Jag e inte helt lycklig men vill ändå ha barn

Helt lycklig kanske man aldrig blir vännen. Du skulle kanske bli en bra mamma ändå? :)  Om din fästman vill ha barn med dig tror jag det kommer att gå bra. 

Kram!  

Att tro att man alltid ska vara lycklig varje sekund är ju att lura sig själv lite på lyckan tror jag!

Det man kan göra är att själv se till att det inte blir lika många bråk utan fler fina stunder om man bråkar mycket.
För man är ju alltid två om att bråka.

Och sen, vill han också ha barn så kör på! Men tänk på att småbarnstiden är jätte jobbigt, men även övergående! Det bli bättre och har man klarat den så klarar man det mesta! :)

Ta ett rejält snack med killen och berätta hur du känner både om bråken och tankar kring barn, se vad han tycker och tänker. Som sagt man är ju alltid två om bråk och så, kanske även han kan behöva börja tänka på hur och varför det blir bråk.

Jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva egentligen mer än att vill du ha barn och han med så finns det ju inget som hindrar er egentligen eller hur? :)

Klart du ska skaffa barn!!! Man kan inte vara lycklig jämt. Om man inte kan vara ledsen, nere, deppig mm kommer man heller aldrig kunna känna lycka. Lyckan när du för första gången ser ditt barn på UL tex.

Tycker absolut ni ska börja med bebisverkstad :)

Det är så klart kloka grejer ni skiver. Jag har hört från andra att om man inte är helt lycklig o stabil så ska man inte skaffa barn för det kräver en stadig o trygg relation. Jag vill ju inte att mina barn ska växa upp med bråk men jag vill inte heller bli utan barn. Skulle det inte funka, vilket jag hoppas att det gör eftersom att vi älskar varandra, så tänker jag att jag klarar mig som ensamstående med ett underbart litet barn....

Det är det som får mig att fundera på om jag är fullt normal eller bara helt urballad...  

Jag tycker det är bra att du vet att du kan klara dig även som ensamstående!! Det finns ju flera som skaffar barn och skiljs när sen den ena föräldern inte kan/har råd/tid att ta hand om barnet. Du vet att du kan göra det själv så att sätta ett barn till världen är väl inte dumt alls!! Prata med din kille om bråken det kommer lösa sig :)

Jag och min smbo gick till parrådgivning/parterapi ca 3 gånger och det hjälpte oss jättemycket!! Vi har ett helt nytt sätt att prata med varandra när det uppstår problem och missförstånd. Googla efter parterapi samt din kommun kommer du säkert hitta flera. Man har även rätt till billigare pris om man går till en teraput somn är ansluten till kommunen!

Var inte så jävla egoistisk. Tänk på barnet inte dig själv. Hoppas du inte kan få barn förren du är lycklig.

suck så barnsligt

Jag tror lite att det beror på hur du menar med att du inte är helt lycklig.

Är det så att du tvivlar på er relation och känner dig olycklig i förhållandet? Då tycker jag att ni ska vänta med barn. Det är en stor skillnad mot att man ibland inte känner sig 100% lycklig. För vem kan egentligen säga att man är lycklig jämt?

Ett barn är en stor omställning, och sätter ett förhållande på prov på riktigt- man behöver en stabil grund att stå på för att få det att fungera. Det kanske ni har, och då tycker jag också att ni kan planera barn. Men inte om du känner att förhållandet är ostabilt.    

Skulle nästan kunna varit jag som skrev TS

Helt ärligt. Ett barn räddar inte en relation, det är till stor del en påfrestning på en relation. Har man det redan svajigt så blir det ju inte bättre och lättare efter att ett barn kommer till världen! Jag tycker aldrig man ska sätta barn till världen om man inte har ambitionen att hålla ihop familjen och ser stora möjligheter till det, det är verkligen ingen drömsits att vara ensamstående förälder och barn förtjänar två föräldrar.

Är du inte lycklig i din relation? Gör slut och hitta en annan man först! Du är bara 27 år, än hinner du med barn OCH en härlig karl.

Jag va som du, och tänkte att jag iaf ville ha ett barn även om relationen till min dåvarande var sådär efter 4 år tillsammans. Vi försökte t.om skaffa barn, fram tills dess att jag två månader senare bara fick nog och avslutade relationen. Nätdejtade och träffade min nuvarande man efter en månad och efter 10 månader va jag med barn. Jag var 31 när jag gjorde slut med mitt ex...

Nu har jag både en fantastisk man och en underbar dotter. Är så glad att jag vågade avslutade min relation med exet

Oj, det där kunde varit jag som skrev för ca 1,5 år sen...
Jag hade varit ihop med min kille i 4 år och kände mig osäker på vårat förhållande o inte lycklig hela tiden (vem som nu e det). Vi bråkade mycket men valde ändå att försöka skaffa barn.
I skrivande stund har vi en 6 månaders och vi är fortfarande tillsammans men har en väldigt osäker relation.
Jag ångrar inte att jag valde att skaffa barn med honom men jag har funderat på om jag verkligen vill ha en till med honom då jag inte är 100 på att det kommer vara vi för alltid...
Tänk på att även om du klarar att vara ensamstående o ha delad vårdnad kommer du för alltid att ha ett band till barnet pappa som du inte kan bryta.

Fixa relationen först, barn sedan.

Barn frestar massor på en relation så är den redan knackig så kommer ett barn med all säkerhet inte att göra det bättre.

Visst kan man vara separerade och ha barn men varför göra det så svårt för sig?

Jag har min dotter varannan vecka och det går bra såklart men visst önskar jag för hennes skull att hon hade fått växa upp i ett hem med två föräldrar ist för att flänga fram och tillbaka.och så roligt är det inte att vara ifrån sitt barn så länge heller för den delen..

Jag kan inte spola tillbaka tiden och ändra något så de får gå endå. Men du kan göra rätt från början så varför inte skaffa en stabil relation med någon du faktiskt vill vara med istället så kommer allt bli så mkt bättre. DU är bara 27 år. Du har massor med tid på dej...

Om du tvivlar innan och ni redan bråkar en del så red ut allt och börja på en ny sida innan barnet. Bråken och frustrationen kan bara bli värre när ni ska samarbeta mer.

Har inte läst alla inlägg.
Tycker att det borde vara självklart att inte skaffa barn om man tvivlar på relationen. Ett barn är en stor påfrestning gör relationen som man bör vara så säker på som det går att vara innan man blandar in en tredje person - barnet. Ett barn räddar inte er relation, tvärtom.

Vad jag har fattat det som så var väl inte tanken på ett barn att TS vill rädda förhållandet, utan att längtan efter barn är så stor att hon överväger att skaffa barn i en relation som kanske inte är den hon önskade.
Jag tycker det är olika anledningar...

Är man 27 år så bör man nog tänka över hur man vill ha sitt liv. Man hinner skaffa barn, det är inte för sent för barn än på många år. Försök reparera relationen och få den stabil istället och fundera på vad du vill, TS.
Gå och lev lycklig ensam ett tag och hitta någon du VERKLIGEN vill leva ditt liv med, eller stanna. Men skaffa inte barn och tro att allt ordnar sig...

Jag tror ju inte det finns en enda relation i världen som är 100 procent lycklig. Och är den det så är det fortfarande ingen garanti för att den kommer att fortsätta vara lycklig när man får barn, då mycket ändrar sig.

Något jag tror på starkt är att kunna prata med varandra och känna att man blir lyssnad på, tagen på allvar i sina känslor. Lyssnar han på dig och tar hänsyn, och du gör detsamma för honom? Fråga dig det först. Vad tycker han om att skaffa barn?

Står du och stampar och känner att inget händer i ditt liv? Då ska man kanske vara försiktig med att låta barn bli lösningen. Du kommer att fortsätta ditt eget liv, parallellt med barnets. Med skillnaden att det blir svårare att förverkliga dina egna drömmar. Kanske ska du skaffa planer för hur du kan utveckla dig själv först?

Om du är olycklig just för att du inte har barn kan ett barn göra dig lycklig. Jag är ett levande bevis på  just det.