Slutat med Sertralin, gråter och gråter..

Har du gjort nedtrappning i samråd med en läkare?

I så fall tycker jag att du ska ta kontakt igen och berätta hur du mår så att du kan få en bättre behandling, för det låter ju på dig som att du behöver något som håller dina känslor i balans.      

När jag försökte sluta första gången blev jag både fysiskt och psykiskt dålig. Jag började äta min medicin (citalopram) igen under ett par månader för att sedan trappa ner igen och då gick det helt smärtfritt. I slutet åt jag en minidos var tredje dag. Att sluta med minstadosen tvärt av fungerade inte för mig. Jag bad också omgivning om att de skulle ta hänsyn och inte ta ev. överreaktioner på för stort allvar. Jag gick på medicinen i nästan två år och är övertygad om att den var livsnödvändig åtminstone första året.

Ts, jag har ätit mediciner i omgångar genom mitt liv och har insett att jag kommer få fortsätta med sertralinen kanske för resten av livet.
Har du trappat ner på medicinen i samråd med din läkare? Det måste man göra. Slutar man för tidigt eller tvärt blir det ofta som du beskriver.
Du verkar inte ha varit speciellt hjälpt av medicinen, eftersom du uttrycker att de mest lagt ett lock över dina känslor. Får du någon annan hjälp? Mediciner fungerar alldeles utmärkt för mig och jag mår jättebra med dem, men jag har samtidigt en samtalskontakt.  

BTW: Gå in på den här tråden, här hittar du mängder med underbara tjejer som vet precis hur det är och kan vara!

www.familjeliv.se/Forum-11-308/m53348286.html

Hej!
Tack för era svar! Jo, det är i samråd med läkare, och jag går i terapi 2 gånger i veckan.., och hoppas att det ska fungera bättre för mig. Jag har ett bra stöd,  och det borde kunna hjälpa för att ta mig igenom det här. Blir bara så orolig för åtaganden jag gjort, för vardagen som måste funka. Samtidigt vet jag att det finns så mycket jag har att vara ledsen över som jag inte riktigt tagit mig tid att vara ledsen för, så jag kanske behöver få gråta...åh, vet varken ut eller in, Jag trappade av långsamt och i slutet åt jag en halv tablett varannan dag.
 

Hej
Jag slutade tvärt efter några månaders användning. Kände inte av några sådana biverkningar. Var bara yr och trött i några dagar.
Men det är nog en stor skillnad om man ätit dom länge.  

Åh, vad jag önskat att jag hade tyckt gråt var ok, nu går jag omkring med en allmän olust-ångestklump känsla istället som är rent vedervärdigt outhärdligt. Hur ska man orka leva om man ska må så här? Går det över? Det måste det göra...

Tack hoppas du har rätt. Däckade i soffan nu, och det var skönt att få sova trots allt. Man blir ju lite rädd att träffa folk när man känner sig så här konstig. Vill ju inte skrämma bort dem. Det är en balansgång det där, hur höga krav kan man egentligen ställa på sig själv när man mår så här?? Jag förstår att man inte bara kan stänga in sig? I dag tog jag mig ut i solen en sväng, och så lyckades jag jobba en timme. Sen var jag heeelt slut och ångestfylld. Orkar inte så mycket. Blir rädd att detta är mitt "verkliga jag" som kommer tillbaka, att mitt verkliga jag är en ångestfyllt och ledsen zomie som beter sig konstigt....
Äh, det kanske blir bättre... 

Man kan må jättedåligt när man slutar med antidepressiv medicin även när man trappat ner försiktigt. Det är jättesvårt att säga om ångesten beror på utsättningssymtom eller om det är så här du egentligen mår. Jag slutade med Cymbalta i somras och mådde jättedåligt, ville börja med medicinen igen. Läkaren tyckte att jag skulle vänta några veckor till. Ja, den värsta outhärdliga ångesten gav med sig efter någon månad. Sedan kom alla känslor som jag inte känt på jättelänge. Framförallt riktig ilska och glädje. Både jobbigt och befriande! Men när medicinen sattes ut var jag riktigt sjuk. Trodde att jag skulle behöva läggas in på psyk. Bra att du har tät samtalskontakt. Försök att vara snäll mot dig. Vila lite extra, gå ut på en promenad så att du får lite dagsljus. Jag kunde inte alls vara social med andra människor under den månaden. Samtidigt måste man få testa att sätta ut ibland. För man ska ju inte äta medicin om det inte behövs när det är en del biverkningar med dem. Allt klingade av och under hösten mådde jag riktigt bra för att vara jag. Skrämmande med starka känslor men härligt att känna glädje också. Nu däremot är jag lite låg, får se hur det blir. Hoppas att ångesten lättar lite dag för dag.

Vems initiativ var det att sluta med medicinen? Kanske behöver du den fortfarande, och det är därför du mår dåligt? Jag pratade med min samtalskontakt, och hon trodde att det mycket möjligt kan vara så att du fortfarande behöver medicin

Måste skriva av mig lite igen, för det är så outhärdligt jobbigt. Vill inte bo i min kropp. Det bara kryper och skaver och är såå jobbigt. Har varit helt utan medicin i nästan två veckor och tycker det borde ge med sig snart?? Fast jag förstår att det kan ta ett par veckor till, hur orkar man det?? Vad gör man? Ska till frissan snart, hoppas det kan avleda lite..Lite luft kanske inte skadar, kanske en kaffe på ett kafé? Har hundra saker jag borde göra. Har lyckats jobba lite här hemma, lite, borde göra mer. Borde skärpa mig.. Dumma kropp, varför gör den så här! 
Tack för allt stöd! Det värmer!!