Syskonbråk i vuxen ålder

Nej. jag tycker inte du ska be om ursäkt utifrån det du skrivit. Låt henne krypa, hon kommer förr eller senare... om du ständigt ber om ursäkt så kommer hon aldrig lära sig nått och visa dig respekt. 

Vad är viktigast för DIG?

Att ha kontakt med systern? I så fall så be om ursäkt och fortsätt som förut.
Att ha rätt? Be inte om ursäkt och gör det klart för systern att DU förväntar dig en ursäkt.
Finns det något mellansteg? Kan du ta första steget till försoning, men ändå försöka ändra dynamiken så att ni kan ha en lite mer mogen, vuxen  och jämlik relation?

Lycka till! 

Vad hon tycker är tufft och vad du tycker är tufft är ju olika saker och det kan man inte göra någonting åt. Alltså är det lönlöst att jämföra på det sättet. Släpp bitterheten över att hon har haft det så lätt, hennes perspektiv är ett annat. Sedan kan du tycka att hon är gnällig om du vill, men det är ändå lite grann en annan sak: ni har varsin sanning och lika rätt till er uppfattning. Och sedan, precis som canmamma skriver: vad är viktigast, att ha rätt eller ha en syster?

Just nu kan jag ärligt säga att det som är viktigast för mig är att jag får samma respekt som jag ger henne. Visst är det olika vad man räknar som tufft o svårt i livet. Men man ska inte sitta och klaga på att ingen hjälper en när alla alltid ställer upp och för första gången säger folk nej till henne. Kanske därför hon har det jobbigt. Nej jag känner att jag inte har något att be om ursäkt för, så då e det kanske bättre att vi bryter till hon känner sig redo att förstå vad jag sa. Att bara lägga på telefonen för att man inte får medhåll o tycka synd om är omoget. När hon vuxit upp inser hon kanske det.

Det är svårt när man är osams med syskon, för man har så många förutfattade meningar om varandra, men tror att man känner varandra och vet vad den andra har varit igenom, och så är det ibland inte alls. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Jag har en syster som jag inte har någon kontakt med idag, inte för att jag inte skulle vilja, men jag känner att det inte går. Allt jag säger tolkar hon på ett sätt som sårar henne, jag kan inte berätta något om mitt liv utan att hon upplever att jag kritiserar hennes. 

Jag har inte träffat henne på nästan två år, och då sågs vi bara kort i en hall. Hon vet inte att jag har två barn, hon har aldrig träffat min älskade son som snart fyller ett. Min dotter som snart blir tre har hon sett två gånger. Flickan tror mig inte när jag förklarar att hon har en moster också, att mamma har en syster.  Det är sorgligt och gör ont och jag tänker på det varje dag.

Med det vill jag säga att gör vad du kan för att det ska fungera med din syster. Går det inte så går det väl inte. Men att bryta kontakten med ett syskon är inte bara befrielse, det är också sorg. 

Ur din subjektiva vinkel är det säkert sant, medan ur hennes subjektiva synvinkel är det förmodligen tvärtom. Och det är inget konstigt med det. Jag och min syster har ingen kontakt pga en diskussion kring familjens oförmåga att ta ställning/visa solidaritet, diskussionen urartade och hon valde att avsluta samtalet med "Du har ingen syskon, för mig är du död". Ända tills hon yttrade dom orden var jag villig att diskutera frågan, men hur förlåter man dom orden? Jag har iaf inte kommit fram till att jag kan det... 

Men, så långt det är möjligt, försök att se saker ur flera synvinklar. Det är verkligen inget jag rekommenderar att säga upp kontakten med släkt och familj. Med det sagt, ibland kan det vara det enda möjliga/rätta också!

Kram till dig, jag tror jag förstår ungefär vad du går igenom  

Jag har INTE valt att bryta kontakten. Jag har däremot valt att inte ringa upp då hon lagt på i örat på mig. Hon har valt att bryta tills jag ber om ursäkt. Vill inte gå in på detaljer. Men det jag sa var att bara hon kan ta tag i sitt liv och ändra på det ingen annan. Varför o allt runt omkring lämnar jag osagt. Men jag tänker inte be om ursäkt för de orden

Kanske kan du skriva ett brev eller ett e-mail där du försöker sätta ord på det du känner. Säg att du verkligen älskar henne som en syster, men att du känner att ni måste försöka få en mer vuxen och jämlik relation. Att du är trött på att bråka om samma saker och att du faktiskt menade vad du sa, så även om du inte ville såra henne så kan du inte be om ursäkt för det heller. Eftersom du inte vill gå in på detaljer här så finns det säkert mycket mer du vill säga till henne och gör det på det mest kärleksfulla och empatiska sätt du kan. Skriv att du finns här med öppna armar när hon känner sig redo att försöka igen. Och att du saknar henne. 

Det är en svår situation för dig att hitta en balans mellan att hålla på din egen integritet och älska din syster. Lycka till. 

efter att ha pratat med en släkting om problemet så har jag valt att låta det bero, tills hon är redo att själv söka kontakt. släktingens ord (då vet h*n allt om vårt "bråk") var att hon alltid varit väldigt ego och inte tänkt på någon annan än sig själv.

Hej! 
 
Jag heter Bo Sjökvist och jag arbetar med ett nytt program på Sveriges Television där vi bland annat kommer att beröra syskonrelationer och vad som kan vara svårt och känsligt i kontakten med sina syskon.  
 
Jag skulle i researchsyfte gärna komma i kontakt med er i den här tråden som har egna erfarenheter kring detta. Om ni kan tänka er att svar på några frågor från mig ( Och det är som sagt inget som kommer spridas någonstans) så maila gärna mig [email protected] . 
 
MVH 
Bo Sjökvist