Att flytta ifrån sitt barn
Hej
jag har länge funderat och fortfarande funderar jag på hur jag ska göra....
jag har en dotter med en man. Vi har separerat för 5 år sen. Vi hade det lite jobbigt några år efter, det är fortfarande stelt men vi kan prata, om det blir som Pappan vill .
Det är en liten kommun, jag flyttade hit när jag träffade Pappan till dottern, har inga vänner eller fritidsliv med nån här, ingen släkt heller.
jag träffade en ny man nåt år efter Pappan, vilket inte var populärt från hans sida, mycket smutskastning på mig o min nya. Efter ett par år fick min nya man nog, han orkade inte se hur jag helatiden fick ge mig i allt som gällde dottern, ja det tog stryk helt enkelt.
Nu bor jag kvar själv i samma kommun där 2 av förhållandena har gått åt skogen, jag har knappt bostad, för det finns inga lägenheter att få, så jag hyr ett fritidshus, ett litet.vet ej hur länge jag har det men nåt annat finns inte.
Jag mår dåligt, har gått och fått hjälp pga av att jag förlorat min senaste man som jag verkligen ville leva med men det blev för mycket trassel med Pappan och det kändes som vi inte hade vårt eget liv.
Jaja, nu är det så här men jag känner mer och mer att jag vill härifrån, börja om på nåt nytt ställe där det förflutna inte kan bråka med mig.
jag vantrivs här, det finns inget liv och jag har börjat fundera på hur man ska göra.
Jag har dottern varannan vecka, jag lever bara för henne, de veckorna hon är hos mig är jag levande, när jag är själv vill jag helst bara sova eller arbeta dygnet runt, eller bara försvinna, eftersom jag inte trivs här.
jag lever som i ett väntrum, men livet pågår helatiden...........känns som det inte är bra som jag har det nu.
hur långt får man flytta? har någon varit i denna situation, hur löste ni det?
Jag vet att pappan inte går med på nånting, han har rätt till halva tiden enligt lag, har han talat om...........men jag har aldrig bett om att få ta med dottern heller nånstans.
jag förstår att hon måste bo kvar hos honom, men att vi får lösa umgänget på annat sätt.
jag tänker att det är bättre att hon har en mamma som mår bra när hon träffar mig, än att hon vet att jag mår dåligt och inte trivs här, vad blir det för kvalitet på det?
Det här är inget lätt beslut, men jag hatar den här platsen, jag vill inte bo här o låta Pappan spy galla över mig nu o då, fast jag gör som han vill.
Är det nån som varit i denna situation? Jag vet snart inte var jag ska ta vägen för jag vantrivs så på den här platsen jag bor....
En del säger: gå ut och träffa folk. ja jag har bott här i över 10 år och folk har sitt umgänge, sina vänner, man är upptagen med sitt .
Vad ska jag göra, vad får jag göra?
Tack!
