Vad är bäst i längden?!
Vill börja med att påpeka att jag inte är ute efter att få åsikter om hur jag är som mamma pga min fundering, detta gäller enbart relationen mellan mitt barn och barnets far och vad som är bäst för mitt barn!
Mitt barn är snart två år och vi har bott själva utan pappan sedan h*n var drygt 7-8 månader. Sedan vi blev ensamma har mitt barn träffat sin pappa max en gång per månad, vissa perioder har det gått tre månader och nu har h*n inte träffat pappa på drygt två månader. När pappan bodde här satt han mest vid datorn eller var ute och träffade vänner, om jag ville att han skulle avlasta mig lite fick vårt barn sitta i sitt babyskydd framför hans fötter när han spelade, och blöjbyten skedde enbart när vi hade besök (då fick jag knappt ens hålla i mitt barn) eller om jag mer eller mindre krävde att han faktiskt bytte en blöja.
Denna gång håller sig pappa undan pga att han har stulit en större summa pengar av mig när han varit här och träffat sitt barn, det är andra gången detta sker så nu har han fått en polisanmälan på sig. Han hörde inte av sig på jul för att ens säga god jul till sitt barn. I somras flyttade han helt hux flux 7 mil från vår stad till en ny flickvän och hade därför inte råd att hälsa på sitt barn, att han inte passade på när han väl var i vår stad är fortfarande ett mysterium för mig. Han flyttade tillbaka när det tog slut med hans tjej och bodde 15-20 minuters promenad härifrån men träffade endast sitt barn när jag hörde av mig, om han då hade tid. Nu senast när han stal pengarna träffade han sitt barn drygt någon gång per månad trots 5 minuters promenad hit och att jag kunde hämta eller lämna. Sista gången pappan träffade barnet var de hemma hos honom, och jag hade begärt att vårt barn inte skulle träffa pappans nya tjej förrän jag visste om det, jag ville alltså bara veta innan, jag sa aldrig att det inte var okej. Trots detta såg jag tjejen i fönstret när jag hämtade mitt barn, men pappan nekade ändå.
Förra sommaren när han flyttade från vår stad frågade jag honom om jag inte kunde få ensam vårdnad, och det gick han med på utan att tveka, han har bett om att få tillbaka gemensamma vårdnaden då han varit rädd att barnets farmor ska upptäcka att jag har ensam vårdnad, och mitt enda krav var att han visade att han skulle vara en engagerad pappa och träffa sitt barn regelbundet, det var tydligen för mycket begärt så det har inte blivit någon ändring igen.
Han har ingen utbildning eller arbete, han har hoppat av (förutom gymnasiet) TRE utbildningar och även tackat nej till de jobb han trots detta lyckats bli erbjuden. Han skulle påbörja en utredning om Aspergers syndrom och borderline, men eftersom han inte ville prata med en kurator så blev det ingenting. Jag ger i perioder upp att tjata på honom, för jag tror inte att det blir bra i längden om pappan tvingas umgås med sitt barn. Trots att han nu har stulit större delen av mina sparpengar som skulle gå till semester för mig och sonen samt körkort har jag hört av mig och frågat om han ska vara med sin son som bestämt (vi hade för andra gången kommit överens om att de ska träffas tre gånger/vecka, första gången dök han inte upp en enda gång och den här vändan fungerade det två veckor, om man räknar bort att han varit "sjuk" flera veckor samt ställt in av olika anledningar ibland).
Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska utesluta pappan helt, men det är mest för att någonstans inom mig har jag hoppet kvar om att pappan någon gång ska vakna upp och inse att han har problem, men som ni ser så är risken inte så stor. Barnets farmor, som ju har känt pappan i hela hans liv, säger att det allra bästa vore att låta min nya kille adoptera mitt barn när vi är redo för det, för pappan kommer aldrig att bli bättre än så här. Jag vill inte att mitt barn ska ta efter pappa på något sätt alls, allra minst respektlösheten han har visat genom att stjäla våra pengar när jag låtit dem leka här pga vädret utomhus och att pappan inte haft egen lägenhet. Jag är rädd att mitt barn ska bli sårad av sin pappa om och om igen om jag låter pappan vara med i barnets liv, pappan själv har haft det så med barnets farfar.
Som ni förstår är jag inte alls intresserad av pappans åsikt om detta, han har förbrukat sina chansser att få bestämma, men jag vill att mitt barn ska slippa bli sårad av sin far och att han ska ha en fast och trygg manlig förebild som han kan kalla pappa. Vad jag eller någon annan säger spelar ingen roll för pappan, vi (jag och barnets farmor) har försökt att hota med "allt eller inget" men inte ens det har bitit på pappan. Han måste få välja själv, och uppenbarligen är inte hans barn bland de viktigaste sakerna i hans liv.
Hur skulle ni gjort? Vad är bäst? För tillfället håller sig ju pappan undan själv, men i framtiden om han hör av sig, ska jag neka då? Eller ska jag försöka höra av mig?
Vill även tillägga att jag hela tiden har stöttat och försökt hålla ihop relationen mellan barnet och pappan, även om jag inte alltid känt att jag vill, så det är inte pga mig som pappan håller sig undan.