Dyker han upp i mitt liv igen? Drömmen blev en mardröm

Dyker han upp igen i  mitt liv? -  Drömmen blev en mardröm!!  -PSykisk Misshandel??

  Jag är 30+, en mångsysslare som har arbetat/pluggat och rest omkring i  världen. Jag beskriver mig själv och uppfattas nog av andra som driftig,  nyfiken, spontan, omtänksam, ödmjuk inför livet, social, verbal,  flexibel, jag är väldigt snäll och tålmodig men har skinn på näsan när  tillfället kräver det, man lär av livet och jag har varit med om mycket  som har gjort att jag har blivit stark. Jag uppfattar mig själv som  trygg i mig själv, jordnära och stark, och samtidigt är jag känslig och  känslosam, inte alltid en bra kombination.
Jag undrar... När ska  det sluta göra ont? ... Det var drygt fyra år sedan och det var  sommar.Jag blev övertalad till att prova nätdejting. Det fanns en man  som tog kontakt med mig och vi bestämde oss för att träffas efter ett  tag, då han arbetade här i min stad. Vi fortsatte att ses och umgås då  han var här i tjänsten, vi fikade och lagade middagar, jag fick chans  att lära känna en fin man, en man som var varm, djup, omtänksam, en man  med stort hjärta, en man som var genuint intresserad av vem jag var och  av mitt liv, en man som var rar och charmig, verbal, en man som var  lyhörd och som hade förmågan att se mig som ingen annan hade gjort  förut.

Månaderna gick och efter drygt ett halvår övergick den  fina,varma, innerliga vänskap som vi byggt upp i kärlek. Det var så  stort, det var min första riktiga relation. Jag trodde knappt att det  var sant. Jag upplevde honom som varm, trygg, stabil, vuxen och mogen.  Vintern övergick i vår och vi hade det fint tillsammans, en släkting  till mig kallade honom för "svärmorsdröm" och hon undrade vart jag hade  hittat honom. Jag fick tillfälle att träffa hans föräldrar i samband med  ett födelsedagsfirande, hans pappa tog emot mig med öppna armar, mamman  var mer misstänksam och reserverad. Jag fick då en klump i magen. Men  vi hade det bra tillsammans och jag tänkte inte mer på det just då.
I  början av sommaren flyttade han in hos mig, vi förlovade oss. Jag var  lycklig. Vi var lyckliga tillsammans. Han pratade ofta om att livet  tillsammans med mig var hans lycka. Vi pratade om framtiden, om vårt liv  tillsammans, vid ett tillfälle skrev vi gästlistan till vårt kommande  bröllop. Det var fint. I början visste jag mycket lite om hans bakgrund,  barndom och uppväxt. Det visade sig att pappan lämnat mamman för en  man, då han och hans syskon var tonåringar. Förmodligen upplevdes det då  som ett stort svek och någonstans på vägen blev det fel, då min fd fick  överta rollen som man i sin mammas liv. När sommaren närmade sig  upplevde jag att min fd förändrades, mamman kom att ta alltmer plats i  hans liv (förmodligen hade hon alltid gjort det), telefonsamtalen kunde  vara i timmar, jag upptäckte att han delade säng med henne då han  hälsade på henne, han körde dryga 20 mil varje gång det skulle köpas  hundmat till hennes hund (trots att både syskonet och pappan bor nära  henne och kan ge en hjälpande hand). När sommaren kom skulle han åka på  semester med sin mamma eftersom hon ville det, det var bestämt sedan  länge. När jag ifrågasatte varför han som vuxen man delade säng med sin  mamma blev han arg på mig och sa att om jag någonsin skulle försöka  prata med hans mamma om deras relation så hotade han med att lämna mig  på dagen. Det var tjafs, bråk, diskussioner kring detta ett tag.

När  hösten kom så arbetade vi båda mycket, vi såg knappt varandra. Jag  tänkte att det skulle bli bättre när julen kom och vi fick vara lediga  tillsammans. Men då åkte han till sin mamma i en vecka, trots att hon  var magsjuk, och han blev också sjuk, han kom inte hem förrän till nyår.  När våren kom och det blev alla hjärtans dag åkte han till henne och  spenderade dagen med henne, han sov kvar och kom inte hem förrän efter  några dagar. Han började visa helt andra sidor, svartsjuka, ilska och  jag började inse vilket enormt stort kontrollbehov han har. Under våren  drog han sig undan mer och mer, både fysiskt och mentalt. Vid ett  tillfälle kom jag på honom med att sms flirta med en annan kvinna, hon  kallade honom för älskling. Han menade att det var en gammal bekant som  han fått kontakt med via facebook. Först blev han arg på mig, sedan blev  han ångerfull och började gråta, han sa att jag skulle lämna honom  eftersom han bara gjorde mig illa. Ofta stängde han mig ute. Om vi var  bjuda, till hans vänner, bekanta och kollegor, så bestämde han sig för  att åka själv. Han kunde stå här och slå med handen i diskbänken så att  den skallrade, han var svart i ögonen och sa "jag åker själv, du får  stanna hemma". Och jag förstod det inte, i min värld är det precis  tvärtom, jag ville ha med honom eftersom vi hörde ihop. Det var som om  han skämdes för mig, det var som om han inte kunde stå för den relation  han hade, det dög bara ibland när det passade honom att jag var med.

Han  arbetade mer och mer, han är arbetsnarkoman och har övertidstimmar i  tusental. Han är delvis offentlig person och syns i lokalpress och hörs i  radio emellanåt. Han är högutbildad akademiker (han tjänar bra, men  sade sig ofta inte ha några pengar. jag har många gånger funderat över  vart de tar vägen och jag misstänker att han spenderar pengar på sin  mamma och ger sin mamma pengar. förra julen köpte han en dator till  henne för att hon behövde det. dessutom köper han alltid presenter och  saker till vänner och kollegor) och arbetet betyder mycket, där "är" han  någon, i sin yrkesroll är han trygg, där vet han vad han ska göra och  hur han ska förhålla sig till sin omgivning, där finns det struktur,  givna regler, ordning och reda. All hans energi går åt till arbetet och  det som blir kvar lägger han på andra människor, kollegor, vänner och  framförallt sin mamma. Han har ett enormt stort behov av att bli sedd  och bekräftad, det ska alltid köpas presenter och saker till vänner och  kollegor, allt för att bli bekräftad och uppskattad, han ställer upp för  andra i tid och otid, engagerar sig i de mest märkliga saker bara för  att... han ska synas. Han har oroliga nerver, ångest och panikångest,  stort kontrollbehov som nog är på gränsen till tvångsbeteende och  tvångstankar många gånger.

Sommaren kom och dagen efter min 30  års dag gjorde han slut med mig inför ögonen på mina föräldrar. Jag  trodde inte att det var sant. Han var helt förstörd och trött, jag  försvarar honom inte, men förmodligen mår han inte bra i sig själv, han  har själv sagt att han känt sig otrygg i hela sitt liv och han är osäker  i sig själv, vilsen. Han lämnade mig med dunder och brak, han kom och  hämtade sina saker och sedan var han borta. Jag var förkrossad. Det var  som en mardröm, men jag försökte att leva, jag aktiverade mig, träffade  vänner, var på gymmet och tränade, jag åkte bort och hälsade på bekanta  på helgerna, jag gjorde allt. När det hade gått någon månad hörde han av  sig, han ville lämna bestick som han trodde var mina och han frågade om  saker som han trodde att han hade kvar hos mig. Vi sågs över en fika  och han var trevlig, charmig och han flirtade med mig. Jag trodde att  han ville försöka igen, men så var det inte. Han ville förmodligen bara  kolla vart han hade mig. Sedan var han borta igen och månaderna gick.  Jag hörde inte av mig till honom.
När sommaren närmade sig... Då  hörde han av sig igen, det hade gått nästan ett år. Han skickade ett  sms och frågade om vi skulle fika. Jag blev så arg, jag ringde och  frågade vad han ville efter så lång tid. Han tyckte att vi skulle prata.  Okej, tänkte jag, vi pratar. Men han fegade ur, han vågade inte möta  mig då, samma dag ringde han och sa att han inte ville ses eftersom han  inte ville att jag skulle hoppas på en återförening. Sommaren gick  (förmodligen åkte han på semester tillsammans med sin mamma då) och när  det blev höst hörde han av sig igen. Vi träffades över en middag, vi  pratade i många timmar. Han sa att han saknat mig, att han underskattat  mig, att han varit orättvis emot mig. Han sa att han hade tänkt och att  det skulle bli annorlunda nu, hans mamma skulle inte längre ta så stor  plats i vårt liv... Jag var kluven, glad över att han var tillbaka,  trots allt hade jag saknat honom mycket och längtat efter honom, men jag  var rädd för att släppa in honom i mitt liv igen. Känslorna och hjärtat  fick styra och vi blev återigen ett par. Olyckskorparna kraxade friskt  omkring oss...

Men vi hade en fin höst tillsammans, han var  lugn, stabil, verkade trygg och jag upplevde att han mådde bra, bättre  än vad han nog hade gjort på länge. Men så kom julen... och allt  upprepade sig. Då var vi där igen... Hans mamma ifrågasatte honom och  hon förstod inte att han valde att fira själva julafton tillsammans med  mig istället för att komma hem till henne, han fick ångest. Han åkte  visserligen dit dagarna innan jul men det var inte gott nog. Det nya  året firade vi med hans vänner (vi umgicks alltid med hans vänner, han  var inte intresserad av att träffa och än mindre lära känna mina  vänner).
På nyårsaftonsmorgon mådde jag illa och kräktes upp lite  frukost, han trodde att jag också fått upp mitt p-piller, men så var det  inte. När vännerna hade åkt hem tvingade han mig att ta ett dagen efter  piller, trots att jag inte tyckte att det var nödvändigt. Han öppnade  skåpdörren under diskbänken, tittade på påsen med sopor och sa "släng  det då om du vill". Han var svart i ögonen av ilska. Dessutom anklagade  han mig för att jag inte pratat tillräckligt mycket med honom under  kvällen, att jag bara pratat med våra gäster.  Förmodligen var det hans  kontrollbehov som visade sitt fula ansikte. Jag tog mitt piller, jag  vågade inte annat, när natten kom satt jag inne i badrummet på det kalla  golvet och grät för mig själv. Jag kände mig kränkt.
Såhär i  efterhand har jag kommit till insikt om att hans kontrollbehov är enormt  stort och att det inte är bra. Det yttrade sig bland annat såhär,

1.  När jag ringde honom svarade han sällan, istället ringde han själv upp   efter någon minut. Han svarade däremot alltid om han var i sällskap med   andra, men då bara för att avvisa mig med orden "jag kan inte prata  nu". Sedan ringde han själv upp senare. Kontrollbehov.
2. Han  ringde alltid på kvällarna, frågade vad jag gjorde och vad  jag  skulle  göra, även om det var sent och nästan läggdags. Om han ringde en kväll   och fick höra att jag skulle träna eller om jag skulle träffa en vän, så  blev han arg och sa  "va?! ska du dit nu? ska inte du också gå och  lägga dig? är du inte  trött?". Kontrollbehov. 
3. Han blev  arg för nästan allting, när jag ville överraska honom med  saker. Han  blev arg när jag överraskade honom på födelsedagen med bio och middag,  han blev arg för att han i förväg inte fick veta vilken film vi skulle  se eller vilken restaurang vi skulle äta på. Han var inte intresserad av  att träffa  och lära känna mina vänner. Vi skulle alltid umgås med hans  vänner.  Vi firade nyår med hans vänner, vi firade midsommar med hans  vänner. Vi  var hos honom alla helger då vi sågs och umgicks, han ville  inte vara här. Kontrollbehov. 
4. När vi skulle handla, äta,  se en film, åka någonstans eller  vadsomhelst  så var det alltid hans  förslag och ideér som gällde. Jag kunde säga på måndagen "ska vi gå på  bio på  fredag?, då går den där filmen som vi vill se", han svarade  tvärt nej.  Men på onsdagen kunde han själv säga "vi kan väl gå på bio  på fredag?"  som om det var den mest naturliga sak i världen. Men då var  förslaget hans, det var hans idé. Kontrollbehov.  
5. Han  handlade ofta saker till mig, om vi hade bråkat så kom han med ett paket  dagen efter, inför sitt syskons bröllopsfest så ville han köpa smink  och kläder till mig. Det kan se det som en gullig gest, men jag tänker  att det handlade om att ha kontroll, så att han visste vad jag skulle ha  på mig, så att jag inte skämde ut honom. Kontrollbehov. På väg till  festen skulle vi ta ut pengar eftersom det senare på kvällen skulle vara  öppen bar till självkonstnadspris. Han tyckte inte att jag behövde ta  ut pengar, han ville bjuda mig. Det var en gullig gest men eftersom han  var kvällens toastmaster och skulle ha fullt upp så visste jag att han  inte skulle ha tid med att springa i baren och köpa drinkar till mig.  Det var ett sätt för honom att i så fall kontrollera vad och hur mycket  jag drack.
6. Han stängde mig ute när vi var bjudna till hans  vänner och bekanta. Han stod här och smällde med handen i diskbänken med  orden "jag åker själv, du får stanna hemma". När han väl var där så  ringde han ofta och sa "jag saknar dig, jag önskar att du skulle ha  varit med mig nu". Då lät han ångerfull. Det var som om han inte stod  för att  han hade en relation med mig. Jag fanns liksom bara ibland, när  det  passade honom, men inte alltid.
7. När vi var  tillsammans med andra så var han alltid trevlig, charmig,  rolig, och då  ville han visa att han var mån om mig, han köpte saker  till mig, han  bjöd mig alltid, han pratade om saker vi skulle göra  tillsammans. Inför  mina vänner sa han i våras att vi skulle åka utomlands i somras  tillsammans, men det var tomma löften, som alltid. Tomma löften, tomma  ord.
8. Han klarade inte (och klarar nog inte nu heller) att  planer ändras i  sista sekund, han har inte förmågan att vara flexibel  och tänka om. Då  blir han arg. Allt ska vara som han tänkt sig, annars  har han ingen  kontroll och då rasar alt. Då kommer ilskan och  vredesutbrotten.
9. Varje kväll innan han skulle lägga sig var  han tvungen att sträcka ut lakanet, annars kunde han inte lägga sig. Om  jag hade lagt mig först så var jag tvungen  att gå upp. Annars blev han  väldigt arg på mig och så var kvällen förstörd. Kontrollbehov. 
10.  Innan han lade sig varje kväll var han  alltid tvungen att kolla  nycklar och plånbok, öppna plånboken och titta. Han  har alltid  plånboken i byxfickan och nycklarna i jackfickan. Och mobilen  är  såklart alltid i skjortfickan. Allt detta även om han är hemma i  sitt  eget hem. Kontrollbehov. 
11. Han lagade alltid maten och  planerade vad vi skulle äta. Jag hann knappt  ta en tugga förrän han  frågade om det var gott. Även vänner till mig som har ätit tillsammans  med oss har reagerat på just detta. Han vill bli bekräftad och få höra  att det han  gör är bra. Jag vågar inte tänka på hur han skulle reagera  om någon sa  "nej det var inte gott". Det har nog aldrig hänt.  Kontrollbehov.
12. När vi  skulle åka någonstans så ville han  planera och bestämma  flera veckor (ibland månader) i förväg om det så  bara handlade om en  fika hemma hos hans pappa  en söndag klockan
13. Det enda ställe som han kunde åka till helt  planerat och spontant, var  till mina föräldrar, och han ville ofta åka  dit på helgerna och ta en  fika. Kanske för att det  var det enda ställe som han kunde åka till och  bara vara, precis som han  är, utan att behöva prestera, utan att det  ställdes krav på honom, utan  att han måste leva upp till något och  någon som han egentligen inte är? Men den enorma planeringen och  framförhållningen är också ett uttryck för hans kontrollbehov.    Ska det vara såhär i en relation

Våren  kom och allt upprepade sig, han förändrades, mer ilska, kontrollbehovet  blev större och större, han var stingslig många gånger, blev irriterad,  han drog sig undan mer och mer. Det var exakt samma beteende och  mönster som för två år sedan. Men emellanåt kunde han vara rar och fin,  då han sa att han var lycklig med mig, att livet med mig var lycka och  att vi skulle satsa på det, flytta ihop igen och sedan tänka på familj  och barn. Som när vi var på hans syskons bröllopsfest, då sa han att han  älskade mig, att jag var den han ville ha och leva med, att jag var  jordnära, äkta och den han såg sig själv tillsammans med. Jag blev  såklart glad och då blev jag påmind om varför jag älskade honom. För att  han är den han är och då hade vi det bra.

När påsken kom  hälsade vi på vänner till honom (såklart) och mannen i den familjen är  någon slags manlig förebild för min fd, han ser upp till honom, han vill  förmodligen vara som honom, han tycker om den ordning och struktur som  råder i deras hem. Den mannen är yrkesmilitär och styr med fast hand sin  tillvaro och familj. Han pekar med hela handen, skriker och gormar på  sina barn, styr sin respektive med samma hårda sätt, förmodligen är hon  redan så formad och kuvad av honom att hon inte ser att det är galet.  För mig blev detta möte en chock och jag blev mycket illa berörd av att  se hur den här mannen behandlar sina barn och sin respektive. Det gjorde  mig ont att se och jag ifrågasatte min fd, som ju umgåtts med dem  mycket, hur kunde han inte se detta? Mannen i familjen menade att barnen  ska straffas om de inte lyder order och han hade konstiga regler för  allting. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Min  fd blev då arg på mig för att jag ifrågasatte en av hans närmaste  vänner och stora idol. Min fd sa plötsligt att han var tveksam till att  bilda familj med mig, och samtidigt sa han att han inte förstod att  kvinnan i familjen förändrats så mycket (de två är barndomsvänner), jag  menade att det inte alls är svårt att förstå då den här mannen har  format henne, hon lever ju med honom nu.
När vi lämnade dem  efter vad som kändes som en lång evighet, i själva verket handlade det  om en helg på tre dagar, var det som om min fd blev sig själv igen, det  var som om luften gick ur honom, som om han varit en ballong. Då blev  han rar, mjuk, varm och den man som jag känner igen och som jag ville ha  i mitt liv. "Nu åker vi hem" sa han med varm röst och tittade på mig  och log. Och det gjorde vi, vi åkte hem till vårt, till vår tillvaro.  Jag vet inte varför han förändras på detta sätt? Det är som om han tror  att han måste leva upp till något, som om han försöker vara någon som  han egentligen inte är. Mannen i den här familjen var inte trevlig emot  mig, han var misstänksam och verkade fördomsfull. Jag hade ju valt ett  yrke med låg status och jag kommer aldrig att tjäna stora pengar, jag  har tatueringar, jag har ett asiatiskt utseende. Jag kanske inte passar  in i ramen för vad han skulle se som ett gott parti för sin vän (min  fd)?

Jag har så åtskilliga gånger försökt att prata med honom,  försökt att nå fram till honom, frågat om varför han själv inte kan  fatta egna beslut och stå för dem, varför han inte kan låta sin egen  vilja råda när det tex gäller julfirandet. Han är snart 40 år och jag  tänker att han själv borde få bestämma hur han vill fira sin egen jul.  Då har han svarat "jag kan inte bestämma själv över mitt liv, jag har  försökt och det går inte". Är det hans mamma som bestämmer åt honom  eller är det hans manlige vän, yrkesmilitären, som sätter upp ramar för  hur han "borde" leva för att duga i deras värld, för att passa in? Och  jag tänker att hans mamma förmodligen har kontroll på honom, visar ilska  och kräver saker av honom hela tiden, så som han var emot mig, så är  nog hon emot honom och det gör att han vet inget annat. Han vet inte hur  en relation ska vara och hur man ska förhålla sig till varandra.
Vid  ett tillfälle kom jag på honom med att vara aktiv på en sida på nätet  för sexträffar. Han var inne på en annan kvinnas profil och tittade  (alltså hade han en egen användare och profil på sajten). Och då blev  han arg på mig, ständigt denna ilska. Han var arg på mig i två veckor  för att jag hade kommit på detta. Han menade att han hade haft en sida  där under året då vi var ifrån varandra (och om det kan jag inget säga)  och att han nu kommit på att han skulle avsluta sin sida (men det gör  man ju inte genom att vara inne på andras sidor och titta). Jag blev så  ledsen och kände mig kränkt. Men jag försökte lägga det bakom mig.
Det  gick en tid och när min födelsedag närmade sig så ville min fd fira mig  dagen innan den egentliga dagen. Jag firades med middag och bio, och  jag fick ett fint halsband ifrån SNÖ, tro, hopp och kärlek. Dagen då jag  fyllde år så ringde min fd och berättade att han på kvällen skulle få  middagsbesök, en av hans gamla flickvänner och hennes nya man skulle  komma dit på middag. Jag som annars alltid har svar på tal, blev mållös.  Jag fann mig helt enkelt inte och jag visste inte vad jag skulle säga.  Vem gör så?! Vem äter middag med sin fd och dennes nya partner, när ens  respektive fyller år?

Vi sågs mer sällan och han drog sig undan.  Han hade semester och jag vet inte vad han gjorde då, kanske var han  ute på resa med sin mamma? Vid ett tillfälle ringde han mig sent på  kvällen, jag hade jobbat 7 dagar i sträck, jag var helt slut och tänkte  att vi kunde höras kommande dag. Men så skulle jag inte ha tänkt, för då  fick jag mig en utskällning som heter duga kommnade dag, han sa "jag  har ju sagt åt dig att du måste svara när jag ringer", han skrek och  skällde, han sa att jag hade gjort bort mig, att jag inte längre hade  kontroll och att det inte var någon ide att vi sågs eftersom jag hade  fullt upp med mitt. Jag var lugn, jag brusade inte upp, jag började inte  gråta. Jag lät honom skrika. Det var ju endast en projecering, han  projecerade över sitt eget dåliga samvete på mig. Jag var vaken hela  natten och jag grät. Allt var bara en repris på vad som hände för två år  sedan. Allt upprepade sig.

När han hade semester sågs han av en  vän till mig på ett varuhus, tillsammans med en annan kvinna och flicka  som var några år gammal. Min vän tittade först efter mig, om jag var  med, det var ju vad hon förväntade sig, men hon såg mig inte. Jag har  sett via facebook att han numera är vän med den här kvinnan, och hon har  en dotter som är några år gammal. Men jag har ingen aning om vad de har  för relation eller hur länge han har haft kontakt med henne. Efter  några veckor kom ett mail ifrån honom där han lade skuld på mig för att  det inte lyckats när vi skulle försöka en andra gång. Han skrev att han  ville skriva istället för att träffa mig. Han skrev att han nu skulle gå  vidare på egen hand och att han trots allt önskade mig allt gott i  livet. Och han ska vara en vuxen, mogen och ansvarsfull man som närmar  sig de 40. Givetvis vet jag också att man är två i en relation och att  man är två om ansvaret och om varför det blir som det blir. Men han  saknar helt självinsikt, han har aldrig tagit ansvar för sin del i detta  och han inser inte att han också måste göra förändringar, arbeta med  sig själv och att skapa en grundtrygghet, förändra bandet till mamman,  istället lägger han skuld på mig, det är mitt fel och det är jag som är  boven i dramat.

Jag vet mycket väl att man inte kan förändra  någon annan än sig själv. Problematiken kring hans mamma och deras  osunda relation var jag medveten om då jag en andra gång gick in i en  relation med honom, men då hade jag ju också ett löfte ifrån honom om  att det skulle bli annorlunda, vilket det med facit i hand inte blev,  tvärtom, allt är exakt som för två år sedan. Inget har förändrats. Men  jag vill tro gott om människan, jag trodde på honom och på allt han sa  och lovade. För att våga vinna så måste man satsa och kasta sig ut.  Många har frågat mig om varför jag tog tillbaka honom en andra gång. En  del tyckte att jag skulle ha varit den som lämnade honom första gången  då det tog slut. Men det är alltid enkelt att tycka, det är enkelt att  ha en åsikt, det är enklare att säga till någon annan om vad som ska  göras, det är en helt annan sak att vara i det själv och att vara den  som ska göra. Det är två helt skilda världar. Jag har givetvis ett  förnuft som kan se att detta inte är okej, det faller inte inom ramen  för hur jag tycker att en fin, varm, djup och bra relation ska vara, men  jag har också ett hjärta och jag har massor av känslor som jag har  byggt upp kring honom och i och med allt detta. Det krockar. Det ena  utesluter inte det andra. Livet är inte svart eller vitt, det finns en  mängd olika gråzoner där vi befinner oss emellanåt.
De jag har  pratat med säger att han förmodligen kommer att dyka upp igen som gubben  i lådan, inte nu, det kommer att dröja den här gången, men att det  kommer att ske. En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Är det ett  mönster, ett beteende som han inte kan bryta? Varför flyr han när han  upplever att det blir för jobbigt? Vad är det som han inte klarar av,  men ändå säger sig vilja ha? Varför kom han tillbaka till mig? Varför  säga att jag är lycka, att det är mig han ville dela livet med, varför  lova en massa saker om det bara är tomma ord och löften?

Är det troligt att han dyker upp igen? Alla i min omgivning säger att han kommer att dyka upp igen i mitt liv, att det är ett mönster, ett beteende som inte går att förändra.

Kramar,
Lilla My