Min son vill inte vara med mig...

prata med din man om det!  När det kommer såna situationer då din son säger att han vill ha pappa eller att pappa ska borsta tänderna så kan din man stöta och säga - i dag hjälper mamma dig, hon kan lika bra som pappa!(exp)

vi gör så här och det funkar kanon till sist går det över.

förstår dig att du blir ledsen av att han säger så men han menar inte det innerst inne tror jag. de försöker att trycka på ens ömma punkter och kanske det funkar?!
lycka till

Jag tänker så här:

Han är 3 år .

Barn är mammiga och pappiga i olika perioder. Det handlar mycket sällan om att barnet väljer bort, utan de har i stället just precis då ett stort behov av den de tyr sig till. Han har kanske precis hittat något med pappa som han inte riktigt upptäckt innan som han verkligen vill utforska och lära känna. Hos oss var det pappa som ratades av vår yngsta för ett par veckor sedan. han är fortfarande rätt mammig, men det börjar gå över. Pappa bytte strategi. Han hittade på lite bus som lilleman inte kan motstå. De tävlar till badrummet och leker "lukta på stinkfötter" och annat småkul. Och så är pappa plötsligt världens roligaste. Det går över. Förstår att det känns lite jobbigt. min äldsta hade en sådan "anti-mamma"-period när han var mellan 1½-2 år. Bara pappa som gällde då. Inga som helst tendenser. Han är 4 år och är lika nöjd med vem som. nu när lillebror är lite "avig" så är storebror väldigt mån om att ta ställning för den förälder som blir "utfrusen". Lite festligt . han är så mån om att ingen ska bli ledsen, sötnosen .     

Vad skönt att höra! :)

När vi är ensamma så funkar det bra men så fort min man kommer hem så är det bara han som gäller! Idag vid middagen så sa jag att jag älskar honom och då svarade han :
- "nä bara pappa"  
-" jag älskar dig jättemycket!"
-  nähä, bara pappa inte du...

Känns så där i mammahjärtat...:(

Min man är bra på att säga att jag kan göra precis lika bra vid tex nattning, blöjbyte m.m så jag tror inte att det bidrar.

Jag har tänkt det som du skriver att de har en hel del "gemensamt" just nu. De har börjat leka mer tillsammans så som de inte gjort tidigare. Lego, rallyspel sånt som jag inte är så intresserad av.
Ibörjan var det jätteskönt för då fick jag lite egentid och kunde ta ett bad eller promenad men nu börjar det gå lite väl långt när han inte ens tror jag jag tycker om honom...  

Din son är i sin första frigörelsefas (och det ska gudarna veta att det kommer komma fler och värre frigörelsefaser i ert liv)

Han övar sig nu på att frigöra sig, och vem ska man inte öva det på förutom på sin mamma som han innerst inne vet kommer finnas där även om han ber dig gå.

Vår son är där igen sedan ett halvår sedan (snart 5 år) han har kommit och gått under sitt liv. när det har varit riktigt pappigt eller mammigt så har vi varit tydliga att ibland kan du välja (ca 70% av tiden), men det finns tillfällen då vi föräldrar behöver göra det med. Vi har varit tydliga med det att idag får du välja och en annan dag är det vi som gör det.

lycka till och njut av lugnet, det kommer säkert vända snart igen 

Precis det hände här. Bara pappa som gällde. Vi hade delat på föräldraledighet och allt ....
Jag ändrade det genom att ta föräldraledigt en dag i veckan under ett år. Storasyster gick på skolan så vi fick en heldag för oss själva. Det gjorde susen. Efter det var det finemang!!
Testa ett få tid bara för varandra ni två. Det är som alla säger en av alla dessa "roliga" faser. Det kommer fler.
Det var inte mig det var fel på även om jag kände så. Jag kände mig så ratad. Men så bra det blev!

Nu känns det bättre! :)

Jag ska försöka njuta av "lugnet" och även försöka förstå att det inte är mig det är "fel" på :) 

Vi har det EXAKT så, fast det har varit under betydligt längre tid. Det började när min man var föräldraledig med treåringen, vilket ju var ett tag sen. Efter det har pappa alltid varit lite bättre än mig och den sonen föredragit. DEt blev bättre när jag var föräldraledig igen med son nr 2 eftersom det mest var jag som var hemma, men sedan 4 månader är min man föräldraledig med killarna och nu är det som förut igen. Jag får inte göra välling, inte byta blöja eller ens kolla om den ska bytas, jag får inte lägga, jag får inte sitta bredvid honom vid bordet. Det ska alltid vara pappa.

Vi löste det genom att jag och treåringen försökte hitta på roliga saker tillsammans. Tex åkte vi till badhuset själva och hade jättemysigt. Då gick det jättebra. Vi försöker lägga varannan dag men ibland funkar det helt enkelt inte. 3-åringen säger ofta att han älskar sin pappa och lillebror men inte mig. Jag brukar svara "nehej, men jag älskar dig i alla fall". Ibland svarar han då "Jag älskar dig, men bara lite". Det känns som att han testar mycket och ibland är det skitjobbigt, men jag försöker tänka som du att det är en fas och att han älskar mig oavsett vad han säger. Det är svårt ibland men jag tror att det enda är att älska dem ovillkorligt och försöka få lite egentid med dem där man gör nåt kul ihop så kanske det vänder så småningom.

Vi gick igenom denna perioden för ca 3månader sedan och vet exakt hur det känns, i vårt fall var pappan den utstötta som inte dög... Vill bara berätta för dig att detta går i perioder, nu är pappa det heligaste som finns! Knappt att jag får komma nära när han är hemma...

Din tid kommer!  

Kan bara hålla med de andra, det är säkert kortvarigt. Men tänkte tillägga att 3-åringar även har väldigt bra näsa för sådant som man VILL att de ska göra och då vill de INTE!! Så när du försöker fiska fram att han älskar dig också så - ja du fattar... inte för att han inte älskar dig.

Vilka bra kommentarer! Jag tror också att han frigör sig, vill testa om han kan stöta bort dig, och se om du ändå är kvar, om du håller måttet, om du älskar honom fastän han stöter bort dig. Han tänker nog inte så medvetet, men det är väl lite så det fungerar, ungefär som i tonåren, som nån skrev "det kommer fler frigörelsefaser!" Men jag tror också att det ibland handlar om hur ofta man leker eller samtalar eller gör nåt tillsammans där du som förälder är fullständigt närvarande. Det är min egen erfarenhet med min son som visserligen bara är 20 mån, men det kanske kan vara samma princip. Jag känner att jag medvetet behöver hålla järnet varmt och då menar jag relations-järnet, för annars är det lätt att jag låter min man ta den "biten" medan jag lagar mat, städar etc. Och då märks det att pappa är favoriten när det gäller att lägga, mata osv. Så att ta en stund varje dag till att leka, läsa, rita, dansa, samtala (och inte göra nåt annat samtidigt!) ger jättemycket för vår relation, tycker jag.
Lycka till!
/Jennie

jag tror också att det är en fas, liksom det många andra skriver. Men vad hemskt, jag blir nästan gråtfärdig. Förstår att det måste vara hemskt jobbigt och är glad att jag ännu sluppit en liknande fas med våra barn.

Dock ska det ju vara ett faktum att barn alltid älskar sina föräldrar. Tom föräldrar älskas av sina barn.

Jag tror dock inte att man ska låta barnen bestämma vem som ska byta blöja mm. Ser inte varför en 3åring ska bestämma vad vuxna människor ska och inte ska göra..... tror att fasen kan bli värre när barnet märker att det är han som är kung och bestämmer. Kanske förloras respekten....     

TS, hur har ni det nu? Upplever liknande med 2-åriga dottern nu och det är tufft...

Åh jag som har älskat när min dotter hellre vill ha pappa. Hon har vart i olika faser då hon vill att pappa läser för henne o lägger henne under hennes uppväxt men det har vi bara tagit emot! Varför inte låta pappa lägga honom o borsta tänderna? Är det så jobbigt? Sonen kommer säkert tröttna på det och vilja ha mamma sen. (gjorde iallafall min dotter)

Det hände mig med, nu är han åtta år och visar verkligen på många sätt och vis hur mycket han älskar mig och uppskattar mig. 

Det går över för er med. Fortsätt att finnas där bara och dra dig inte undan för att du kanske känner dig lite sårad.