Tankar

hej ts,
du skriver att det känns som om du sviker när du födde barnet in i en situation där det inte finns någon pappa.  Det var ju pappan som valde att lämna familjen! Det låter bakvänt att du skall känna skuld för det. För du stod ju kvar och med dina handlingar visade att du stod på barnets sida - genom att föda det och vårda det natt och dag. Du sade nej till att också svika barnet genom att göra abort eller lämna bort det. Det här kan ju ta lite tid innan barnet är vuxet nog att förstå, men då kommer han inse att han, även om han inte fick en pappa i present av livet, fick han en sjuhelvetes morsa som inte fegade ur, inte satte sig själv främst.

 Jag tror att barnet säkert kommer fundera mycket på sin pappa, säkert också idealisera honom de gånger då han tycker att du är dum/sträng. Det kan nog bli jobbigt att höra på! Men barn brukar ju behöva skapa en inre bild av vilka de är och var de kommer ifrån. Där de inte vet, fyller de i luckorna med fantasier. Så jag hoppas att du har tålamod när den dagen kommer. 

Jag är också uppfostrad utan pappa. Det gick bra och vi barn skulle inte få för oss att lasta mamma för att pappa drog! Ju äldre jag blir, desto mer beundrande blir jag inför min mamma! Och jag är säker på att ditt barn vartefter det blir äldre förstår mer och mer hur du haft det och att han inser att du kanske var lite knäpp ibland, men du fanns trots allt altid där för honom.!