Hur ARG blir du på ditt barn?

Jag tycker att det är bäst om man kan hålla sig lugn och inte skrika. Jag misslyckas själv med det ibland och följden brukar bli att barnen tar efter och blir allmänt skrikiga själva. Jag brukar försöka säga ifrån med normal samtalston. Om inte detta funkar går jag fram till barnet, sätter mig på huk, ser till att vi har ögonkontakt och säger ifrån tydligt. Om inte detta funkar hindrar jag barnet fysiskt. Vår tvååring är på alla kontakter och inte lyssnar han när jag säger ifrån. Där får jag i princip alltid lyfta undan honom och avleda honom. Mina tvillingar brukar inte heller lyssna när jag säger åt dem att sluta bråka med varandra. Där gör jag samma sak. Om en tydlig tillsägelse inte hjälper särar jag på barnen. Visst får man ta tag i barn som inte lyder och lyfta undan dem men man måste göra det på ett respektfullt sätt och inte slita och dra (om det inte är för att förhindra en akut fara). Själv har jag även svårt för fasthållning av barn. Mina barn hatar att bli fasthållna. Jag lyfter hellre undan barnet till ett enskilt rum och låter det få lugna ner sig där (tillsammans med mig, jag lämnar inga arga eller ledsna barn ensamma om det inte vill det).

Generellt så tycker inte jag att det är särskilt konstruktivt att skrika. Sambon har exempelvis svårare än jag för när det blir högljutt hemma (vi har en nybliven 4-åring och en snart 3-åring här hemma) och som betraktare så blir det ju lite komiskt när han purknar till efter ett par tillsägningar och skriker att de ska vara tysta. Vad lär de sig av det likom ? Jag vet att han inte heller vill vråla på dem utan att det är ett symptom på att han är trött och just då inte har en bättre lösning.

Jag skriker ibland själv jag med, fast jag inte vill. Eller skriker och skriker, höjer rösten mer än jag skulle vilja. Det är framför allt när de gör illa varandra på något sätt och jag samtidigt är trött och/eller stressad. Då får jag "tokspel". 

Bestraffar gör vi aldrig. Det tycker vi inte är OK. Vi markerar genom att fysiskt hindra. Lyfta ner, lyfta bort, lyfta undan, lyfta ur en situation de inte kan hantera etc. och försöker som sagt attinte bli arga. bekräftar det de känner men sätter en gräns. 

Om de får en total härdsmälta så tar vi en gemensam time-out. Att lösa något, bli arg eller försöka få dem att förstå logiska resonemang mitt i ett ilsket frustrerat utbrott är ju totalt dödfött. Vi brukar helt enkelt låta dem få vara just precis så arga som de är, men självklart hindra dem från att göra illa någon annan i sin ilska. Och så håller vi oss i närheten. Ibland vill de sitta i knä och skrika, ibland får man inte komma i närheen och då sätter vi oss bara på golvet i närheten av dem så att vi finns där som stöttning. precis som Zelia så lämnar vi inte ledsna, arga, frustrerade barn ensamma.

Vad gäller frågan hur arg man får bli? Spontant så täker jag så här att det beror lite på syftet med ilskan. Totalt spontan ilska, sådan man får när man t.ex. är jätterädd, är svår att styra. Den kommer på impuls. Ibland blir man jättearg. jag blev riktigt, riktigt arg på min äldsta en gång. han gjorde egentligen ingenting hemskt, men jag blev bara så vansinnigt rädd. Jag bad om ursäkt efteråt och förklarade varför jag blivit så arg. Jag tycker att det är mänskligt att bli arg och rädd etc. och det är tillåtet - både för barn och vuxna. Jag har däremot svårt att tycka att det är OK att bli tokarg medvetet och kontrollerat, i något slags medvetet syfte att fostra. Det tycker jag är fel. Mitt beteende är ju trots allt det som är mina barns förebild. Jag mpste ju bete mig så som jag vill att de ska bete sig. Jag vill inte att de ska skrika, skrämma, göra illa, straffa någon annan. Då kan jag ju inte göra det själv. Däremot får de självklart känna ilska, rädsla och allt annat som är en del av oss människor. det får jag också göra. Men jag är 36 år.....och de är 4 respektive snart 3. Jag har helt andra erfarenheter och kunskaper att hantera mig själv, mina känslor och olika situationer. De håller på attlära sig......och det är jag som ska lära dem detta.

Så tänker jag              

Favoritar*

Tycker det är väldigt intressant och välbehövligt att läsa andras tankar och planer... 
Fler som vill dela med sig? 

Jag har fyra barn varav ett,dotter som är fyra år är väldigt trotsig!

Ingen av mina tidigare barn har betett sig på det viset som hon gör, hon tänjer på ALLA gränser. Oftast tar jag det lugnt, berättar för henne att det inte alls var okej att slå på tex lillasyster, och väldigt noga med att hon ska säga förlåt-OCH MENA DET!   Sen brukar hon få sitta på en stol i köket tills hon lugnat ner sig, och kan vara med dom andra och leka igen.   Visst ibland blir man så pass förbannad så man skriker rätt ut, men det leder bara till att dottern snappar upp det och skriker hon med!

ta det lugnt och samtala är min melodi!

Kram

Det jag tycker är svårast är när vår dotter "får för sig" att vara på ett visst humör, skrika rakt ut och bara skrikandes upprepa samma saker. Det känns inte som vi når fram när vi försöker prata till henne då och då har det hänt att någon av oss brustit och skrikit åt henne.
När sen stunden har lagt sig har alla dåligt samvete och jag är jätte noga med att dom gånger någon av oss har brustit i någon form ska vi också förklara det för dottern sen och säga förlåt. Jag anser att det är viktigt som förälder att visa att mamma och pappa också gör fel ibland, vi ber också om förlåtelse till varandra och barnen när det behövs... Jag minns inte det alls från min egen barndom men det är något jag tror är viktigt... 
Men jag vill inte vara en mamma som skriker till mitt barn så den biten känner jag att jag måste jobba på, det är inte okej att tappa fattningen oavsett hur "jobbig" dotter är för tillfället...  

Generellt så skulle jag säga att man ska undvika att försöka "nå fram" till barn som är arga och skriker oavsett orsak. Det är ingen mening att bli irriterad för att man inte når fram eller för att de i den stunden inte lyssnar. man får bara låta dem vara arga och så hålla lugnt på sin gräns och sedan kan man "nå fram" när man pratar om det efteråt. Då alla känslor svallat färdigt.

Jättearg eftersom det är ngn som står en väldigt nära och är väldigt lik en själv Jag vill att vi inte är i samma rum när vi blir arga bättre att man går undan och får sansa sig på olika håll. Men lättare sagt än gjort då man är två som träter.

Bra poäng. Har nog inte riktigt tänk så utan vill liksom bara att utbrottet ska gå över så vi försöker prata, trilskas, övertala mm... men det kanske inte är rätt i stundens hetta när jag tänker efter. I alla fall inte när det redan eskalerat... 

Man ska försöka komma över tröskeln om att ilska och frustration och heta känslor hos barn är något negativt. Jag tror många medvetet eller omedvetet känner att det är något fel när man hamnar i konflikt - fel på barnet som är "ouppfostrat", "krävande", "bortskämd" eller vad det nu kan vara, fel på mig som förälder som inte kan "hantera" mitt barn, som inte förstår mitt barn etc.

Det handlar inte om att det är fel på någon. Små barn har ännu inte erfarenheten eller förmåga att hantera alla situationer och inte minst alla känslor som väller upp inom dem. Inte har de det verbala språket heller många gånger. Det är helt enkelt deras, i stunden, bästa lösning på situationen. Det bästa man som förälder då kan göra är att visa hur man just kan hantera "heta" känslor........med lugn. Genom att själv möta barnets utåtagerande ilska, frustration etc. med lugn så visar man barnet att det inte är något farligt eller fult att känna och om man sedan även pratar med barnet eller ännu bättre konkret visar hur han/hon kan göra istället så ger man ju barnet redskap för hur han/hon kan just hantera en liknande situation. Bekräfta känslan barnet har istället för att bestraffa det.

Det är ju faktiskt OK att barn inte har samma uppfattning som jag som förälder har. Det är ju helt OK att tycka att jag är dummast i världen för att jag inte tillåter låt oss säga en bulle före maten. Bulle blir det inte före maten, men helt OK att skrika och vråla ut sin ilska över detta . När det finns utrymme för samtal så pratar vi om varför bullar före maten inte är ett alternativ. Fortfarande helt OK att inte hålla med, men ge det lite tid och snart kommer det att accepteras. Kanske inte gillas men accepteras .

Och ibland är man som förälderr trött och stressad och blir arg och säger och gör fel saker.....och det är också ok. Vi är alla mänskliga, och barn behöver mänskliga föräldrar . Och så ber man om ursäkt för sitt beteende .

Rekommenderar varmt:
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv