Svärmor vägrar att inse, vad gör man när man prövat allt?

Jag vill skriva av mig för att se vad andra tycker. Skall försöka skriva det så kort men ändå så informativt som möjligt. Om ni orkar läsa....

Jag hade en bra kontakt med min svärmor från början. När vi träffade hans familj för fika/middag så kom vi bra överens. Allt var jättebra fram till den punkt att min man friade till mig. Det första hon sa när han berättade att vi hade förlovat oss var "man behöver inte gifta sig på en gång" Sedan kom gratulationerna.
Men vi hade redan bestämt att  vi ville gifta oss kommande år och bestämde datum.
(Jag tror hon egentligen inte gillade mig eller inte tyckte jag var rätt för min man och sa så eftersom hon hoppades på att det kanske inte skulle hålla)

Vi började planera bröllopet och vi delgav våra planer med glädje.
När vi berättade att vi endast ville ha med barn i kyrkan och inte på själva festen (detta eftersom vi själva inte hade barn än då och då ville ha en vuxenfest) Hans mamma blev sur och markerade tydligt. Hon sa att så kunde man inte göra och det är synd om barnen som inte får komma. Jag sa ifrån lite lätt men hon ville inte höra det. Min man sa inte så mycket för han är inte den som har lätt att prata men jag visste att han gärna velat prata om orden funnit honom. Eftersom jag inte ville ha bråk och sura miner så tillät vi barn.
När jag sedan berättade att jag inte skulle ha hel lång klänning så fick jag en hel ramsa om hur mycket jag skulle ångra mig och det är mycket snyggare med lång klänning osv... Kändes inte alls kul. Det var faktiskt inte hon som skulle gifta sig! Jag ändrade dock inte mitt val av klänning.

Så blev jag gravid. Vi var då tvungna att tidigarelägga vårt bröllop eftersom jag inte ville vara höggravid under bröllopet men ändå ville gifta mig. När vi berättade att vi skulle tidigarelägga bröllopet så sa hans mamma "Du är gravid eller hur!?" Hon lät irriterad men sedan sken hon upp och blev glad.
( jag tror hon blev glad eftersom hon insåg att jag skulle ge henne barnbarn, så hon får själv ut något bra av det hela....)

Graviditeten blev tuff. Jag fick kraftig foglossning och blev sjukskriven i vecka 12. Jag blev sjuk och fick tre dagar efter bröllopet genomgå en operation. (kräktes konstant under 4 månader pga min sjukdom, kunde inte ens behålla bröllopsmiddagen eller äta av tårtan)
Nästan varje gång vi besökte min mans mamma så sa hon någon form av syrlig kommentar som fick mig att bli ledsen.Så fort hon inte fick som hon ville så blev hon sur (hon var ju van att hennes son aldrig gick emot henne) Så helt plötsligt en dag sa hon något väldigt bra. Hon sa " kom ihåg sedan att det är ni som känner ert barn bäst och ni som vet vad som är bäst för ert barn och ni som bestämmer".

Jag bestämde mig innan för att jag inte ville ha besök på sjukhuset eftersom jag gått igenom så mycket och hans mamma var så eld och lågor över att vi snart skulle få barn att jag kände att jag ville vara ifred på sjukhuset. Jag fick havandeskapsförgiftning och hade sedan en nästan 18 timmar lång förlossning med ett dramatiskt slut)
Jag ångrade mig eftersom jag alltid är snäll och sa till min man att ringa dem och att de fick komma till sjukhuset. När de kom så satt vi i entrén på sjukhuset och vårt barn sov i sin lilla "sjukhusvagn"
Hon kom fram, såg vårt barn och ville genast ta upp honom. Jag sa emot och sa att hon inte fick det. Han sover och han är hårt medtagen efter förlossningen samt att personalen sa att bara jag och min skulle hålla vår son i början så han fick knyta till oss. Hon blev skitsur och pratade inte med mig under resten av besöket.
Jag försökte men jag fick bara kyliga svar.
På kvällen pratade hon med min man och bad om ursäkt för sitt beteende till honom. Men inte till mig. Hon kunde ringt eller sms:at men nej inte ett ljud.

Efter att vi kommit hem har detta hänt:
Hon kommer alltid rakt fram till mig när vi ses och säger att hon skall ha honom en stund. Hon säger aldrig kan jag ta honom en stund eller på något annat mjukt sätt utan alltid hårt och bestämt. Jag har låtit henne hålla.
Hon röker och vi har sagt att hon måste vänta minst 30 min efter en cigarett och tvätta händerna ordentligt.
Hon har gapat på mig att hon minsann inte tänker sluta röka.
Hon blir sur så fort det inte blir som hon vill. Hon rusar ut och smäller i dörrar likt tonåringar gör.
Jag har försökt prata med henne två gånger för att jag vill ha en bra relation. Det har inte fungerat eftersom hon avbryter mig hela tiden och inte lyssnar. Den senaste gången jag försökte prata med henne var på julafton. Hon var grinig och hade slagit i dörrar och var sur. Jag gick efter och för att prata och då stod hon hon gapade över mig och ställde sig så nära mitt ansikte och gapade att det kändes hotfullt.
Hon sa bland annat att "jag ser att du försöker sätta ner foten men det kan minsann jag också göra!"
Så den första julaftonen jag och min man spenderade med vår son förstörde hon totalt. Min man packade bilen och vi åkte hem helt slut i kropp och själ.

Hon är arg för att jag alltid håller mig nära när hon håller vår son. Hon känner sig påpassad. Jag förklarade att det är väl inte så konstigt att jag har svårt att släppa min son till henne när hon beter sig så illa mot mig.
Men hon vägar lyssna.
När jag under hennes första besök skulle mata vår son blev hungrig medan hon höll honom så sa hon "har du ingen pump" ! Hur fan kan man ens säga så! Skulle jag pumpa för att hon skulle slippa släppa honom!
När hon håller honom och jag börjar prata med henne så kan hon ibland ignorera mig och låta bli att svara.

Hon berättar alltid för att jag har rädslor som jag måste jobba med och att jag har så många fel.
Hon har talat om att vi borde lämna bort honom så jag och min man kan roa oss för det är viktigt. Vi talade då om att vi inte har behov av att roa oss just nu! Vi har roligt hemma, vi har fått en underbar bebis att mysa med och räcker för oss just nu!

Vi skrev ett brev till henne eftersom hon aldrig lyssnade när jag försökte prata. Min man har försökt givetvis men han hittar inte orden och så fort hon börjar prata så blir han som stum och säger bara ja, nej, mm, ok.
I brevet så skrev vi hur vi kände och att vi ville ha en bra relation men att en förändring måste ske om vi skall umgås. Hon blev vansinnig av brevet och ansåg att det var anklagande. Hon ville träffa sin som själv och prata för hon ville se om han hade lika åsikter om jag inte var med sa hon.
Men vi sa att skall vi prata så skall vi göra det alla tre för detta gäller oss alla.

Hon började då prata illa om mig till min man i telefon, säga att jag har kontrollbehov och rädslor och att jag måste jobba med mig själv. Som om det är mitt fel att det är som det är. Hon säger att vi kränker henne och vi kränker alla enligt henne.

Att det är såhär är inte mitt fel. Det är hennes eget fel.
Hon är okänslig och burdus och skiter fullständigt i mig som haft en jobbig graviditet och förlossning och nu har massor av hormoner och  känslor i omlopp.
Hur svårt hade varit att hålla sina åsikter för sig själv och komma hit och vara trevlig och umgås som normala människor gör som har känsla för vart gränsen går?? Hur svårt är det att vara lite mjukare i sitt sätt mot människor?
Jag orkade inte ta emot mer skit bli trampad på och det var därför jag satte ner foten och försökte prata och skickade brev. Det har ju inte hjälpt eftersom hon nu försöker hitta mer fel på mig.

Sist min man pratade med henne i telefon och jag hörde hur samtalet gick så sa jag högt i bakgrunden att hon förstörde hela julafton. Hon hade då sagt till min man att jag var kaxig i bakgrunden och frågat om jag ville prata. Jag sa nej, jag har inget att säga förän hon kan lära sig att lyssna och vill be om ursäkt.

Min man har sagt att vi inte kommer bjuda henne på dopet om hon inte kan uppföra sig och be om ursäkt.
Detta är ju väldigt jobbigt, jag tror att resten av min mans släkt kommer ta avstånd ifrån oss eftersom de får hennes version av allt där jag är den elaka tjejen som tagit hennes son och stängt ute henne. Där jag nekar henne att hålla och träffa sitt barnbarn. För hon har ju inte gjort några fel enligt henne......
Hon vägar inse att hon beter sig illa.

Jag har nu stängt dörren tills jag ser en förändring. Hon är inte välkommen hit och hon får inte träffa vår son. För kan man inte behandla mig rätt så skall man inte träffa vår son heller.  Hon har frågat vad hon skall göra för att få träffa vår son!
Men hallå! Vad sägs om att börja med att be mig om ursäkt och behandla oss med respekt, uppföra sig ordentligt och vara trevlig??? Hon kan pröva det tycker jag.

Jag förstår att man blir glad av att bli farmor men om man vill spendera tid med sitt barnbarn så bör man väl inte bete sig illa emot barnets mamma och pappa?
Jag förstår inte vad hon vill få ut av att tjafsa om allting! För ju mer illa hon beter sig och ju mer skit hon pratar ju mer arga och besvikna blir ju jag och min man och då vill vi ju tillslut inte lösa något.
Jag har i princip gett upp nu. Jag har försökt, vi kommer aldrig få någon bra kontakt igen. Om hon ber om ursäkt och uppför sig så kan vi kanske ses nån gång ibland men mer än så kommer det nog inte bli.
Tycker så synd om min man för han är så ledsen för att hans massa gör som hon gör.

Skall man bara inse att detta inte får något lyckligt slut?