga.. 
Jag vill inte sitta som gammal och önska att jag valt att göra annorlunda nu för att jag alltid har saknat att känna mig värdefull och älskad av min man. Å andra sidan står mina egna känslor lite i vägen för mitt eget beslutsfattande.. Precis som det har gjort ett flertal gånger de senaste 9 åren..
Det är ett väldigt svårt beslut att ta och jag kommer nog att fundera lite till innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra men den här gången tänker jag verkligen ta ett mer grundligt beslut och fundera igenom så mycket som möjligt så att jag inte fastnar i en skadlig relation eller kanske jobba mer med mig själv, min självkänsla.